Etikettarkiv: 7 miljoner för vuxen

7 miljoner för en vuxen 0 kronor för ett barn

I de svarta stunderna är mörkret mer än mörkt. Mörkt blir det när vuxna människor gör sk självskattning om sina liv. Och när det vuxna samhället gör e uppskattning om vad olika liv är värda. För länge sedan skrev jag en blogg om människan som lönsam, det här kanske är en förlängning av den.

En kvinna satt oskydligt häktad i 1,5 år efter den stora kokainhärvan. Hon dömdes i tingsrätten men friades sedan. Nu kräver hon 7 miljoner för förlorade företag, inkomstbortfall och förlorat renommé. Jag vet inte vad hennes företag var värderade till, hur bra de gick. Men låt säga att hon får 5 miljoner, detta vill jag ställa mot de barn 1920-1980 vars barndom vilken var garanterad full säkerhet i samhällets vård, ruinerades, togs ifrån dem och där de lämnades att sedan klara sig bäst de kunde.

Av de barnen har idag lite drygt 4 000 personer sökt ersättning av staten, en ersättning som utlovades i lag som en gest av att staten tog på sig ansvaret för erkände deras förlorade barndom. Summan är 250 000 – motsvarande en låg medelinkomst för ett år i utbyte mot 15 år av förlorad barndom.

Av de sökande som hit tills gått igenom, har 52 procent fått avslag. Alltså är deras barndomsförlust inte värd en krona, Staten har inte gjort fel eller haft ansvar för de här barnens liv. Resterande har fått vad som anses högt 250 000 kronor. Just beloppet 250 000 betraktas som högt och det hade varit bättre med fler mindre belopp, sk diffrentierad ersättning. Låt då säga att den som fick stryk, utnyttjats som arbetskraft fått 5 000 kr. Det är likvärdigt med en lägsta pension per månad. Detta menar bl.a. Samhällets Styvbarn skulle ha gjort fler glada och att därmed staten tagit sitt ansvar.

I början av ersättningsfrågan diskuterades många förslag, bl.a. 1 miljon per förlorat år. Den debatten var dödsdömd, Svenska Staten skulle aldrig värdera barns liv så högt. Men måttliga 250 000 borde varit acceptabelt. Jag missunnar inte människor som frihetsberövas deras ev skadestånd, jag vill bara sätta det i paritet med vad förlorad barndom är värd eller borde vara värd.

Det räcker inte med de över 50 procenten avslag, efter 1980 är samhället utan skuld för de barn som for illa inom samhällsvården för de omfattas inte av den av staten vackra gesten en symbolisk kompensation. I Stadshuset sa Talmannen att samhället måste ta på sig ansvaret för alla de barn som utsattes för vanvård och så kom den från staten kollektiva ursäkten och ordet det får inte upprepas igen.

En vuxen människas förlust är värd miljoner, när Samhället berövat dem deras liv och verksamhet. Må så vara, men varför är det lilla barnets förlust så försumbart att det inte ens beviljas 250 000 kronor. Och varför var inte samma barn efter 1980 ens värt att diskutera!

Claes Sundelin, fd barnläkare som sitter i Ersättningsnämnden intervjuas i Uppsala Nya, ”

Han har träffat omkring 500 av de drygt 4 400 personerna som hittills ansökt om skadeståndet på 250 000 kronor.

– En del har inte talat om det på 30 år. Och när minnena mobiliseras överväldigas de av känslor … på något vis blir de åtta år igen när de sitter framför oss, säger Claes Sundelin som sitter med i nämnden eftersom han tidigare arbetat med frågor som rör misshandlade och utsatta barn.

Han beklagar att lagen är så snäv att inte fler får ersättning, jag blir trött, trött på UNT som inte kan ställa följdfrågor, inte läst på. Av de avslag som vi läst o gått igenom har många sexullt utnyttjade barn lämnats utan ersättning, av dem som fått ersättning har allvarlig art blivit detsamma som ”barnen arbetade hårt, fick lite mat, utsattes för psykisk misshandel” för så stor skillnad är det i av- och bifallfloden. Att de fick ersättning är jag glad över, men rent tekniskt har jag svårt att förstå att en flicka som våldtogs av husets pojkar under lång tid inte gavs ersättning för att fosterföräldrarna var omedvetena om det. Som barnläkare borde man tänka längre, jag tror inte jag går med mitt barn till Claes Sundelin.

Jag har besökt ERN flera gånger med sökanden och sett en samling män tillbakalutade i sina stolar med händerna över magen, halvintresserat lyssna på den som sitter mitt emot dom, jag har under de gångerna inte hört en enda fråga från nämnda Claes Sundelin, men jag har hört en fråga som märkligt nog alltid kommer från män ”hur blev du sexuellt utsatt…etc” alltså närgångna frågor som klädsel, underkläder etc.

Men trots att många viker ut sitt sorgliga liv inför ibland en majoritet äldre herrar, räcker inte deras umbäranden till för ens 250 000 kronor. Men är jag företagare, vuxen, socialt ansedd eller allmänt blivit felbehandlad av Svenska Statens rättsväsende blir jag värd miljoner.

För barn som idag utsätts för felaktig hantering av kommunernas socialtjänst diskuteras inte ens deras rätt till ersättning. Det stora ljuset är att barn som mobbas i skolan kan få skadestånd och de beloppen är ibland i närheten av våra 250 000 kronor. Så pratet om att det är mycket pengar håller inte. Det handlar om oviljan att se barn som utsatta eftersom de oftast saknar talan eller ens rätt till att föra talan. De vuxna kan engagera advokater där Christer Petterssons krav var mer mediabevakat än att göra motsvarande för ett barn. För när samhället döms för felaktigheter mot barn blir rubrikerna små.

Barns värde är 0 kronor om hen inte är en lyckad och anpassningsbar elev i en borglig skola och sedan blir en arbetskraft och inlemmad i det arbetande folket.

SRAftonbladet, Expressen,  DN SVD SVT, TV4   UNT ETC