Etikettarkiv: barn

Riksdagen sålde ut barnkonventionen 21 juni 2016

Vad skulle min blogg handla om tänker jag. Hade tänkt skriva om ersättningen för vanvård efter 1980, de glömda barnen i regeringen Stefan Löfvens kansli. Om nedvärderingen av barn och unga, men inser att asyldebatten måste lyftas – för den handlar om barn.

Regeringen tillsammans med det delar av Alliansen och SD antagit en mörkare brun färg, där flyktingar undan de krig som vi delvis är medskapare om, nu får det svårare att skapa en framtid i Sverige och snart hela Europa. Förhandlingar pågår långt utanför EU gränserna att stoppa flyktingar bl.a vid gränsen Libyen, för att förhindra att de tar sig till Europa. I denna idoga kamp ingår ett antal tusentals barn, som inte medvetet men näst intill görs till kanonmat, troligen tvingas in i handeln med sex barn. Barn förhindras att återförenas med sina familjer. En allt i omänsklig politik beslutad av landet som varit ett föredöme för humanism och människovärde.

Samtidigt kastar vi ut invandrade som i åratal betalat skatt och skaffat sig en trygg tillvaro i vårt land för att de tjänar någon hundralapp för lite i månaden, för att de fått jobb via fel kanal. Vad mer kan byråkratlandet Sverige hitta på, stillatigande från regeringen.

En riksdagsledamot sa att många förslag lagts åt sidan för att det aldrig skulle gå att genomföra med nuvarande riksdagsmajoritet, men byråkratiska nisseproblem borde väl kunna tas upp i debatten, tror inte vare sig M eller ens mörka SD vänt sig mot detta.

Det som slår mig är att Sverigedemokraterna vunnit den största segern någonsin, tvingat en socialdemokratisk regering på knä, lyckats få Anna Batra-Kinberg att bekänna färg till den mörkblå/bruna hon står för. Till och med Reinfeldt framstår jämfört med Anna Batra-Kinnberg som humanist. Moderaternas empati för barn är ungefär lika stor som deras empati för fattigdom – noll.

KD skryter om att man inte stödde förslaget till skärpt asyllag, genom att lägga ner rösterna. Vilket patetiskt skitsnack, en nerlagd röst är vinnandes förslags röst. Det vet KD så att plocka poäng på flyktingfrågan är inte bara beklagligt utan också förräderi.

Heder till en liberal Birgitta Ohlsson (L) som hade mod och civilkurage att rösta emot, liksom de redan straffade miljöpartisterna. Samma riksdagsman som hänvisade till läget i riksdagen, sa att rösta emot inom socialdemokratin i riksdagen innebär evig utfrysning och snudd på inte en chans att vinna gehör för några förslag. Att de inte hälsar är en sak, men att bli begränsad i att slåss för viktiga frågor, är detsamma som att inte finnas kvar.

Riksdagspartierna är inte demokratiska, de är diktaturer där människor tvingas gå mot sitt samvete och ideologi. Barn och Ungdomsrättspartiet nybildat, kommer aldrig att infoga sig i de tvångströjor som riksdagspartierna idag står för. Barn och Ungas röster är inte att bli köpta av etablissemanget utan att tvinga fram ett annat tänkande.

Nu kan Stefan Löfvén ta sommarlov med sitt goda samvete, höjda ersättning för att han satt spiken i kistan för tusentals barn. Samma Löfvén som för lite sedan sa att 50 000 barn blev sålda till börsen.

Ha en bra sommar Stefan du har inget engagemang i barnen och de sociala frågornas värld och det kommer vi att se mandatperioden ut. En Alliansregering kommer att slutföra ditt jobb med att utplåna barn, unga och socialt utsatta från dagordningen.

 

Övergivna(?) barn överges igen

Läser Tobias Hübinettes inlägg på SVT Opinion om adoptivbarnens villkor. Det är en skrämmande läsning även om temat adopterade barn överges – det är som sommarkatten söt så länge den passar in – men ut när sommarnöjet är över. Jag har i omgångar skrivit om barn som handelsvara/produkter och inte minst hanteringen av adoptivbarn, men det är känsligt i LatteSverige att kritisera föräldraskap inte minst de mest lämpliga och utredda – adoptivfamiljerna. Inom socialtjänsten slår man gärna och ofta ner på fattiga mammor som olämpliga men det är betydligt svårare för en socialtjänsten att hantera medelklassfamiljen med rätt umgänge, kontakter, yrke och ekonomi där tillåts barn som regel fara illa länge innan det sätts in åtgärder.

I Sverige talas om inhemsk adoption som en lösning på alla placerade barn, jag ler cyniskt då jag vet att flertalet familjehem har skapat ett ekonomiskt beroende i att ha sk fosterbarn, adoption innebär helt andra villkor. Därtill hamnar vi i samma sits som vid utlandsadoptioner, när det lilla barnet inte längre motsvarar förväntningarna, blir trotsigt, vill veta mer om sitt liv än bara åren i den nya familjen etc, riskerar barnet att överges igen.

Barn är förknippat med kostnader, inte bara av föräldrar utan också av politikerna, därför blir barn en köp och säljprodukt som alla andra. Ett familjehem som förstärker sin budget med 10 000 – 15 000 kr i månaden har knappast intresse av att adoptera ett barn där det enda framtida bidraget blir barnbidrag. OCH man vill troligen inte alls adoptera en obstruerande tonåring med problematisk och inlemma denne som en familjemedlem.

Vi lever i ett system där allt är utbytbart och möjligt att köpa, maskiner, bilar, inredningar och BARN/Människor. Min uppfattning om att barn är en del av inredningen i hemmet kvarstår, varför skulle annars så många lägga ner tusentals kronor av egna och statens för att producera ett provrörsbefruktat barn, barn till varje pris, inte barn för barnet. En utlandsadoption är dyr, även om staten bidrar med några tusen, Tobias Hübinette skriver:

Dagens adoptivföräldrar får dessutom betala långt mycket mer pengar än de som adopterade på 60- och 70-talen. Från 1980-talet och framåt, när nyliberaliseringen av ekonomin ägde rum har priset för adoptivbarn stigit dramatiskt. Det rör sig om upp uppemot 200 000 eller till och med en kvarts miljon kronor för barn från vissa länder. Det är en stor investering i livet, och många tecknar lån på sina villor för att ha råd då det av förståeliga skäl inte går att avbetala på en adoption. Att priset för en utlandsadoption är så hög idag påverkar relationen mellan barnen och föräldrarna, det är ofrånkomligt. Det finns därför finns en risk att adoptionsföräldern både blir och betraktas som en konsument. Adoptivföräldrar av idag har med andra ord investerat mycket tid och mycket pengar, och när det inte fungerar och den norm man så gärna strävat efter inte kan uppnås så kan besvikelsen bli stor och dumpningen av adoptivbarnen äger rum. (Svt Opinion)”

Väldigt många utlandsadopterade barn har det bra i sina familjer och flertalet familjer älskar sina barn, men det räcker inte. Varje barn som överges igen och igen, är ett förlorat människoliv. Jag tror vi i högre grad måste börja prata om just det som Tobias Hübinette lyfter inte bara i den refererade debatten, utan det han pratat om länge, att barn så långt som möjligt måste ges chansen att växa upp i sitt eget land. Jag drar det lite till att varje svensk omhändertaget placerat-omplacerat barn så långt som möjligt måste få växa upp i sin egen omgivning med rätt till sitt ursprung. Och om vi tar över ansvaret för barnet är ansvaret livslångt oberoende om det är utlandsadopterat eller ett svenskt placerat barn.

 

När medborgare blir en handelsvara

Under min röda period på 60-70 talet fanns det en målning med texten ”är du lönsam lille vän”, målningen visar elever i ett klassrum i en svensk skola framifrån, målad i bleka färger. Eleverna, med sina gråa ansikten, tittar håglöst på sin lärare, utom en flicka i fönsterraden, som drömmande tittar ut genom fönstret på det gråtunga landskapet. Peter Tillberg inspirerades till motivet av Peter Mosskins låt Är du lönsam lille vän (och för vem?) från den svenska proggruppen Gläns över sjö & strands debutalbum  från 1970. Låten var en inlägg i debatten om landsbygdens utarmning efter den då pågående samhällsomvandlingen.

Bilden kan idag översättas till den handel som pågår där barn blivit produkter och varor som snabbt skall omsättas i pengar, som nu Academia som skall börsnoteras och där 60 000 barn och ungdomar ingår. Handel med människor är lönsam, när naturtillgångarna, tillverkningsindustrin tappar mark är människor ett säkert kort. Äldrevården är redan en del av börsen, och det märks också bland många privata företag, med låg bemanning, dåliga arbetstider och pressade löner. Allt betalas i slutänden av de gamla.

Beslutet att sälja ut skolor och barn på börsen borde prövas enligt Barnkonventionen och konventionen för Mänskliga rättigheter.

Men när barn och ungdomar blir ett börsvärde finns det anledning att börja fundera, vad säger t.ex Barnkonventionen,

” Artikel 4 Politiker som styr länder ska ansvara för att alla barn får det som de har rätt till. När det gäller barnets ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ska staten utnyttja det yttersta av sina resurser. Där så behövs ska man samarbeta internationellt.”

Artikel 12 Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad.

Vem har frågat barn och unga om de vill vara en värdetransaktion på börsen där deras skolgång blir en del av det ekonomiska spelet.

Artikel 36 Varje barn ska skyddas mot alla former av utnyttjande.

Synen på den kommande börsintroduktionen är kallt affärsmässig att det är barn och unga som är produkterna oroar inte.

Efter Capios CAPIO +0,22% lyckade notering på Stockholmsbörsen gör sig riskkapitalbolaget EQT redo att följa i samma spår.

– Vi tittar på möjliga alternativ för nästa ägare av Academedia. Givet att vi haft en stark börs och att Capios notering blev väldigt framgångsrik har vi nu efter sommaren börjat undersöka möjligheterna att notera Academedia på börsen, berättar Harry Klagsbrun för SvD Näringsliv.

EQT är ett riskkapitalbolag i norra Europa med cirka 29 miljarder Euro i förvaltat kapital. EQT:s affärsidé är att investera i medelstora till stora företag i norra och östra Europa, Asien och USA. EQT grundades 1994 av Investor och Conni Jonsson.
Grundades: 1994
Academia avser också att låta anställda köpa aktier, ”I och med att AcadeMedia börsnoteras kommer alla medarbetare i Sverige att få möjlighet att köpa aktier. Mer information om det kommer den 2 juni, direkt till alla medarbetare. Aktierna som går till medarbetarna säljs till samma aktiekurs som till andra som tecknar sig för att köpa, medarbetarna får dock viss förtur.”
Lärarna jublar inte direkt utan känner oro ”
Göran Drougge, lärare på Academedia, tror att vinstkraven kommer skruvas upp när skoljätten hamnar på börsen. Men Peje Emilsson, grundare av Kunskapsskolan och tidigare kritisk till riskkapitalägda skolor, ger tummen upp till Academedias börsplaner.

Lärarna på Sjölins gymnasium fick enligt Göran Drougge vid lunchtid ett mejl från Academedia där det stod att EQT tagit beslutet att introducera koncernen på börsen. Under åren som Academedia ägt gymnasiet har Göran Drougge märks flera konsekvenser av att ingå i en större koncern.

– Det har påverkat saker som lärartätheten och våra löner. Det har blivit svårare att få igenom krav. Det går kanske inte att säga att det bara är vinsternas fel, men det skulle kunna finnas ett samband. Det oroar lärarna.

Det måste till en styrning från Regering och Riksdag och Annie Lööfs samt Ebba Busch Thors reaktioner i frågan visar att de saknar total känsla för barn och unga människor.

Agenda ett politikens Let´s dance

Nu begåvas vi med nya partiledardebatter, SVT Agenda körde en förvirrad och knappast välarrangerad debatt mellan regering och opposition. De senare framstod som isberg vars ansikten knappt rörde en min. Däremot lyckades de alltid tala om att allt blir bättre med dem – men inte hur! Är det ytterligare sänkta skatter för de rika och övre medelklassen.

Neddragningar i pensioner, socialförsäkringar och A-kassa, fler bonusar till sk arbetsgivare som får betalt för att ta emot den stackars arbetslöse, eller varför inte den döende vilka de senare självklart inte skall ha några pengar för att motiveras till att skaffa sig ett jobb. Det vi ju folk utan ben förväntas att benen växer ut, o döende skulle ju kunna överleva och dör de – ett plus i kanten för borgerlig politik. Varför tog inte debatten upp att Sverige toppar ligan över sämst ställda fattigpensionärer.

Är det mer utförsäljningar av äldre och barn, vilande kapital som kan omsättas till miljoner på börsen, privata socialtjänstinrättningar, privata utredare av barn och familjer, allt satt under prislappen billigast vinner.

Kvällstidningarna mäter populäraste politiske deltagare, är det inte förvillande likt alla andra tävlingar i media, med utslagsröster, folket röstar etc. Ett Let´s Dance i politikens tecken.

Att i två timmar lyckas med en så usel sändning, där dessutom ”folket” valt tema. Vilket folk – vilka frågor valdes ut. Inget av ämnena avvek nämnvärt från det redaktionerna själva väljer.

Skoldebatten står mig upp i halsen, Jan Björklund hur mycket klarar du av dagens skola, hur ser du i Smartare än en 5:e-klassare. Vågar du och andra som nedgraderar eleverna och lärarna möta dagens skola – troligen inte. När ni talar om lärare utmålas det som en grupp offer som saknar kompetens för vad de gör. När ni talar om eleverna är det som produkter och varor, vars pris ligger i högsta betyg.

Varför nämner man inte med ett ord att hela socialtjänsten snart är satt ur spel, att socialsekreterare (var och må tycka om eller vad om yrkesgruppen) slutar sina jobb, byter karriär, inte orkar inte ens kan uppfylla promillen av den socialtjänstlag de en gång var satta att jobba efter. Ni skär ner ekonomiska bistånd, ni använder barnen som vapen i en ful debatt ”barn som blir glada över att mamma o pappa går till ett riktigt jobb”. Hur fan lågt kan ni sjunka. Barn som ser föräldrar slita häcken av sig för att klara sin ekonomi är knappast glada barn som stolt säger min mamma jobbar för en skitlön men hon jobbar, pappa är en hjälte han har tre jobb och vi ser honom aldrig”.

Hur kan några politiker sjunka så djupt att barn blir schackpjäser i ett spel där de skickas fram i frontlinjen för att döda eller dödas.

Jag gillar inte Stefan Löfven, av två skäl han har glömt var han kom ifrån – fosterbarnsgruppen, han har inga intressen för de svagaste grupperna i samhället. Men jag fryser när jag ser Anna Kinberg-Batra med monoton röst, utan en min tala om människor som ungefär som hon talar om ekonomi, troligen ser hon gladare ut om det handlar om egen fördel. Busch-Thor lika stel, välsminkad, ett ansikte som verkar helt botoxförlamat och där känslor består av hat och arrogans mot den som inte passar in i hennes vardagsbild. Jag ryser över den självgode Bildt som spelar sitt dubbelspel utan att rannsakas.

Lööf en partiledare som har politikernas högsta lön, som sina kolleger, välsminkad där mungipan åker upp ett snäpp när det handlar om att håna, förtrycka o sätta sig över andra. En Jan Björklund som verkar rädd för att bli övergiven som lite faderligt tar sina allianskvinnor under vingarna, men som i övrigt inte har något att tillföra i svensk politik.

Det är inget självändamål att ha kvinnliga partiledare, lika lite som män. Däremot är det en fördel om de visar lite av att de trots allt är just kvinnor i politiken och inte klonade manliga kolleger. Jag tycker inte om att överklassen gör studiebesök hos underklassen med poliseskort och Media i släptåg för att tala om att det som behövs är mer straff, hårdare tag, fler poliser. Överklassen har ytterst sällan tillfört underklassen något gott och gör inte nu heller.

Jan Björklund och alla andra politiker som skriker om svenska skolan borde kolla det här

”Men Michael Moore är inte i första hand känd för att samvetsgrant hålla sig till fakta. Hur väl stämmer den bild han ger av det finländska skolsystemet överens med verkligheten?

– Där fanns många saker som stämmer, svarar Jan-Erik Mansikka, lektor i pedagogik vid Helsingfors universitet.

– Det är ett faktum att de finska skolorna har en av de kortaste skoldagarna i världen, och väldigt lite läxor. Dessutom har vi väldigt små skillnader i kunskapsnivå mellan de olika skolorna.

Någonting som enligt Mansikka däremot blev helt fel var Moores jämförelse mellan det amerikanska och det finska skolsystemet. Med en graf visar Moore hur de finska resultaten plötsligt sköt spikrakt uppåt kring millennieskiftet. Detta skulle enligt Moore bero på de pedagogiska idéer som infördes just vid den tiden.

– Det är faktiskt inte så. Det är väldigt många saker som samverkar till att det ser ut som det ser ut idag, och det finns inte någon klar tidpunkt att peka ut. Eller om det finns en sådan så var det när grundskolan infördes, men då måste vi gå fyrtio år tillbaka i tiden.”

Framgångsrecept ligger inte i straffet utan i uppmuntran. Vi behöver Barn och Ungdomsrättspartiet i politiken, tro mig och de kommer att göra sin röst hörda.

 

Medborgare utan röst ointressant för politiker

Det är ingen tillfällighet att politiska partier kör över, äldre, barn och socialt utanförpersoner eftersom de saknar röster i politiken. Varför kan inte socialdemokrater och miljöpartiet höja skatterna för dem som kan betala istället för att ta från utsatta pensionärer. Precis som tidigare väljer dagens regering att sno från de fattiga för att ge till de rika.

Precis som tidigare är barn ointressanta i budgetfrågor. Det spelar ingen roll om en minister brinner för barns rätt, när inte de tunga besluten tas med hänsyn till barn o framtid, blir elden bara glöd.

När vuxna o föräldrar tillåts använda barn i sin relationsproblem och samhället står bredvid och ser på – kan vi knappast tala om barnperspektiv.

När barn på institution och i familjehem saknar juridiska rättigheter och undantas från Mänskliga rättigheter är det knappast barnets bästa man tänker på.

Varför är advokater så flata i vårdnadsfrågor att de inte granskar motpartens påståenden och lögner. Borde inte barn ha rätt till ombud vid vårdnadstvister!

Regeringar värnar hellre om medelklassen och dess rättigheter eftersom det är en viktig väljargrupp. Höj skatten för de som kan betala och inte de redan fattiga.

 

 

Döda barn o pensionärer ger plus i kassan

När äldre människor vanvårdas av de privata vårdbolagen, ropar anhöriga och pressen i kör om att så får det inte gå till. IVO – inrättningen som skall granska social- och sjukvård bl.a kopplas in. Omdömena blir hårda o i vissa fall tvingas de skyldiga att betala pengar. När samma vårdbolag är inblandade i barns död – lyser protesterna i media med sin frånvaro. IVO konstaterar i bästa fall att fel begåtts men måste rättas till. Detta återger dock inte de döda barnen sina liv eller ger upprättelse till de anhöriga som förlorat sina barn, som i samhällsvården skall skyddas.

Men självklart långt ifrån alla vanvårdade gamla hamnar i media,  eller har barn som kräver räfst och rättarting. Och de vanvårdas ihjäl i all tysthet, av medicinering, underbemanning och troligen olämpliga anställda. För numer är det ju så att alla skall arbeta inom vården eftersom gapet är störst där och detta vare sig man passar eller ej. Äldre är idag en stor experimentgrupp för läkemedel o de flesta äldre vet inte varför de medicineras.

Gemensamt för barn och gamla är att deras ev död blir en besparing för samhället. Sjuka gamla som tarvar vård är en kostnad som politikerna älskar att skära i. Vanartiga barn eller barn till föräldrar som underkänts av en socialsekreterare, lämnas till familjer som är lämpliga att handha barn. Där får det kosta över budgetramarna. Men när barnen dör under skyddet av den samhällerliga vården rycker myndigheterna på axlarna, det behövs vare sig utredningar, ansvarsdiskussioner eller skyldigheter mot barnens ursprung.

Jo säger ni Bobby o Yaras, ja men bägge barnen dog utanför vården. Bobby hos sina föräldrar och Yara i släktrelaterad familj. Därmed står syndabockarna på den privata sfärens sida och Sociala myndigheter kan ursäkta sig med allt från arbetsbelastning till personalbrist. Tro mig hade de här barnen dött i ett familjehem alt HVB hem hade vi inte kännt till deras exisens.

Jag blir så förb….. när alla från ministrar till BRIS, Rädda Barnen mfl talar om barnens rätt, lagstiftning som skall stärka barns rätt etc. För hur skall det gå till. Jag har inte hört BRIS kräva något för de barn sin dött i sina familjehem till följd av vanvård, eller de barn inom placeringar som tar livet av sig för att deras röst ine räknas. Barn orkar inte skrika i oändlighet utan tystnar – o tyvärr med dödlig utgång.

Men det intressanta är inte hur många media gör feta rubriker om, utan alla dem vi aldrig får veta om. Hur många barn som är placerade i familjehem/HVB vård dör via självmord eller bristande uppmärksamhet på deras fysiska tillstånd? Ingen ställer frågan och de röster som skulle kunna, tidningar, TV, Radio gör det inte heller, men jag som skriver med några hundra läsare ställer frågan; Hur många barn avlider inom ramen för socialtjänstens hägn o hur stor procent är självmord! Hur många av fallen utreds! Hur behandlas anhöriga! Varför är barns död i familjehem inte en polisiär fråga! Svar här: SOCIALTJÄNSTEN bestämmer i vilken mån polisen skall informeras.

En gång för länge sedan skrev jag en blogg om vad vi är värda vid olika perioder i människans liv. Äldre sjuka betingar noll. Deras enda tillgång är att upprätthålla plus i BNP. Men de kostar o därför är det inte särskilt viktigt att de lever länge. Ni läser,  att vi lever allt längre – men inte som tillgång utan en kostnad.

Barns värde de första åren är 0 men stärker nationalekonomiskt BNP eftersom de sysselsätter vård- o sjukvårspersonal. Men samtidigt är de en minuspost upp till den dag de själva börjar jobba. Omhändertagna barn är BNP + men minus i realbudget. Så om ett eller annat barn- gammal dör i samhällets regi är + i BNP o hör o häpna + i realekonomin.

Nu kanske ni förstår varför det är så anonymt om döda barn och gamla.

 

 

Ett barn är fött och ett barn dör…

Julevangeliet är vackert, det är barnet som föds i ett stall som skall frälsa jorden. Barnets föräldrar är välsignade med Guds Son men tvingas föda i ett stall. Ett öde som som idag 2014 dela med mängder av födande kvinnor. Barn som föds i flyktingläger, barn som föds utan att ha en hemvist. Barn som dör levande innan de ens öppnat sina ögon eller barn som lever levande döda i väntan på att antingen livet eller döden befriar dem.

I skrivande stund kan jag bli irriterad och arg på alla som klagar över att socialtjänsten tar deras barn, föräldrar som inte alltid förstår att det kanske finns ett skäl – en orsak. Människor som inte kan se världen utanför sitt snäva liv, som anklagar och hatar för att det finns människor som bryr sig om hur barn har det. Ja det tar fel väg ibland, men era barn växer inte upp i flyktingläger. Riskerar inte att bli utvisade till ett ovisst öde. Era barn våldtas inte av soldater som anser det är rätt att våldta barn i krigets namn, i religionens namn. Nej vi kvider över att Sverige öppnar sina gränser – vi hjälper ju bara några hundra, de har det bättre i flyktinglägren när krigzonerna där de riskerar att alltid utsättas för fara. Ja givetvis bättre att skicka pengar till lägren, krigszonerna o låta barnen våldtas än att öppna dörren för några tusen till Sverige.

Flera av de kritiserande kallar sig troende kristna, fina kristna i fina Sverige. Julevangeliet är något som de flesta, klagande inte har förstått innebörden av. Man tolkar sin kristna tro lika skevt som de extrema muslimerna, kristna. Bara vår tolkning är rätt. Själv tolkar jag evangeliet som en förkunnelse över alla människors rätt att födas och växa upp i en trygghet. I de drabbade krigszonerna är Sverige en dröm. En avlägsen o omöjlig dröm. O vi fortsätter att göra den till en dröm.

Mustafa Can förgyllde min resa mellan Västerås o Stockholm under juldagen. Hans berättelser från delar av världen, där fattigdom, rädsla och skräck, vars lukt kan tränga genom etern ut i min bil. Jag blir så förtvivlad, i min resa till Stockholm för att möta mina barn, fd man för att fira ytterligare en jul. Han berättar om den fattige bonden i Syrien, vars hela familj är utplånad, en dotter som kanske är kidnappad av ISIS. En fattig bonde som under tre månader hjälper 1 000 personer, samma summa som Norge klarar på ett år. De fattiga skall ha råd, vare sig vi är i Syrien eller Sverige. Tiggerskan som gav pengarna till världens barninsamlingen, samma grupp som anklagas för att lura, bedra oss välartade svenskar. Hur mycket skänkte ni i julas och skickade ni en tanke till dem som inte dansar runt granen, väntar på tomten.

Jag är glad att bo i Sverige, jag är glad att vi kan bli en fristad. Vi kan alla bidra genom att bry oss, prata och förklara för dem som kommer hit. Vi kan bidra, genom att inte alltid klaga och bara se oss själva. Min uppväxt var inte rolig, den har lämnat sår. Men inte djupare än att jag kan ge tankar, förstå och öppna dörren också för andra som har det svårt idag.

Julevangeliet,  i modern tid berättas av Mustafa Can i SR Sommar/Vinter. Och Mustafa hade den fantastiska smaken att spela ”Playing For Change – War/No More Trouble” som förenar världens röster i ett av de största fredsstödjande projekt jag vet. En journalist som väljer Playing for Change i sitt program har förstått något utöver att bara iakta och återberätta, hen har förstått att musiken och kulturen cross the border, kan föra oss samman. Fan jag är en romantiker och drömmare, men kampen för alla människors lika värde får inte ges upp förän man lägger på kistlocket.

PS idag fick av mina systersöner sitt första barn. En glädjens dag, ett barn fött i det trygga Sverige. Älskat och efterlängtat. Men barnets pappa har sina rötter delvis i Iran. En ödets nyck en liten händelse gjorde att min svåger hamnade i Sverige, senare träffade min syster och de fick tre fantastiska grabbar. Födda i ett fritt land, där också deras barn skall födas i frihet. Jag tänker tanken att barnet kunde ha fötts i ett flyktingläger, i ett stall i en förslummad värld. Jag är så glad att de är här o jag älskar dem och de berikar inte bara mitt liv utan mängder av andras.

Musiken i Mustafas program:

  • Frank Kim – Oblivion
  • Aynur – Dar Hejiroke / Incir Agacisin
  • Playing For Change – War/No More Trouble
  • Maria Kalaniemi – Kaamos
  • Emeli Sandé – Read All About It, Pt. III
  • Erkan Oğur – Yemen
  • Ahmet Kaya – Hani Benim Gençliğim
  • Cristina Branco – Tive Um Caroçao Perdi-O
  • Timbuktu – Landa
  • Bruce Springsteen – Human Touch
  • Pink Floyd – Learning To Fly – 2011 Remastered Version

SRAftonbladet, Expressen,  DN SVD SVT, TV4   UNT ETC

7 miljoner för en vuxen 0 kronor för ett barn

I de svarta stunderna är mörkret mer än mörkt. Mörkt blir det när vuxna människor gör sk självskattning om sina liv. Och när det vuxna samhället gör e uppskattning om vad olika liv är värda. För länge sedan skrev jag en blogg om människan som lönsam, det här kanske är en förlängning av den.

En kvinna satt oskydligt häktad i 1,5 år efter den stora kokainhärvan. Hon dömdes i tingsrätten men friades sedan. Nu kräver hon 7 miljoner för förlorade företag, inkomstbortfall och förlorat renommé. Jag vet inte vad hennes företag var värderade till, hur bra de gick. Men låt säga att hon får 5 miljoner, detta vill jag ställa mot de barn 1920-1980 vars barndom vilken var garanterad full säkerhet i samhällets vård, ruinerades, togs ifrån dem och där de lämnades att sedan klara sig bäst de kunde.

Av de barnen har idag lite drygt 4 000 personer sökt ersättning av staten, en ersättning som utlovades i lag som en gest av att staten tog på sig ansvaret för erkände deras förlorade barndom. Summan är 250 000 – motsvarande en låg medelinkomst för ett år i utbyte mot 15 år av förlorad barndom.

Av de sökande som hit tills gått igenom, har 52 procent fått avslag. Alltså är deras barndomsförlust inte värd en krona, Staten har inte gjort fel eller haft ansvar för de här barnens liv. Resterande har fått vad som anses högt 250 000 kronor. Just beloppet 250 000 betraktas som högt och det hade varit bättre med fler mindre belopp, sk diffrentierad ersättning. Låt då säga att den som fick stryk, utnyttjats som arbetskraft fått 5 000 kr. Det är likvärdigt med en lägsta pension per månad. Detta menar bl.a. Samhällets Styvbarn skulle ha gjort fler glada och att därmed staten tagit sitt ansvar.

I början av ersättningsfrågan diskuterades många förslag, bl.a. 1 miljon per förlorat år. Den debatten var dödsdömd, Svenska Staten skulle aldrig värdera barns liv så högt. Men måttliga 250 000 borde varit acceptabelt. Jag missunnar inte människor som frihetsberövas deras ev skadestånd, jag vill bara sätta det i paritet med vad förlorad barndom är värd eller borde vara värd.

Det räcker inte med de över 50 procenten avslag, efter 1980 är samhället utan skuld för de barn som for illa inom samhällsvården för de omfattas inte av den av staten vackra gesten en symbolisk kompensation. I Stadshuset sa Talmannen att samhället måste ta på sig ansvaret för alla de barn som utsattes för vanvård och så kom den från staten kollektiva ursäkten och ordet det får inte upprepas igen.

En vuxen människas förlust är värd miljoner, när Samhället berövat dem deras liv och verksamhet. Må så vara, men varför är det lilla barnets förlust så försumbart att det inte ens beviljas 250 000 kronor. Och varför var inte samma barn efter 1980 ens värt att diskutera!

Claes Sundelin, fd barnläkare som sitter i Ersättningsnämnden intervjuas i Uppsala Nya, ”

Han har träffat omkring 500 av de drygt 4 400 personerna som hittills ansökt om skadeståndet på 250 000 kronor.

– En del har inte talat om det på 30 år. Och när minnena mobiliseras överväldigas de av känslor … på något vis blir de åtta år igen när de sitter framför oss, säger Claes Sundelin som sitter med i nämnden eftersom han tidigare arbetat med frågor som rör misshandlade och utsatta barn.

Han beklagar att lagen är så snäv att inte fler får ersättning, jag blir trött, trött på UNT som inte kan ställa följdfrågor, inte läst på. Av de avslag som vi läst o gått igenom har många sexullt utnyttjade barn lämnats utan ersättning, av dem som fått ersättning har allvarlig art blivit detsamma som ”barnen arbetade hårt, fick lite mat, utsattes för psykisk misshandel” för så stor skillnad är det i av- och bifallfloden. Att de fick ersättning är jag glad över, men rent tekniskt har jag svårt att förstå att en flicka som våldtogs av husets pojkar under lång tid inte gavs ersättning för att fosterföräldrarna var omedvetena om det. Som barnläkare borde man tänka längre, jag tror inte jag går med mitt barn till Claes Sundelin.

Jag har besökt ERN flera gånger med sökanden och sett en samling män tillbakalutade i sina stolar med händerna över magen, halvintresserat lyssna på den som sitter mitt emot dom, jag har under de gångerna inte hört en enda fråga från nämnda Claes Sundelin, men jag har hört en fråga som märkligt nog alltid kommer från män ”hur blev du sexuellt utsatt…etc” alltså närgångna frågor som klädsel, underkläder etc.

Men trots att många viker ut sitt sorgliga liv inför ibland en majoritet äldre herrar, räcker inte deras umbäranden till för ens 250 000 kronor. Men är jag företagare, vuxen, socialt ansedd eller allmänt blivit felbehandlad av Svenska Statens rättsväsende blir jag värd miljoner.

För barn som idag utsätts för felaktig hantering av kommunernas socialtjänst diskuteras inte ens deras rätt till ersättning. Det stora ljuset är att barn som mobbas i skolan kan få skadestånd och de beloppen är ibland i närheten av våra 250 000 kronor. Så pratet om att det är mycket pengar håller inte. Det handlar om oviljan att se barn som utsatta eftersom de oftast saknar talan eller ens rätt till att föra talan. De vuxna kan engagera advokater där Christer Petterssons krav var mer mediabevakat än att göra motsvarande för ett barn. För när samhället döms för felaktigheter mot barn blir rubrikerna små.

Barns värde är 0 kronor om hen inte är en lyckad och anpassningsbar elev i en borglig skola och sedan blir en arbetskraft och inlemmad i det arbetande folket.

SRAftonbladet, Expressen,  DN SVD SVT, TV4   UNT ETC

Lexbase väcker många frågor-vad blir nästa sälja barnakter

Almedalen idag onsdag handlade mycket om Lexbase och om straffet är värre utanför än innanför murarna ”Dömd för alltid – om livet efter straffet”. En i mina ögon, mindre smart människa har öppnat Lexbase, ett register med offentliga handlingar som kan fås mot betalning. Lexbase säljer ut människor, människor vars liv redan är ganska tilltufsat och där försök till att frigöra sig från sin kriminalitet kan bli ett problem. Vad blir nästa att sälja familjer och barns livsöden! Läs mer

När man inte läser text utan bara tittar

I mitt förra inlägg tog jag Sture Bergvall som jämförelse med hur mycket tid rättssverige lägger ner på barn. Det fick många på grund av rubriken inte textens innehåll att tro att jag inte stöttar Sture Bergvalls rätt till rättelse av begångna fel. Det handlade inte om det utan om hur lite tid, pengar ett barn/ungdomsärende får ta o kosta i t.ex. förvaltningsrätten. Jag förstår faktiskt inte hur människor som säger sig vilja förhindra vanvård av dagens barn, människor som hänvisar till Barnkonventionen och Europakonventionen inte kan förstå bristen på rättssäkerhet för barn. Att man inte förstår att rättssäkerhet måste omfatta såväl små omhändertagna/unga vuxna på samma sätt som inom brottsmålsdomstolarna. Eller att ett skatteärende är så mycket viktigare att det kan ta år att lösa, medan barns trygghet avverkar på en halv dag. Ursäkta mig men för mig handlar det om att behandlas inte barn med respekt och lär sig att systemet också omfattar dem också, kommer vi att få ett system där framtidens barn som varit utsatta kommer att misstro möjligheten på rättvis behandling,