Etikettarkiv: ersättningsnämnden

Staten straffar Sofia och Pernilla för deras barndom

Nu är det över, Ersättningsnämnden packar ihop och går hem, 54 procent har enligt Sveriges Riksdag och Ersättningsnämnden inte varit så allvarligt våldtagna, knullade, misshandlade så att de förtjänar 250 000 kronor från Staten som ett erkännande för vad samhället tillåtit pågå under åratal. Det var inte allvarligaste art men allvarligt eller inget alls. Jag har aldrig gillat sammansättningen av Ersättningsnämnden vars enda merit har varit att skydda Statens intressen.

Samma stat som å ena sidan ger 250 000 kronor tvekar inte att sno vuxna barn på pengar när de vill ha sin barndoms lidande prövat i vuxen ålder. Samma dj….riksdag som beslutat om ersättning ger sig själv livstidsgarantier efter avslutade riksdags- och regeringsår. Eller vad sägs när den kristne Göran Hägglund glatt kvitterar ut 650 000 kronor, landets före detta socialminister. Eller Margareta Larsson, fd SD som inte ens orkar vara i riksdagen och får 65 000 kronor per månad.

Sofia förlorade i Svea Hovrätt i kampen för ersättning efter 1980 det var då hennes helvete började. Pernilla Forsell – jo visst utsatt men tyvärr inte tillräckligt innan 1980 och självklart bortsorterad efter 1980.

För mig är det en gåta att Staten saknar ansvar för barn, att kommunerna kan komma undan med lögner och förtal till rättsinstanser som skall stå på barnens sida. Köpta juridiska ombud till barnen för kommunens och samhällets talan, utan hänsyn till de barn man företräder. I sistone ingen har ansvar. Barn kan dö i samhällets kalla täcke, utan att ta ansvar för barnet, men liket lämnas glatt över till de anhöriga som under årtal vägrats vara deras förälder eller ens delaktiga sådana.

Hur skall Sverige med gott samvete kunna sjösätta Barnkonventionen som lag när man inte ens lever upp Europadomstolens krav på mänskliga rättigheter. Hur kan vi anta ytterligare lagar om barn och unga vuxna där rättssäkerheten är lika med noll och där barn förpassas till de sälla jaktmarkerna i väntan på att de skall fylla 18 allt i hopp om att de skall glömma de oförrätter de utsatts för.

Det finns ett självklart krav och om Staten/Regering/Riksdag inte vill gå med skämslappen resten av tiden, på att kostnader för vuxna barn att driva sina ärenden juridiskt skall vara om än inte helt gratis – så en symbolisk summa på 1 kr. Det är Staten skyldig mina systrar och bröder i går liksom dagens barn idag.

Vill ni att barn och unga vuxna skall ha en röst i politiken, ge Barn och Ungdomsrättspartiet en chans. Besök dem på Facebook. Det finns få frågor kvar att brinna för men Upprättelsen för dem som ingen fått och dagens utsatta barn får min låga att brinna vidare.

Detta skrev jag på Facebook efter Aftonbladets Kerstin Weigls artikel om Sofia Rapp

”Det var inte det här vi kämpade för när allt började, med sorg i hjärtat o ilska känner jag avsky mot Svenska Staten, regering o Riksdag, inkl mot de riksdagsmän kvinnor som lovat driva frågan vidare. Sofia o hennes syster är skyldiga den stat som anser att ingen gjort fel några hundra tusen kronor. Så om barn i vuxen ålder tar upp sina oförrätter från barndomen blir de skyldiga staten pengar om de förlorar, vilket de tveklöst kommer att göra utifrån de domar som Tingsrätt och en slö Svea Hovrätt medverkat till. ‪#‎Regeringen‬‪#‎socialdemokraterna‬, ‪#‎V‬, ‪#‎MP‬, ‪#‎alliansen‬ borde skämmas å det grövsta och när Åsa Regnér så högtidligt talar om Barnkonventionen som lag känns det som förräderi för inte ens där finns några sk konsekvenser om man bryter mot den lagen. Barn är rättslösa, omhändertagna barn har ingen juridisk trygghet jag säger bara att jag förstår det gränslösa hatet mot samhällets agerande och den bitterhet och sorg många av mina systrar och bröder känner när Ersättningsnämnden avslutar sitt arbete, lika kallt och intetsägande som när de började. Det var inte dett jag slogs för när kampen för Samhällets Styvbarn började, när jag som ordförande kämpade för att vi skulle få en lag som omfattade alla utsatta och skulle sträcka sig också till dagens barn. Ni är värda förakt, ni saknar all förståelse för hur barn idag i vuxen ålder fortfarande känner doften från den utsatthet som bara barn kan känna. Ni har inte lärt er politiker, socialtjänst något av våra liv. Kampen måste fortsätta, Pernilla Forssell Sofia Rapp Johansson Hanna Rapp Johansson mfl vi skall inte ge upp…vill ni sponsra deras kamp bidra med ekonomiskt stöd för det är vad som behövs just nu, sedan måste vi kräva att staten tar tillbaks kraven på ersättning för rättegångskostnaderna eller åtminstone sänker dem. Varje vuxet barn måste kunna driva en rättsprocess utan rädsla för att bli dubbelt straffade av den stat som en gång tog deras liv för att skydda dem. Vem har ansvaret om vare sig Stat eller Kommun har ansvar för barn. Hjälp oss hjälpa Bg 370-7924skriv Systrarna Rapp.”

Efterord: Tack till Legio Advokatbyrå och Jens Victor Palm för att ni företräder den här gruppen, utan er hade vi inte haft något.

Vanvårdade barn skall inte reas ut till staten

I snart tio år har frågan om vanvård inom social barnavård varit på tapeten. En kamp som började med krav på upprättelse, Ursäkt från Staten och ekonomisk ersättning. Idag skriver vi 2015 februari och kravet på upprättelsen har inte nått längre än till att 51 procent inte varit nog våldtagna, utsatta och misshandlade.

Samtidigt fortsätter vanvården inom socialtjänsten, men nu med märkliga omhändertaganden enligt löpande bandprincipen. Samtidigt lämnas andra ärenden där hän som rimligtvis borde föranlett att socialtjänsten gripit in.

Socialarbetare i Sverige går via Nu Bryter Vi Tystnaden ut och konstaterar att man av resursskäl inte kan sköta sitt jobb. Jag är benägen att hålla med till viss del, men samma socialsekreterare kan lägga ner oerhörd energi på att ingripa i familjer där det trots allt fungerar medan de allvarligaste fallen förblir åtgärdade.

IVOs anmärkningar mot socialtjänsten är minst sagt regionalt fördelade. Anmärkningar görs mot socialtjänst där man inte gripit in, men ytterst sällan anmärkning för att det gjorts felaktiga ingripanden. IVO är en tandlös och socialarbetarstyrd verksamhet där fd socialsekreterare fortsätter att hålla varandra om ryggen.

Det förgågna dit jag själv räknas kompenseras med 25 0000 kr, en skitsumma säger vissa inom mina led, ja kanske det men 51 % har inte ens fått den summan och efter 1980 försvann vanvården.

Vanvården idag är annorlunda än på min tid, idag handlar det om att barn tas från sina föräldrar utan insatser eller stöd till familjen. Konstruerade skäl som socialtjänstens oemotsagt kan gå vidare med och där motparten inte ens har rätt att lägga fram sin bild. Barn skall enligt Barnkonventionen få göra sin röst hörd, möjligen får de uttala sig men någon hänsyn till vad barn säger märks inte vare sig i socialtjänstens eller förvaltningsrätternas protokoll.

Barn kan utan varsel flyttas mellan familjehem och institutioner utan att ges en förklaring. Barn kan anses ljuga om sin situation för att skydda föräldrarna. Barn anses bara tala sanning om de verifierar socialtjänstens utredningar. Barn hindras i familjehem och på institutioner ha normal kontakt med omvärlden, kan fråntas mobiler, datorer ofta på inrådan från socialtjänsten.

Barn hindras från kontakt med sin biologiska familj alt tvingas till umgänge de inte vill. Barn som upplevt våld i nära relationer, mord övergrepp tvingas till umgänge med förövaren mot sin vilja.  Vårdnadsöverflyttade barn kan adopteras bort mot den biologiska familjens vilja. Barn förlorar alltså kontakten med inte bara föräldrar utan syskon och övrig släkt. Barn förlorar sin identitet med stöd av en lagstiftning där vuxna har den alenarådande makten. Sammantaget är detta så långt från Barnkonventionen vi kan komma.

Barn som utsätts för detta måste ha rätt att få sin sak prövad och rätt till skadestånd. Alla placerade barn skall ha rätt till juridiskt ombud som står fritt från socialtjänst och myndigheter o även biologiska sidan.

När vi,  vars sak prövats efter att preskriptionstiden gått ut nu skall rea ut våra kamrater för att en förening i utdöende blir desperat, läser detta uppstår frågan: Kan barndomen reas ut igen till lägsta pris? Skall dagens utsatta barn omfattas av samma regelverk – alltså inte kunna prova sin sak innan ärendena är för gamla.

Enligt Ersättningslagen kan bara ett ersättningsbelopp, lika för alla och högt för svenska förhållanden, betalas ut, och det går bara till de allvarligaste fallen. Med en differentierad eller graderad ersättning skulle många fler ha kunnat få ersättning. Det visar upprättelseprocesserna i Norge och Irland, där endast 10-20 procent av de sökande har fått avslag.

– Vi föreslår därför att regering eller riksdag beslutar att de som fått avslag på sina ansökningar tillerkänns ett ersättningsbelopp lägre än det höga belopp som de allvarligast vanvårdade får. På detta sätt skapas i efterhand en differentierad ersättning med två beloppsnivåer och mildrar i någon mån orättvisan mot de som fått avslag, säger förbundssekreterare Benny Jacobsson.”

SVD, HD, Aftonbladet

SRAftonbladet, Expressen,  DN SVD SVT, TV4   UNT ETC

Regleringsbrev 2015

Statens ansvar för fosterbarns vanvård stannar på 50 %

5200 har sökt ersättning för vanvård, svenska staten tar ansvar för lite mindre än hälften. Med andra ord 2 600 personers utsatthet i fosterhem och institutioner har aldrig hänt åtminstone inte hos den svenska riksdagen.

I en TT intervju kallar jag lagförslaget för misslyckat, juristernas insats kallar jag vara springpojkar åt den fd borliga regeringen. Numer verkar de även springa i ledband hos socialdemokrater och MP. Den sk barnhemspojken som innehar landets statsministerpost, har inte mycket gemensamt de några tusen som forfarande sviks av svenska staten.

Om vi inte blivit allvarligaste vanvårdade har ingen vanvård utförts, så våldtäckt, misshandel, slavarbete, psykisk misshandel, glåpord för att vara tattare ja tom de som vågade erkänna annan sexuell läggning och fick ut för det var inte tillräckligt illa. Frågan är vad staten anser vara sitt ansvar.

I flera handlingar går inte att styrka med beslut att barnen varit placerade i samhällets regi. Ändå har de bott på ungdomsvårdsskolor, barnhem, behandlingshem mm, vem eller vilka placerade dem där! Inte barnavårds eller socialnämnden i alla fall. I lagförslaget står att man ska lyssna på berättarens historia och om det saknas papper kan det vara så enkelt att alla beslut inte finns kvar. Men berättelserna om övergrepp på institutionerna är sanna. Misshandeln är verklighet. Utsattheten o kränkningen är barnets känsla av att inte blivit behandlad som det borde ha blivit. Samhället var inte den goda vårdaren av barn i alla lägen och samhället är än idag långt ifrån en god vårdare av omhändetagna barn.

Förlusten i att så många får avslag, ligger i att Staten markerar att det inte är någon idé att slåss mot den familjen staten. Akta sig den eller de som vågar ifrågasätta statens god syfte med att ha tagit hand om barn eller tar hand om barn.

Barn som omhändertas har rätt till den bästa behandling som finns från familjehem till vårdinrättning. De har rätt till att uttrycka sina åsikter få gehör för demsamma, bli lyssnade på. De har rätt till skola, sjukvård etc vilket också undandras placerade barn idag.

De har rätt till att upprätthålla kontakten med sina biofamiljer om de önskar och familjehem som ondgör sig över besvärliga biologiska familjer borde fundera över sin roll o uppgift.

Förhoppningen att Staten skulle göra upp om sitt förflutna och därmed också ge dagens unga rättigheter, har blivit en besvikelse. Åsa Regnér har inte ens tid att träffa de berörda och Morgan Johansson, som en gång drog i gång det hela tiger.

MP ordförande Gustav Fridolin lovade på en valdebatt på Aftonbladet att han skulle lyfta frågan om ersättningen om de vann valet. Inge i MP har höjt en ton, lika lite som Vänsterpartiet har gjort det.

Nu hoppas jag att media inte sviker – när vi fick det första avslaget fanns media på vår sida. Jag hoppas de finns med oss nu också.

relaterat: SVD, HD, Aftonbladet

SRAftonbladet, Expressen,  DN SVD SVT, TV4   UNT ETC

7 miljoner för en vuxen 0 kronor för ett barn

I de svarta stunderna är mörkret mer än mörkt. Mörkt blir det när vuxna människor gör sk självskattning om sina liv. Och när det vuxna samhället gör e uppskattning om vad olika liv är värda. För länge sedan skrev jag en blogg om människan som lönsam, det här kanske är en förlängning av den.

En kvinna satt oskydligt häktad i 1,5 år efter den stora kokainhärvan. Hon dömdes i tingsrätten men friades sedan. Nu kräver hon 7 miljoner för förlorade företag, inkomstbortfall och förlorat renommé. Jag vet inte vad hennes företag var värderade till, hur bra de gick. Men låt säga att hon får 5 miljoner, detta vill jag ställa mot de barn 1920-1980 vars barndom vilken var garanterad full säkerhet i samhällets vård, ruinerades, togs ifrån dem och där de lämnades att sedan klara sig bäst de kunde.

Av de barnen har idag lite drygt 4 000 personer sökt ersättning av staten, en ersättning som utlovades i lag som en gest av att staten tog på sig ansvaret för erkände deras förlorade barndom. Summan är 250 000 – motsvarande en låg medelinkomst för ett år i utbyte mot 15 år av förlorad barndom.

Av de sökande som hit tills gått igenom, har 52 procent fått avslag. Alltså är deras barndomsförlust inte värd en krona, Staten har inte gjort fel eller haft ansvar för de här barnens liv. Resterande har fått vad som anses högt 250 000 kronor. Just beloppet 250 000 betraktas som högt och det hade varit bättre med fler mindre belopp, sk diffrentierad ersättning. Låt då säga att den som fick stryk, utnyttjats som arbetskraft fått 5 000 kr. Det är likvärdigt med en lägsta pension per månad. Detta menar bl.a. Samhällets Styvbarn skulle ha gjort fler glada och att därmed staten tagit sitt ansvar.

I början av ersättningsfrågan diskuterades många förslag, bl.a. 1 miljon per förlorat år. Den debatten var dödsdömd, Svenska Staten skulle aldrig värdera barns liv så högt. Men måttliga 250 000 borde varit acceptabelt. Jag missunnar inte människor som frihetsberövas deras ev skadestånd, jag vill bara sätta det i paritet med vad förlorad barndom är värd eller borde vara värd.

Det räcker inte med de över 50 procenten avslag, efter 1980 är samhället utan skuld för de barn som for illa inom samhällsvården för de omfattas inte av den av staten vackra gesten en symbolisk kompensation. I Stadshuset sa Talmannen att samhället måste ta på sig ansvaret för alla de barn som utsattes för vanvård och så kom den från staten kollektiva ursäkten och ordet det får inte upprepas igen.

En vuxen människas förlust är värd miljoner, när Samhället berövat dem deras liv och verksamhet. Må så vara, men varför är det lilla barnets förlust så försumbart att det inte ens beviljas 250 000 kronor. Och varför var inte samma barn efter 1980 ens värt att diskutera!

Claes Sundelin, fd barnläkare som sitter i Ersättningsnämnden intervjuas i Uppsala Nya, ”

Han har träffat omkring 500 av de drygt 4 400 personerna som hittills ansökt om skadeståndet på 250 000 kronor.

– En del har inte talat om det på 30 år. Och när minnena mobiliseras överväldigas de av känslor … på något vis blir de åtta år igen när de sitter framför oss, säger Claes Sundelin som sitter med i nämnden eftersom han tidigare arbetat med frågor som rör misshandlade och utsatta barn.

Han beklagar att lagen är så snäv att inte fler får ersättning, jag blir trött, trött på UNT som inte kan ställa följdfrågor, inte läst på. Av de avslag som vi läst o gått igenom har många sexullt utnyttjade barn lämnats utan ersättning, av dem som fått ersättning har allvarlig art blivit detsamma som ”barnen arbetade hårt, fick lite mat, utsattes för psykisk misshandel” för så stor skillnad är det i av- och bifallfloden. Att de fick ersättning är jag glad över, men rent tekniskt har jag svårt att förstå att en flicka som våldtogs av husets pojkar under lång tid inte gavs ersättning för att fosterföräldrarna var omedvetena om det. Som barnläkare borde man tänka längre, jag tror inte jag går med mitt barn till Claes Sundelin.

Jag har besökt ERN flera gånger med sökanden och sett en samling män tillbakalutade i sina stolar med händerna över magen, halvintresserat lyssna på den som sitter mitt emot dom, jag har under de gångerna inte hört en enda fråga från nämnda Claes Sundelin, men jag har hört en fråga som märkligt nog alltid kommer från män ”hur blev du sexuellt utsatt…etc” alltså närgångna frågor som klädsel, underkläder etc.

Men trots att många viker ut sitt sorgliga liv inför ibland en majoritet äldre herrar, räcker inte deras umbäranden till för ens 250 000 kronor. Men är jag företagare, vuxen, socialt ansedd eller allmänt blivit felbehandlad av Svenska Statens rättsväsende blir jag värd miljoner.

För barn som idag utsätts för felaktig hantering av kommunernas socialtjänst diskuteras inte ens deras rätt till ersättning. Det stora ljuset är att barn som mobbas i skolan kan få skadestånd och de beloppen är ibland i närheten av våra 250 000 kronor. Så pratet om att det är mycket pengar håller inte. Det handlar om oviljan att se barn som utsatta eftersom de oftast saknar talan eller ens rätt till att föra talan. De vuxna kan engagera advokater där Christer Petterssons krav var mer mediabevakat än att göra motsvarande för ett barn. För när samhället döms för felaktigheter mot barn blir rubrikerna små.

Barns värde är 0 kronor om hen inte är en lyckad och anpassningsbar elev i en borglig skola och sedan blir en arbetskraft och inlemmad i det arbetande folket.

SRAftonbladet, Expressen,  DN SVD SVT, TV4   UNT ETC

Kulturjournalistikens hat mot Alice Bah Kuhnke och bristen på socialt perspektiv

Min jobbarkompis, är en otroligt kompetent och duktig föräldrastödjare. Skärpt, kunnig och med erfarenhet från flera områden. Men hon är också djupt troende och vi har inte alltid samma åsikt om tron/religionen men hon är genuin. Flera av mina vänner in Styvbarnsvärlden har en tro, de litar till högre makt för att få kraft att gå vidare. Hantera sin vardag. Flera politiker i riksdagen framför allt KD folket anser sig vara kristna och troende. En av mina bästa vänner, hittad på Facebook har en underbar relation med sin himmelske kraft. Därtill ett antal musiker, kändisar som också hämtar kraft via tron. Läs mer

Analys och statistik av avslag Ersättningsnämnden

Det totala antalet avslag på ansökan om ersättning för vanvård i Ersättningsnämnden, ERN, uppgår under perioden 2013-04-05 – 2014-03-31 till 812 st.

Vid en genomgång av samtliga avslag är 250 beslut följdriktiga jml ersättningslagen. De åter­stående 562 besluten om avslag har granskats och redovisas i bifogad statistik.

Det kan därvid konstateras, att ERN inte är konsekvent i sina bedömningar och inte tillämpar det ordföranden Göran Ewerlöf anger som direktiv för nämndens arbete i Processbeskriv­ning, upprättad 2012-12-01:

Det är från rättssäkerhetssynpunkt av yttersta vikt att enhetlighet och förutsägbarhet präglar de beslut som Ersättningsnämnden fattar.” (sid. 20, pkt. 5.1, stycke 3).

Mot ovanstående direktiv kan ställas skrivningen på fyra ställen i Processbeskrivningen, där Ewerlöf betonar att enligt förvaltningslagen, så ska ärendena handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt (sid. 6: pkt. 4.3, första stycket, sid. 7: stycke 2, sid. 17: pkt. 4.7.9, första stycket och sid. 27: pkt. 6.7, första stycket).

Den avgörande faktorn för den godtyckliga bedömningen av ansökningarna är dock skriv­ningen ”allvarlig art” i §1 ersättningslagen. Hur nämnden ska tolka begreppet ”allvarlig art” framgår av regeringspropositionen (2011/12:160), avsnittet Allvarlig art, sid. 24 stycke 5 – sid. 26, stycke 2, bifogas.

Av direktiven för bedömning i propositionen av vilken vanvård som varit av allvarlig art framgår, att ”Ersättning enligt den föreslagna lagen kan utges till dem som varit utsatta för sådana övergrepp eller försummelser som är av allvarlig art. Därmed avses både grova kränkningar och upprepade övergrepp eller försummelser ägnade att allvarlig skada barnets självkänsla där kränkningarna närmast kan ses som en pågående process och ingående i ett mönster som gör att barnet bryts ned. Av Vanvårdsutredningens redogörelser för de inter­vjuades berättelser framgår också att många som barn utsattes för en rad olika kränkningar, t.ex. genom att utnyttjas som arbetskraft och utsättas för materiella och känslomässiga bris­ter, för kränkande tillmälen, hot, brutna löften och särbehandlingar och att bli fråntagna egendom.

 Regeringen anser det så självklart att uttalat sadistiska eller tortyrliknande förhållanden, liksom allvarliga sexuella övergrepp och mycket grova fysiska övergrepp av annat slag, ska berättiga till ersättning att några ytterligare uttalanden till stöd för nämndens bedömningar inte gehövs i denna del. Detta gäller även om det är fråga om ett enskilt övergrepp av detta slag.

 Även andra fall ska dock kunna berättiga till ersättning. Nämnden ska därvid göra en sam­manvägd bedömning av förhållandena i det enskilda fallet. I vissa fall har barnens levnads­förhållanden varit sådana att de i hemmet utsatts för en mängd omständigheter som var för sig inte kan anses vara av allvarlig art och därmed inte berättiga till ersättning om man ser varje tillfälle eller omständighet för sig. Det kan exempelvis röra sig om viss misshandel utö­ver vad som betraktades som normal aga, särskilt om det utgjorde enstaka överilade händel­ser, ofredanden av olika slag och särbehandling. Sådana omständigheter kan dock samman­tagna vara av allvarlig art och därför motivera ersättning. Någon absolut gräns för vad som ska anses utgöra en längre tid kan inte slås fast utan måste avgöras från fall till fall och på­verkas av både vilket slags övergrepp eller försummelser som förekommit samt omfattningen av och allvarlighetsgraden hos dem. Sådana missförhållanden som pågått under endast en kortare tid kan dock inte anses vara av så allvarlig art att de grundar rätt till ersättning. För­hållandena har varit så individuella och mångskiftande att någon fullständig uppräknng av vilka missförhållanden det kan röra sig om kan inte göras. Generellt sett bör dock övergrepp eller försummelser som inte direkt riktar sig mot barnet, t.ex. att barnet bevittnat våld mot närstående, anses mindre allvarliga än sådana som riktas direkt mot barnet. Detta hindrar dock inte att även sådant som inte direkt riktat sig mot barnet vägs in i den samlade bedöm­ningen av allvarlighetsgraden.”

Dessa inkonsekventa tolkningsdirektiv av begreppet ”allvarlig art” i ersättningslagen ger ERN möjlighet att efter eget skön tillämpa dem positivt eller negativt vid bedömning av ansök­ningarna.

Att ERN i många avslag hänvisar bl a till sid. 25 i propositionen, visar att nämnden oaktat hur allvarlig vanvården varit, väljer att tolka den negativt och besluta om avslag på ansökan om ersättning. Att ERN skall bedöma vanvården enhetligt och förutsägbart blir därvid under­ordnad godtycklighet i bedömningarna.

Vid granskningen av de tidigare nämnda 562 besluten om avslag går inte att avgöra varför sökanden inte beviljats ersättning. Samtliga ansökningar uppfyller kriterierna enligt sid. 25, varför beslut om avslag endast kan tolkas som att ERN valt att avslå dem av kostnadsskäl.

 

ERN hade för 2013 budgeterats 309,6 Mkr för ersättningar enligt regleringsbrev. Med en ersättning om 250.000 kr per beslut om ersättning kunde 1.238 ansökningar ha beviljats. Per 2013-12-13 hade nämnden beviljat 618 ansökningar med en totalkostnad om 154,5 Mkr. ERN underskred budgeterade medel för 2013 med 155,1 Mkr (50%).

Om de 562 avslagen i stället beviljats ersättning, hade totalkostnaden blivit 295 Mkr. Där­med kan konstateras, att den stora andelen avslag inte kan hänföras till oro för ett budgetö­verskridande, som nämnden ville undvika. Även vid detta alternativ hade budgetramarna underskridits, då med 14,6 Mkr.

Det är således andra faktorer som styr ERNs bedömningar än de budgettekniska. Ett tydligt incitament är regeringens negativa inställning till att alls ekonomiskt ersätta av samhället omhändertagna barn, som utsattes för vanvårdad. När regeringen utsattes för hård kritik, enades alla riksdagspartierna utom Sverigedemokraterna i en överenskommelse om ekono­misk ersättning om 250.000 kr i ett engångsbelopp till dem som vanvårdats åren 1920-1980 och ersättningslagen antogs i riksdagen.

 

Kerstin Wigzell skriver i Upprättelseutredningen (SOU 2011:9) ang allvarlig art (kap. 7.4, sid 138) : ”En förutsättning för att övergreppet eller försummelsen ska omfattas av rätten till ersättning är att det rör sig om händelse som har inträffat under den tid som den drabbade genom de sociala myndigheternas försorg har varit omhändertagen för samhällsvård. Över­greppet eller försummelsen måste dessutom ha skett i samband med vården.”

 Kap. 7.4, sid. 145, sista stycket: ”Ersättning ska beviljas för övergrepp eller försummelse av allvarlig art. Frågan om övergreppet eller försummelsen har varit av allvarlig art ska bedö­mas med hänsyn till samtliga omständigheter vid tidpunkten för händelsen. Särskild vikt ska läggas vid om övergreppet eller försummelsen har medfört en påtaglig risk för att barnets eller den unges hälsa eller utveckling allvarligt skadas.

Denna definition ska ställas mot propositionens direktiv, som innebär en omtolkning av be­greppet allvarlig art (sid. 24-25). Särskilt anmärkningsvärt är att ERN i beslut om ersättning anger att vanvården varit av allvarlig art, medan nämnden i avslagen anger som grund där­för, att ersättning förutsätter vanvård av ”allvarligaste art”.

Processbeskrivningen (sid. 24, första stycket) bekräftar en omtolkning av begreppet allvarlig art, som den formulerades i Upprättelseutredningen: ”Lagstiftaren lämnar sammanfatt­ningsvis ett stort utrymme åt Ersättningsnämnden att tolka begreppet ’allvarlig art’. Med en normal lagtolkning av begreppet torde utrymmet för ersättning bli tämligen snävt. Det ska alltså vara fråga om de mest allvarliga formerna av övergrepp eller försummelser och nämn­den ska vid sin bedömning snegla på vad som krävs för att ett skadestånd på 250 000 kr skulle ha kunnat fastställas i motsvarande situation. Det blir en grannlaga uppgift för Ersätt­ningsnämnden att med lagstiftarens intentioner som grund fastställa en nivå som uppfattas som rimlig, rättvis, enhetlig, förutsägbar och rättssäker.”

 

Att ERN fritt tolkar bedömningen av lagens skrivning om ersättning för vanvård av allvarlig art till att endast omfatta vanvård av allvarligaste art bekräftas av nedanstående exempel på standardformulering i beslut om avslag.

Ersättningen enligt ersättningslagen är avsedd för dem som har utsatts för de allvarligaste formerna av övergrepp eller försummelser(….) Vid en samlad bedömning finner nämnden att det som sökanden har berättat inte i ersättningslagens mening kan anses vara övergrepp eller försummelser av så allvarlig art att ….har rätt till ersättning.

För att uppnå en nivå i besluten som uppfattas som rimIig, rättvis, enhetlig, förutsägbar och rättssäker skall det i beslut om ersättning för vanvård anges att den varit av allvarlig art. I beslut om avslag skall anges att vanvården inte varit av allvarlig art. Detta ger en både en juridisk och språklig överensstämmelse. Detta skulle dock innebära att väsentligt fler ansök­ningar om ersättning skulle uppfylla kriteriet allvarlig art och därmed tvinga nämnden att bifalla dem.

En följd av nämndens godtyckliga tolkning av begreppet vanvård av allvarlig art i både beslut om ersättning och i beslut om nej till ersättning gör det omöjligt att tolka hur ERN tillämpar ersättningsla­gen ifråga om hur allvarlig vanvården varit vid en jämförelse mellan tillstyrkanden och av­slag.

Att 562 ansökningar om ersättning av nämnden 2013-04-05 – 2014-03-31 bedömdes som inte tillräckligt allvarliga och avslogs, leder till slutsatsen att nämnden är ålagda att göra så hårda bedömningar som möjligt, inte att ge alla som vanvårdades upprättelse och ett erkän­nande.

Frågan är varför. Svaret är att det var de fattigas och utsatta gruppernas barn som omhän­dertogs och placerades på barnhem och i fosterhem. Barn till människor, som klassades som undermåliga medborgare, som var en ekonomisk och rashygienisk belastning för samhället. Barn, som egentligen inte borde ha fötts enligt Alva Myrdal et al, om tvångssteriliseringen fungerat fullt ut.

Denna människosyn präglar uppenbarligen fortfarande attityden till dem som vanvårdades i samhällets regi, framförallt hos de av våra politiker, som var emot en ekonomisk ersättning. Man befarade att de som ansökte om ersättning skulle ljuga om vanvården och överdriva den, allt i syfte att roffa åt sig pengarna, som sedan skulle slösas bort. Därför skulle ersätt­ningen begränsas till så få som möjligt, inte till att ge alla vanvårdade upprättelse. Detta godkändes av alla partier utom SD.

I direktivet anges att ERN ska ta hänsyn till vad som var ”normalt” i samhället ifråga om barnuppfostran vid tiden för vanvården. Även Ewerlöf skriver om detta i sin Processbeskriv­ning, sid 10:

”En oundviklig utgångspunkt vid prövningen av ersättningsärenden är att vissa fall inte kommer att nå upp till den allvarlighetsgrad som krävs för att ersättning ska kunna utgå. I en del fall kommer på ett tidigt stadium i handläggning tydligt framgå att möjligheterna till er­sättning är obefintliga. Detta kan t.ex gälla fall där det otvetydigt framkommer att det som sökanden blivit utsatt för inte har varit av allvarlig art i lagens mening. Det kan också vara klarlagt att förhållandena vid tidpunkten för händelserna varit sådana att det med den tidens normer inte har varit fråga om övergrepp eller försummelser av allvarlig art. Sålunda var det t.ex. före 1979 inte förbjudet för vårdnadshavare att använda aga som uppfostringsmetod. ”

Att Sverige 1924 förbjöd barnarbete tycks sakna betydelse i ersättningsfrågan. Likaså igno­rerar Ewerlöf Socialstyrelsens direktiv från 1948 om förbud för barnavårdande institutioner att aga och kränka omhändertagna barn.

I Processbeskrivningen hänvisas till propositionen ang vad som bl a är att betrakta som över­grepp och försummelser vid bedömning av rätt till ersättning:

–       Utnyttjande av barnet som arbetskraft för arbete som varit onormalt tungt, farligt el­ler påfrestande

–       Sexuellt utnyttjande, misshandel, hot, antastanden och nedsättande tillmälen

–       Brister i tillsyn och omvårdnad

–       Fysisk tillrättavisning eller bestraffning(…)

–       Förhindrande av att barnet fullföljer obligatorisk skolgång eller av att barnet läser sina läxor

–       Brutna löften om de förekommer som ett led i ett återkommande mönster

–       Barnet har bevittnat hur andra utsatts för övergrepp och försummelser

Som exempel på förhållanden som inte kan anses som övergrepp eller försummelser i la­gens mening anges bl a följande:

–       Sträng uppfostran

–       Sparsamhet med känsloyttringar och beröm

–       Normal fysisk tillrättavisning eller bestraffning (…)

–       Barnet saknar sin biologiska familj och har haft svårt att rota sig i fosterhemmet

–       Fosterföräldrarna har inte uppmuntrat den obligatoriska skolgången eller hjälpt bar­net med att skaffa ytterligare utbildning

–       I fosterhemmet har förekommit missbruksproblem eller psykiska problem men bar­net har inte försummats till följd av missbruket eller sjukdomen.

I samtliga 562 granskade avslag uppfyller sökandens redogörelse för vanvården rätt till er­sättning enligt direktiven i propositionen, se bifogad statistik.

I många, men långt ifrån alla, beslut hänvisar ERN till en eller flera sidor i propositionen, se bifogad statistik. Nämnden kunde således utifrån bedömningskriterierna för ersättning lika gärna ha beviljat sökandena ersättning.

Detta trots att nämnden inte i förväg tagit del av handläggarens (föredragandens) utredning av ansökan, utan endast får ta del av recit och förslag till beslut vid genomgång i samband med beslutstillfället. Handläggningsrutinen för ansökningar till ERN finns beskriven i Pro­cessbeskrivningen, sid. 11, pkt 4.6.3, st 2:

”I föredragandens uppgifter ingår vidare att föredra ärendet inför avgörande. För detta än­damål ska föredraganden upprätta ett föredragnings-pm som delas ut till nämndledamö­terna i samband med föredragningen. Det ska finnas anvisningar för hur ett föredragnings-pm ska vara upplagt. Vid föredragning ska utgångspunkten vara att nämndledamöterna inte vet något om ärendet i förväg. Föredragningen ska vara så fullständig att den kan bilda un­derlag för ett omedelbart beslut. Samtidigt är det viktigt att föredragningen inte innehåller något ovidkommande. Föredraganden ska alltså presentera så mycket av utredningen i ärendet som behövs för att nämnden ska kunna besluta i ärendet utan ytterligare genomläs­ning.”

Att ersättningsnämnden är en domstol bekräftas av Ewerlöf i Processbeskrivningen. Normalt vid domstolsprövning lämnar vardera parten in inlagor till rätten, som sammanfattar dem och skickar över dem till resp. part för godkännande. Först därefter blir de en del av dom­stolens recit.

Ur ansökningar om ersättning för vanvård gör nämndens handläggare en sammanfattning, som direkt blir recit i handläggarens förslag till beslut. Sökanden får därmed inte ta del av det förrän efter nämndens beslut, när detta delges sökanden. Detta är extra anmärknings­värt, eftersom nämndens beslut inte går att överklaga. Det som föreläggs nämnden är såle­des inte sökandens redogörelse för vanvården, utan det är handläggarens bedömning av vad som är relevant för nämnden att ha som underlag för bedömning av vanvården.

Ifråga om vad som nämnden anser vara ”normalt” för barnuppfostran, dvs vilka värderingar som rådde i samhället vid tiden för vanvården, blir nämndens tolkningar än märkligare. Att det skulle ha varit normalt i samhället ifråga om synen på barnuppfostran med misshandel, även med tillhyggen, sexuella övergrepp, tungt arbete, särbehandling, ej fullgjord grundut­bildning, ingen tandvård, ingen läkarvård vid sjukdom, svält och undernäring, utslitna och för små/för stora begagnade kläder, förbud mot att vistas i boningshuset, utelåsning, boende i oeldade uthus eller bland boskapen, m m, är ren spekulation utan någon som helst saklig grund. Det var inte normalt, inte ens på 20-30-talen, och definitivt inte 40-70-talen. Men det förekom i fosterhem och på institutioner.

Det framgår även av reciten i avslagen, att de barn som placerades i fosterhem ofta skickades till lant­brukare, som utnyttjade dem i tungt kroppsarbete. Man fick därmed gratis arbetskraft, som man till och med fick betalt för att ta hand om. Presenter från anhöriga beslagtogs eller gavs till de biologiska barnen. Även alla slags övergrepp och särbehandling förekom.

Likaså framgår av reciten att barn som placerades på institutioner blev inte sällan sängvätare, vilket de öppet hånades för inför de andra barnen. De tvångsduschades i iskallt vatten, tvångsmatades och tvingades äta både uppspydd mat och spyor, misshandlades och utsattes för sexuella övergrepp av perso­nalen. De isolerades, ofta i flera dygn, låstes in i mörka källare eller på isolering. Även där beslagtogs presenter.

 

Möjligen menar lagstiftarna och ERN att detta var vanligt förekommande och därmed nor­malt i behandlingen av barnhems- och fosterbarn. Men det är inte mot denna norm som frå­gan om ersättning för vanvård ska prövas. Den ska prövas mot vid tiden gällande lagstiftning rörande barn och den ska prövas ur perspektivet mänskliga rättigheter. Barn är människor. Att uttalat våld och sexuella övergrepp var ”normalt” i barnuppfostran under den period ersättningslagen omfattar (1920-80) visar att varken lagstiftarna eller ERN besitter några historiska kunskaper om det svenska samhällets syn på barn och barnuppfostran. Att lättare former av fysisk bestraffning var vanligt förekommande i barnuppfostran betyder inte att grov misshandel, fysiska och/eller psykiska kränkningar var det. Ifråga om sexuella kränk­ningar och övergrepp har sådana aldrig varit normalt i barnuppfostran.

 

Av statistiken för de 562 avslagen framgår att 97% utsattes för fysisk och/eller psykisk miss­handel, 27% utsattes för sexuella övergrepp, 38% för tvångsarbete, 15% kunde inte fullfölja obligatorisk skolutbildning.

 

Även frågan om rätt till juridiskt biträde avviker från vad som gäller i domstol. Ur Processbe­skrivningen, sid 5, sista två raderna, sid 6, första stycket: ”Det är….troligt att de flesta sökan­den kommer att sakna juridiskt biträde eftersom detta kräver att sökanden själv på egen bekostnad anlitar ombud eller biträde. Bestämmelsen om offentligt biträd är nämligen inte tillämplig på ersättningsärenden. Inte heller torde rättshjälp komma ifråga. Men det an­kommer inte på Ersättningsnämnden utan Rättshjälpsmyndigheten att pröva rättshjälpsfrå­gor. Om en sökande trots allt vill få rättshjälpsfrågan i ett ersättningsärende får han eller hon vända sig till Rättshjälpsmyndigheten.”

 

Rent praktiskt innebär detta, att en sökande, ofta utan juridiska kunskaper, skall få ett er­sättningsärende prövat i en nämnd, befolkad av domare och jurister, som jämlikt lagen skall pröva om sökanden utsatts för tillräckligt allvarlig vanvård.

 

I de fall sökanden anser att barnavårdsnämndens beslut om ett flertal omplaceringar på både institutioner och fosterhem, som dessutom inneburit både misshandel och kränkningar men även sexuella övergrepp, varit grunden för vanvården, hänvisas i besluten om avslag till att ERN inte prövar barnavårdsnämndens ansvar för antalet placeringar, då frekvensen av sådana inte är övergrepp och försummelser (prop. sid. 21, stycket efter rad 2). Anmärknings­värt är att nämnden i dessa ansökningar inte prövar själva vanvården, oaktat att den skedde i en eller flera av dessa placeringar.

 

Likaså hänvisar nämnden ofta till i beslut om avslag, att som fosterhemmet/personalen på barnhemmet inte kände till att sökanden utsattes för misshandel och/eller sexuella över­grepp, då de begåtts av andra än fosterföräldrar/personal och därmed inte brustit i tillsyn (prop. sid 19-20). Att sökanden inte berättat något för fosterföräldrar/personal innebär inte med automatik att de var okunniga. Det finns ett ärende där fosterfaderns bror utsatte sö­kanden för våldtäkt och sexuella kränkningar. Sökanden får avslag med hänvisning till att fosterföräldrarna var okunniga om övergreppen. Frågan är – hur vet nämnden det? Att sö­kanden inte berättade något innebär inte med automatik att de vuxna inte visste något.

 

Även ansökningar med redogörelser om våld och kränkningar utförda av andra barn på barnhem och i foster­hem avslås med samma motivering; personalen/fosterföräldrarna kände inte till något, och är därmed inte ansvariga.

 

Frågan är – om den tillsyn som krävdes jml barnavårdslagen av ansvariga vårdnadshavare hade utövats på ett fullgott sätt, hade övergreppen inte inträffat, vilket borde vara självklart även för ERN.

 

I en ansökan finns polisanmälan, journalanteckningar från barnavårdsnämnden och rättsme­dicinskt yttrande som styrker sökandens redogörelse för misshandel i ett fosterhem . Det finns även foton. Av rättsmedicinskt yttrande till länsåklagaren framgår att sådana skador sökanden hade brukar iakttas vid barnmisshandel samt att de händelser som enligt foster­modern orsakade skadorna inte stämmer med hur skadorna såg ut. Trots detta anser nämn­den inte att de övergrepp som sökanden redogjort för är av allvarlig art i den mening som avses i ersättningslagen och avslår ansökan.

 

Ersättningsnämnden har i kraft av vad som framgår av de 562 granskade avslagen inte till uppgift att i första hand att bevilja ersättning till dem som utsatts för vanvård som barn­hems- och/eller fosterbarn, när de varit omhändertagna enligt beslut jml barnavårdslagen.

 

Nämndens uppgift är att så långt möjligt avslå ansökningar om ersättning av krasst ekono­miska skäl. Så få ersättningar som möjligt ska belasta statens budget, vilket bekräftas av att endast 50% av budgeterade medel för 2013 förbrukades.

 

Antalet avslag har ökat procentuellt från 21,8% (2013-05-03) till 49% (2014-06-02), vilket bekräftar detta.

 

Sammanfattningsvis kan konstateras, att alldeles för många av dem som vanvårdades, miss­handlades och kränktes i barndomen som omhändertagna för samhällsvård jml barnavårds­lagen och som sökt ersättning därför, återigen kränks, misstros och inte ens anses ha rätt till upprättelse.

 

Förklaring till kolumnen anmärkning i statistiken över de granskade avslagen

 

FH = fosterhem, BH = barnhem.

 

Tvångsabort: sökanden tvingades till abort av vårdnadshavaren (barnhem/fosterhem).

 

Gynundersökning med tvång: flickor som placerades på barnhem tvingades av detta att ge­nomgå gynundersökning vid varje placeringstillfälle.

 

FH/BH ej medvetet om sexövergrepp: personal på barnhem och/eller fosterföräldrar var inte medvetna om denna del av vanvården. Övriga övergrepp och kränkningar var man medveten om och var utövare av.

 

Sängvätare: Sökanden var eller blev sängvätare under tiden i fosterhem och/eller på barn­hem. Dessa barn utsattes för brutalt hån och hårda bestraffningar, framför allt av personalen på barnhem. I fosterhem straffades sängvätning med att barnet tvingades sova i nerkissade lakan flera nätter, misshandlades, hånades.

 

Ej sjukvård: Vid sjukdomssymptom fick inte barnen läkarvård på upp till en vecka, vilket ledde till allvarliga sjukdomstillstånd, som ofta krävde sjukhusvistelse. Vid allvarliga fysiska skador p g a misshandel, ofta med tillhyggen, fick barnen inte sjukvård förrän skadan förvär­rades. Detta ledde ofta till bestående men.

 

Tvångssterilisering: barnet tvingades eller lurades under falska förespeglingar till tvångssteri­lisering.

 

Religiöst FH: Fosterhemmet var djupt religiöst och barnet tvingades delta i religionsutöv­ningen, samt bestraffades och hotades med utgångspunkt att barnet var behäftat med ondska, var förtappat, en usel människa.

 

Soc trodde ej på sök: Barnet berättade för socialtjänstens tillsynsperson (barnavårdsman) om vanvård, tungt tvångsarbete m m. Tjänstemannen ansåg att barnet ljög och ingrep inte.

 

Alkoholmissbruk i fosterhem: endera av eller båda fosterföräldrarna missbrukade alkohol, regelbundet eller periodvis. I samband därmed utsattes barnet ofta för tvångsarbete (bl a sköta hela hushållet, ansvara för både FH:s egna och andra placerade barn) och misshandel samt i förekommande fall för sexuella övergrepp av antingen bekanta eller släktingar till fos­terföräldrarna.

 

Att som i propositionen (sid. 23-24) och i Ewerlöfs Processbeskrivning ( sid. 22) påstå, att missbruksproblem i fosterhemmet inte lett till att barnet har försummats till följd av miss­bruket och att sökanden därför inte är berättigad till ersättning är skandalöst. I ansökningar om ersättning för vanvård framgår att missbruksproblemen påverkat det omhändertagna barnet negativt då det varit en del av vanvården enligt sökandens redogörelse. Extra märk­ligt är detta påstående, då ERN i beslut anger att nämnden inte ifrågasätter sökandens upp­gifter.

Svarta pedagogiken: Ett begrepp som återfinns i Alice Millers böcker om barnuppfostran. Med detta begrepp avses psykiska kränkningar i syfte att allvarligt skada barnet.

Bvn informerad: Tillsynsmyndigheten kände till vanvården men ingrep inte.

Handikappad: Barnet led av fysiskt handikapp (i vilken form framgår ej av det offentliga be­slutet), men tvingades ändå till tungt tvångsarbete.

FH 1 ej godkänt, fick ej behålla andra barn: Fosterhemmet underkänt av den kommun där fosterhemmet var beläget och fråntogs andra placerade barn. Placerande kommun informe­rade inte kommunen där fosterhemmet var beläget om placeringen och lät barnet stanna i det underkända fosterhemmet.

 

Sök. allergisk, FH hade hund: Trots att sökanden var pälsdjursallergiker tvingades sökanden bo kvar i ett fosterhem som hade hund. Sökanden utvecklade därmed astma.

 

Bvn ingrep mot FH 1: trots att sökanden omplacerades av barnavårdsnämnden p g a vanvård i fosterhem 1, anser ERN inte att vanvården var tillräckligt allvarlig.

 

Självmordsförsök: Sökanden försökte begå självmord p g a vanvården i fosterhemmet, vilket framgår av arkivmaterial, ändå avslås ansökan om ersättning.

 

Sammanfattningsvis framgår av denna statistiska uppföljning av beslut om avslag på ansök­ningar om ersättning för vanvård, att ersättningslagen och dess tillämpande nämnd inte är konsekvent i bedömningar av vanvård.

 

Det Göran Ewerlöf anför i Processbeskrivningen ”Det är från rättssäkerhetssynpunkt av yt­tersta vikt att enhetlighet och förutsägbarhet präglar de beslut som Ersättningsnämnden fattar.” har ERN redan från första beslutstillfället ignorerat. Någon rättssäkerhet finns inte, vilket drabbar nästan hälften av de sökande.

 

I stället har ERN koncentrerat sig på att utifrån de sökandes redogörelser hitta möjligheter att avslå ansökningar med hjälp av de dubbeltydiga skrivningarna i propositionens tolkning av begreppet ”allvarlig art”, vad som är tillsynsansvar mm.

 

Att nämnden under 2013 endast förbrukade hälften av budgetmedlen, som avsatts för er­sättning till dem som vanvårdades under samhällets ansvar, bekräftar att så få som möjligt

 

 

 

ska tillerkännas upprättelse. Detta trots att nämnden inte ifrågasätter sanningshalten i sö­kandenas uppgifter.

 

Mycket tyder på att detta är ett direktiv som meddelats nämnden sub rosa.

 

Stockholm den 7 juni 2014 Marianne Lönnqvist/Anne Skånér

 

SRAftonbladet, Expressen,  DN,  SVD,  SVT, TV4  Alliansfritt Sverige, UNT ETC

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Maria Larssons lagar som en ihålig ost

Vi som arbetar med barnrättsfrågor på ideell basis,  inte i det tysta, utan efter år av tystnad,  ger offentligt uttryck för vad vi anser, börjar inse att vare sig arbete i tystnad eller höga rop intresserar de olika partierna. Inför det stundande valet vågar jag påstå att inget parti för fram barnrättsfrågorna eller den snedvridna socialtjänsten.  Läs mer

Bekänn färg i ersättningsfrågan, Lena Hallengren

Före sommaruppehållet , skrev jag ett mail till Lena Hallengren, vice ordförande i Socialutskottet ang ersättningsfrågan. Jag lovades svar men fortfarande har inget svar kommit från Lena Hallengren. Sveket mot gruppen vanvårdade och dagens barn ökar. Den Svenska rättsstaten gäller bara för människor med pengar inte de redan utsatta och förtryckta. Läs mer

Maria Larssons stora svek mot de vanvårdade

Jag brukar säga att ersättningen för vanvård inte är det allenarådande i upprättelseprocessen för vanvården. Men jag känner ett allt större svek mot den grupp som drivit frågan. Den ekonomiska ersättning för sk vanvård av allvarlig art får en allt snävare ram och just nu är det är det 67 % som beviljats ersättning. Läs mer

Ersättning till vanvårdad – myndighet till statens förmån

Ersättningsnämnden och Riksdagen har gjort frågan om ersätting som en uppgörelse mellan de fd foster- barnhemsbarnen och  förövarrna. Inte till en fråga om Statens Ansvar. Det är trist att detta fått gå igenom utan granskning eller diskussion från de sk klientorgnisationer som företräder vanvårdsgruppen.

Läs mer