Etikettarkiv: adoption

Övergivna(?) barn överges igen

Läser Tobias Hübinettes inlägg på SVT Opinion om adoptivbarnens villkor. Det är en skrämmande läsning även om temat adopterade barn överges – det är som sommarkatten söt så länge den passar in – men ut när sommarnöjet är över. Jag har i omgångar skrivit om barn som handelsvara/produkter och inte minst hanteringen av adoptivbarn, men det är känsligt i LatteSverige att kritisera föräldraskap inte minst de mest lämpliga och utredda – adoptivfamiljerna. Inom socialtjänsten slår man gärna och ofta ner på fattiga mammor som olämpliga men det är betydligt svårare för en socialtjänsten att hantera medelklassfamiljen med rätt umgänge, kontakter, yrke och ekonomi där tillåts barn som regel fara illa länge innan det sätts in åtgärder.

I Sverige talas om inhemsk adoption som en lösning på alla placerade barn, jag ler cyniskt då jag vet att flertalet familjehem har skapat ett ekonomiskt beroende i att ha sk fosterbarn, adoption innebär helt andra villkor. Därtill hamnar vi i samma sits som vid utlandsadoptioner, när det lilla barnet inte längre motsvarar förväntningarna, blir trotsigt, vill veta mer om sitt liv än bara åren i den nya familjen etc, riskerar barnet att överges igen.

Barn är förknippat med kostnader, inte bara av föräldrar utan också av politikerna, därför blir barn en köp och säljprodukt som alla andra. Ett familjehem som förstärker sin budget med 10 000 – 15 000 kr i månaden har knappast intresse av att adoptera ett barn där det enda framtida bidraget blir barnbidrag. OCH man vill troligen inte alls adoptera en obstruerande tonåring med problematisk och inlemma denne som en familjemedlem.

Vi lever i ett system där allt är utbytbart och möjligt att köpa, maskiner, bilar, inredningar och BARN/Människor. Min uppfattning om att barn är en del av inredningen i hemmet kvarstår, varför skulle annars så många lägga ner tusentals kronor av egna och statens för att producera ett provrörsbefruktat barn, barn till varje pris, inte barn för barnet. En utlandsadoption är dyr, även om staten bidrar med några tusen, Tobias Hübinette skriver:

Dagens adoptivföräldrar får dessutom betala långt mycket mer pengar än de som adopterade på 60- och 70-talen. Från 1980-talet och framåt, när nyliberaliseringen av ekonomin ägde rum har priset för adoptivbarn stigit dramatiskt. Det rör sig om upp uppemot 200 000 eller till och med en kvarts miljon kronor för barn från vissa länder. Det är en stor investering i livet, och många tecknar lån på sina villor för att ha råd då det av förståeliga skäl inte går att avbetala på en adoption. Att priset för en utlandsadoption är så hög idag påverkar relationen mellan barnen och föräldrarna, det är ofrånkomligt. Det finns därför finns en risk att adoptionsföräldern både blir och betraktas som en konsument. Adoptivföräldrar av idag har med andra ord investerat mycket tid och mycket pengar, och när det inte fungerar och den norm man så gärna strävat efter inte kan uppnås så kan besvikelsen bli stor och dumpningen av adoptivbarnen äger rum. (Svt Opinion)”

Väldigt många utlandsadopterade barn har det bra i sina familjer och flertalet familjer älskar sina barn, men det räcker inte. Varje barn som överges igen och igen, är ett förlorat människoliv. Jag tror vi i högre grad måste börja prata om just det som Tobias Hübinette lyfter inte bara i den refererade debatten, utan det han pratat om länge, att barn så långt som möjligt måste ges chansen att växa upp i sitt eget land. Jag drar det lite till att varje svensk omhändertaget placerat-omplacerat barn så långt som möjligt måste få växa upp i sin egen omgivning med rätt till sitt ursprung. Och om vi tar över ansvaret för barnet är ansvaret livslångt oberoende om det är utlandsadopterat eller ett svenskt placerat barn.

 

Vårt uppdrag – Adoption – England

SVT UR visar sedan en tid tillbaks en serie program om adoption i England. Ambitiösa socialarbetare jobbar på att hitta hugade adoptivföräldrar till barn vars biologiska föräldrar inte räcker till och enligt programmet för evigt förlorade.                                                                                                                       Gråtande slitna föräldrar tvingas se att deras barn försvinner till familjehem i avvaktan på att nästa tar över. Jag vill anta att socialtjänsten i filmen gett många chanser till de biologiska familjerna, det redovisas inte närmare. Jag förstår att adoption är en socialt trygg möjlighet för barn där det inte finns alternativ. Jag inser att det är gånger då det är rätt. Men jag fylls av ångest och rädsla, samt gamla minnen kring begreppet familjehem/adoption. Flertalet barn som omhändertas kommer från familjer med grava sociala- och drogrelaterade miljöer. Men jag har också sett mamman som kämpar varje vecka med att lämna prover, hitta en en utväg desperat säga att hon försöker ändra sitt liv.

England har 53 miljoner invånare. Var 20:e minut omhändertas ett barn och  15 000 barn väntar på en ny fast familj. Det innebär 3 barn i timmen från spädbarn till äldre barn. Tre barn i timmen blir på ett dygn 72 barn per dygn – 504 barn i veckan 2 000 barn i månanden och 24 000 på ett år. Det är alltså i stort sett något lägre siffra än som gäller för Sverige. Sverige toppar statestiken här.

Jag är ambivalent vad gäller adoption. Det som framkommer i filmerna är att efterfrågan på inhemska adoptivbarn är från 0 till ca 6-7 år. Barn med defekter som skador av mammans alkoholbruk, droger etc hamnar längre ner på listan och de hamnar nästan genomgående i familjehem. Små barn är mer förenligt med drömmen om det egna barnet, alltså inte barnets behov utan mitt som blivande förälder.

De engelska barnen lär sig snabbt att de ska adopteras bort. De söker föräldrar utan problem. De vill bli älskade och behandlade som de barn de är och för vad de är. Familjehemmen visar stor empati och kärlek till sina placerade barn, men har inte rätt att adoptera barnet – förutom om man inte lyckas hitta en familj inom ett år.

Jag hör barn som beskrivs som övergivna, ingen vill ha dem, ingen vill adoptera dem. De är inte bara övergivna av föräldrarna utan också en sekunda vara som inte ens duger för adoption. Det finns mycket av kärlek och värme mellan barn och familjehem, socialarbetare och barn. Granskningen av de blivande adoptivföräldrarna är hård och det krävs flera utbildningar, gruppmöten, urvalssamtal och slutligen en matchning med det blivande barnet. Där känns det bra. Ingen adoptivförälder verkar kunna gå vägen via privata konsultbolag inte heller familjehemmen. Ansvaret för att hitta familjer ligger på den offentliga socialtjänsten. Det läggs ner stort arbete, men vissa adoptivföräldrars önskelista får mig att undra om de överhuvudtaget skall ha barn.

Men jag saknar uppföljning av hur det gått för adopterade barn i England, varför nekas den biologiska familjen möjlighet att ha någon form av kontakt. Vilken förklaring får barnen som äldre när de inser att kanske den biologiska familjen inte fick den hjälp de skulle haft! Hur känner barn som inte duger när de växer upp. När de på 18 årsdagen står ensamma utan familjehem och utan biologiska band.

Jag minns hur vi som barn på barnhem radades upp för att granskas om vi dög, av letande presumtiva adoptivfamiljer. Hur vi som blev över kände skammen och den lilla lågan av förhoppning slockna. Utlandsadoption är ärligare än nationella adoptioner. Jag kan inte som blivande adoptivfamilj avgöra vilket barn jag vill ha eller skräddarsy beställning på ett barn i babylift. Jag får ta de barn vars behov går före mina önskemål. Jag tycker det är rätt – det är barnets behov som måste gälla inte mitt som blivande förälder.

Jag skulle önska att filmerna på SVT/UR (Kunskapskanalen) visades i 1/2:an för att nå ut och skapa en debatt. Inte minst visa människor vad det innebär, att bli familjehem, adoptivfamilj. Vi behöver bra familjehem, vi behöver inhemsk adoption men det får aldrig ske på bekostnad av barnet och barnets behov. Adoption är den sista utvägen när alla insatser inte hjälper. Adoption får inte innebära att barns grundläggande identitet, bakgrund och historia byggs om för att passa in i ett socialt sammanhang.

En förskonande sak i England verkar dock vara att föräldra som ”ber” om hjälp inte förlorar sina barn vilket allt för ofta sker i Sverige.http://urplay.se/Produkter/188110-Vart-uppdrag-adoption-Foraldrar-sokes

Se serien Vårt Uppdrag Adoption – diskutera.

Men frånsett sifferleken

Moderaterna uppfinner adoptionshjulet på nytt

Moderaternas fd socialborgarråd i Stockholm, Ulf Kristersson, numer uppflyttad till regeringen och socialförsäkringsminister,  vill underlätta nationella adoptioner.

En adoption ökar tryggheten för barn som är placerade och ger andra möjligheter. Frågan om adoption är kontroversiell så till vida att det fortfarande är den biologiska familjen som avgör. Vårdnadsöverflyttning är en annan del inom social barnlag som Ulf Kristersson vill utöka. Möjligheten infördes 2003 men används sällan och innebär att familjehemmet övertar det formella ansvaret för barnet samtidigt som inverkan från biologisk familj reduceras till noll.

När moderaterna talar om nationella adoptioner låter det som något nytt, det är fullt möjligt att i Sverige adoptera idag inom landet. Jag adopterade tillsammans med min fd man vår son då den biologiska modern ville det. Moderaterna talar om att underlätta adoption. Vad innebär underlätta, att den biologiska familjen tvingas adoptera bort barnet efter ett antal år eller vad.

Att i samma andetag diskutera både vårdnadsöverflyttning och adoption är dessutom märkligt. Eftersom det är två vitt skilda saker. Medier hoppar på och skriver  ordagrant av TTs intervju, Aftonbladet citerar ”– Det är en paradox att vi är världsledande på internationella adoptioner men att vi samtidigt nästan har avskaffat nationella adoptioner. Som det fungerar nu skyddar vi de vuxnas intressen och sviker barnen, säger socialförsäkringsminister Ulf Kristersson.”

Ulf Kristersson hänvisar i DN till Vanvårdsutredningen (Utredningen om Vanvård i den sociala barnavården). Grattis M att ni upptäckt den utredningen, under hela tiden som utredningen pågick fanns ingen som talade för frågan hos er. Ni vägrade envist kommentera Upprättelseutredningen och vid olika möten i frågan kom antingen blåbären eller ingen alls. Ni var också de parti som inte ville ge ersättning till gruppen vanvårdade.

I DN säger Ulf Kristersson vidare, ”Undersökningar visar hur barn som har varit långvarigt placerade i familjehem i högre grad har gjort självmordsförsök, är missbrukare, är tungt kriminella eller lever på socialbidrag. Dessutom kommer deras skolgång ofta i kläm, vilket är ett stort problem när de ska ta klivet ut i vuxenvärlden. – Med den kunskap vi har i dag om detta måste vi fråga oss om vi gör rätt över huvud taget. För de här barnen accepterar vi resultat som vi inte skulle acceptera för andra barn. Det är ett moraliskt problem att det går så dåligt för dem som vi har tagit hand om. Så här kan vi inte ha det, säger Ulf Kristersson.”

Nej Ulf vi vill inte ha de här resultaten för placerade barn, men om du läst lite forskning inte minst Bo Vinnerljung hade du fått veta att barn som bor kvar i sitt biologiska hem klarar sig bättre än placerade syskon. Adoption är ingen garanti det är en sista lösning.

Expressen tar upp förslaget på ledarplats. Märkligt att inte Expressen kommenterat Barnskyddsutredningen och andra förslag som stärker rätten för barn. Adoptionsutredningen kom för ett par år sedan och tog redan då upp nationell adoption. Samhällets Styvbarn remissbesvarade utredningen och skrev bla att ev adoption i SVerige måste vara öppen. Alltså möjligt för barn att ha kontakt med sina biologiska föräldrar. Att föräldrar som förlorar sina barn måste få hjälp och stöd.

Kristersson har alldeles rätt i att föräldrars rätt till sina barn inte alltid kan gå före barnets rätt till en familj. Men det går inte att trolla bort de biologiska föräldrarna. De måste naturligtvis få tid på sig att reda ut sina liv; inte bara för sin egen skull, utan för sina barns. Men om de inte lyckas inom, säg, ett par år, är det rimligt att inleda ett adoptionsförfarande.Dock, vad händer om de biologiska föräldrarna efter ytterligare några år kommer på rätt köl – ska de aldrig någonsin få träffa sina barn?”

Jag är inte emot adoptioner om det finns förutsättningar för det.  Men det känns inte som viktigast just nu. Du vet lika väl som jag att adoption är en tusselullsak. Alltså om barnen är små vill man gärna adoptera. Men de större barnen och inte minst problematiska tonåringar lär inte ha någon kö av hugade adoptivföräldrar.
Här vill du och andra osökt hänvisa till internationella adoptioner, givetvis Sverige adopterar många barn. Men utan att ha direkt uppdatering vågar jag på stå att attraktionskraften åldersmässigt ligger från 0-10 år. Det är exakt den gruppen som skulle komma i fråga också inhemskt.  Vem skall bry sig i dem som blir över? Nationell adoption innebär också att adoptionen måste vara öppen.

Moderaterna börjar i slutet istället för att gå till ruta 1. För nummer ett är att få en socialtjänst och familjestödsverksamhet i SVerige som ger barn rätt till sin biologiska familj. Med andra ord målet för att placering måste vara att barn skall kunna återkomma till sin familj om det så önskar.

Nummer 2 är att det behövs en helt annan syn kring frågan om placeringar. Det måste till en lag som är juridiskt rättssäker för såväl barn som familj. Familjehemmens roll behöver stärkas inom olika områden för att kunna göra sina jobb fullt ut.
Det behövs utbildning av inkompetenta jurister i domstolarna som slentrianmässigt går på myndigheternas  utsagor.

En tvingande adoptionslag vilket jag antar att Moderaterna vill ha, innebär att stödet till biologiska familjer försvinner och att i förlängningen monteras det lilla familjearbete ner som finns. Det blir billigare att adoptera bort barnen. Sedan slipper samhället ansvaret för både barn och familj.

Även sociatjänsten ställer sig tvekande ”Lena Bervå är ordförande i Föreningen socionomer inom familjehemsvården. Hon arbetar i Stockholms kommun och har 22 års erfarenhet av familjehemsplaceringar och tycker att idén om att oftare överflytta vårdnaden är bra vid långa placeringar. Däremot är hon kritisk till fler nationella adoptioner: – Det kan skapa en stor rädsla och frustration hos de biologiska föräldrarna och göra att de drar sig för att be om stöd. Adoption är en stor sak som inte ska blandas ihop med familjehemsvården.”

”Helena Järnviken har växt upp i familjehem sedan hon var 11 månader och har kontakt med andra som har bott eller vuxit upp i familjehem och vet att långt ifrån alla har haft samma tur som hon med placeringen.”

”En fosterhemsplacering blir vad fosterföräldrarna gör den till så det gäller att de får nödvändigt stöd i olika former från socialtjänsten, är Helenas ord” och exakt en adoption är inte med garanti att barnet får det bättre.”

Jag kan heller inte låta bli att undra vilken samhällsklass som skulle utsättas för tvångsadoption. Det är väl knappast de sk välsituerade familjerna dit ingen socialtjänst eller insyn finns som är avnämnare till adoptivbarn.

Moderaterna behöver läsa på den sociala läxan. Och alla andra politiker också, kanske. SD har trots magert resultat försökt ändra lagarna för barn, kanske skulle M varit med aktiva där istället för att kapa nya sk hjul igen.  Kunskap ja  det behöver även mediefolket och de som skriver om frågorna i allmänna spalter.

RosenRasande om adoption 2010

UNTNystart Ekonomi och JobbSR AftonbladetExpressen, SVD, DNSVT, TV4  Nyheterna ,Alliansfritt Sverige, Newsmill, socialpolitik, socialaktion