Etikettarkiv: missbruk

Vårt uppdrag – Adoption – England

SVT UR visar sedan en tid tillbaks en serie program om adoption i England. Ambitiösa socialarbetare jobbar på att hitta hugade adoptivföräldrar till barn vars biologiska föräldrar inte räcker till och enligt programmet för evigt förlorade.                                                                                                                       Gråtande slitna föräldrar tvingas se att deras barn försvinner till familjehem i avvaktan på att nästa tar över. Jag vill anta att socialtjänsten i filmen gett många chanser till de biologiska familjerna, det redovisas inte närmare. Jag förstår att adoption är en socialt trygg möjlighet för barn där det inte finns alternativ. Jag inser att det är gånger då det är rätt. Men jag fylls av ångest och rädsla, samt gamla minnen kring begreppet familjehem/adoption. Flertalet barn som omhändertas kommer från familjer med grava sociala- och drogrelaterade miljöer. Men jag har också sett mamman som kämpar varje vecka med att lämna prover, hitta en en utväg desperat säga att hon försöker ändra sitt liv.

England har 53 miljoner invånare. Var 20:e minut omhändertas ett barn och  15 000 barn väntar på en ny fast familj. Det innebär 3 barn i timmen från spädbarn till äldre barn. Tre barn i timmen blir på ett dygn 72 barn per dygn – 504 barn i veckan 2 000 barn i månanden och 24 000 på ett år. Det är alltså i stort sett något lägre siffra än som gäller för Sverige. Sverige toppar statestiken här.

Jag är ambivalent vad gäller adoption. Det som framkommer i filmerna är att efterfrågan på inhemska adoptivbarn är från 0 till ca 6-7 år. Barn med defekter som skador av mammans alkoholbruk, droger etc hamnar längre ner på listan och de hamnar nästan genomgående i familjehem. Små barn är mer förenligt med drömmen om det egna barnet, alltså inte barnets behov utan mitt som blivande förälder.

De engelska barnen lär sig snabbt att de ska adopteras bort. De söker föräldrar utan problem. De vill bli älskade och behandlade som de barn de är och för vad de är. Familjehemmen visar stor empati och kärlek till sina placerade barn, men har inte rätt att adoptera barnet – förutom om man inte lyckas hitta en familj inom ett år.

Jag hör barn som beskrivs som övergivna, ingen vill ha dem, ingen vill adoptera dem. De är inte bara övergivna av föräldrarna utan också en sekunda vara som inte ens duger för adoption. Det finns mycket av kärlek och värme mellan barn och familjehem, socialarbetare och barn. Granskningen av de blivande adoptivföräldrarna är hård och det krävs flera utbildningar, gruppmöten, urvalssamtal och slutligen en matchning med det blivande barnet. Där känns det bra. Ingen adoptivförälder verkar kunna gå vägen via privata konsultbolag inte heller familjehemmen. Ansvaret för att hitta familjer ligger på den offentliga socialtjänsten. Det läggs ner stort arbete, men vissa adoptivföräldrars önskelista får mig att undra om de överhuvudtaget skall ha barn.

Men jag saknar uppföljning av hur det gått för adopterade barn i England, varför nekas den biologiska familjen möjlighet att ha någon form av kontakt. Vilken förklaring får barnen som äldre när de inser att kanske den biologiska familjen inte fick den hjälp de skulle haft! Hur känner barn som inte duger när de växer upp. När de på 18 årsdagen står ensamma utan familjehem och utan biologiska band.

Jag minns hur vi som barn på barnhem radades upp för att granskas om vi dög, av letande presumtiva adoptivfamiljer. Hur vi som blev över kände skammen och den lilla lågan av förhoppning slockna. Utlandsadoption är ärligare än nationella adoptioner. Jag kan inte som blivande adoptivfamilj avgöra vilket barn jag vill ha eller skräddarsy beställning på ett barn i babylift. Jag får ta de barn vars behov går före mina önskemål. Jag tycker det är rätt – det är barnets behov som måste gälla inte mitt som blivande förälder.

Jag skulle önska att filmerna på SVT/UR (Kunskapskanalen) visades i 1/2:an för att nå ut och skapa en debatt. Inte minst visa människor vad det innebär, att bli familjehem, adoptivfamilj. Vi behöver bra familjehem, vi behöver inhemsk adoption men det får aldrig ske på bekostnad av barnet och barnets behov. Adoption är den sista utvägen när alla insatser inte hjälper. Adoption får inte innebära att barns grundläggande identitet, bakgrund och historia byggs om för att passa in i ett socialt sammanhang.

En förskonande sak i England verkar dock vara att föräldra som ”ber” om hjälp inte förlorar sina barn vilket allt för ofta sker i Sverige.http://urplay.se/Produkter/188110-Vart-uppdrag-adoption-Foraldrar-sokes

Se serien Vårt Uppdrag Adoption – diskutera.

Men frånsett sifferleken

Saris livsresa och upprättelse

För några år sedan lärde jag känna Sari Karlsson på Facebook, det måste ha varit i samband med vanvård av fosterbarn. Jag visste inte mycket om henne då, men idag vet jag att få har gjort en sådan livsresa som Sari. När jag lärde känna henne var barnen omhändertagna, hon hade precis avslutat Komvux och kommit in på socionomprogrammet i Jönköping. Hon hade lämnat en lång tid av missbruk bakom sig och var oerhört stridbar. Saris livsresa är vad jag kallar upprättelse för sig själv och för andra. Knappast någon inom den sociala sektor som haft med henne att göra skulle ens kunnat ana att hon en dag skulle kunna både socialtjänstlagen och delvis yrket bättre än de själva – ja inte ens klara en sådan utbildning.

Parallellt som barnen var placerade, gick Sari på Högskolan, slogs för rätten till umgänge, slogs för att få hem barnen men på sina villkor. Jag tror dessutom att ingen har lämnat urinprov så länge som Sari för att bevisa sin drogfrihet.

Sari ville ha hem sina barn, men hon ville därmed inte mista rätten till det stöd hon behövde. Risken är ofta att när barn kommer hem, lämnar socialtjänsten walk over och det var något hon inte ville acceptera.

Nu är nästan alla barn hemma igen, Sari tar sin examen den 16 januri och går ut som socionom. För mig är Sari ett under av kamp, livskraft och stark begåvning. En person som valt att inte gnälla eller beklaga sig i diverse grupper utan valt att ta striden med de medel som en gång tog hennes barn. Hon utbildade sig helt enkelt i samma yrke. Nämnas ska att hon också arbetat under hela studietiden – att arbeta, studera och kämpa för sina barn i kombinationen egen funktions-nedsättning är starkt.

Jag tror bara den som gjort det kan förstå hur stort det är. Vi som stått vid sidan och sett, vi som varit nära under alla åren ja vi har insett och tagit det som självklart att hon fixar det. Men visst är det lätt att stå bredvid och heja på när andra sliter i spåret eller på löparbanan.

Saris livsresa är en upprättelse för allt som hon gått igenom, men det är också en upprättelse för alla andra i likartade situationer. Det går att ta sig igenom svåra hinder, det går att lösa situationer på ett rationellt och klokt sätt. Att vinna kampen mot systemet är inte att alltid ge uttryck för att systemet är dåligt, vinsten ligger i att skaffa sig samma vapen som systemet har – kunskap.

Det är också kunskap, utbildning som är vägen till förändring, Malali nobellpristagare av fredspriset 2014 sa att penna och böcker är vapnen för framtiden – bättre än så kan inget sägas. Sari gjorde exakt det som Malali uppmanar världens unga att göra – skaffa sig kunskap.

Inom scialarbetarsektorn hoppas jag att det finns öppna armar för Sari, hon har erfarenhet, kunskap och empati i lagom mängd. Är det inte så framtidens socialsekreterare borde vara.

SRAftonbladet, Expressen,  DN SVD SVT, TV4   UNT ETC

Den fattige är inte politikens intressegrupp-inte ens inom S

Det stundar val i Svea Rike. Nu handlar det om vem som hinner först till målsnöret. Ska Alliansen vinna med en noslängd eller förlora. Reinfeldt ska inte sänka skatter nästa period om han vinner, men å andra sidan sa han inget om fem skattesänkningar från början heller, minnes ett jobbskatteavdrag i den frågan.                                                                                                          Socialdemokraterna vilka vi allt fler ställer vårt hopp till verkar fångade av stormvindarna i mitten. Det handlar inte om ditt o mitt öde, det handlar om att vinna valet. Skit samma om några inte ryms i den klungan. Hit in tills har man stillatigande accepterat Alliansen  försämringar för dem som redan har det svårt, låglönepensionärer, fattiga familjer, marginaliserade människor och barn. Den senare gruppen röner så litet intresse att det inte ens syns i partiets debatter. Läs mer

Ge missbrukare en dödlig injektion en smärtfri lösning

Linden, lågtröskelboendet i Västberga (Stockholm) skall bli modell för den fortsatta missbruksvården i Stockholm. 100 nya platser i Råcksta med samma modell, full och påtänd men tak över huvudet. Iden verkar så bra att Stockholms Stad anser det vara en modell för missbruksvården i stort, för den som inte ”vill” sluta med sitt missbruk. Läs mer

Medberoende till föds-döds eller till nytt liv

Du får dåligt samvete för att du gör tvärtemot vad alla säger – ge upp. Släpp taget. Ingen kärlek kan bygga på medberoende. Du bidrar till undergång möjliggörande. Medberoende är en sjukdom,  i så fall är jag född med den. Jag var medberoende redan som barn. Att anpassa sig till omgivningen för att få vara med, att anpassa sig för att bli älskad av sin, i mitt fall, fosterfamilj. En evig strävan efter att anpassa mig efter min far i hopp om att han skulle bry sig mer.

Läs mer

Kyss mig lycklig en bok om annorlunda kärlek

Kyss mig lycklig, Sofia Rapp-JohanssonAlbert Bonniers förlag.

Tredje boken om Sofia Rapp-Johanssons uppväxt är precis som hennes tidigare böcker, ”Silverfisken” och ”När skulderbladen blir till vingar” en oerhört svårläst bok. Den berör och den stör. Den oroar och ställer hela tiden frågor under läsningens gång. Varför? Varför utsätts barn för övergrepp? Var finns vuxensamhället och ansvaret när barn och ungdomar far illa, så illa att man inte vill tro att det är verkligheten utan fiction. Världen är ruttnare än någon filmatiserad såpa, verkligheten överträffar dikten. Läs mer

Vilka politiker bryr sig om barn o ungdomar – Agenda ser inga barn

Ikväll följde jag partiledardebatten, främst för att se socialdemokraternas nya ordförande. Han hade en tillbakahållen och faderlig profil som inte låg långt efter Reinfeldts kolika ögon, som ständigt såg lika förvånade och oj då… Samtidigt blir jag förbannad på SVT Agenda (#Agenda) som inte kan lyfta mer än det mest traditionella och förväntade. Dålig journalistik. Läs mer