Etikettarkiv: Morgan Johansson

Socialdemokratins svek mot barnhems- och fosterbarn i Sverige

Med en åsnas envetna tjurighet skriver jag om sveket mot de tusentals idag vuxna som utsattes för vanvård inom den svenska social- och barnavården. Jag blir allt mer förbannad på politiker, höger eller vänster, mitten som tiger och glömmer de löften man stått för,  inte minst i Stadshuset. Om en Regering som förnekar dagens sociala problem liksom de förnekar eller har glömt historien. Ersättningsnämnden som blev en ny kränkning, en domstol där barnet skall försvara sig mot samhällets bristande förmåga att ge dem den trygghet de hade rätt till. När oppositionen som säger sig ”räddade” ersättningsfrågan ljuger de – de agerade publikfriande för att sedan lämna frågan i händerna på den sittande regeringen. Läs mer

Annonser

Hur ärlig var upprättelsen för de vanvårdade

I senaste numret av magazinet Filter fanns ett ganska uttömande reportage kring den svenska vanvården och upprättelsen. Journalisterna har gjort en bra dokumentation över den svenska och lagt Irland som parallellfall.

Filter skriver under rubriken ”Det felfria landet”, om  varför de vanvårdade känner sig dubbelt svikna av samhället. Man låter en ur gruppen vanvårdade bli den röda tråden i reportaget som fylls med ut med Pernilla Forsell från Uppsala (fd ledamot i Styvbarns StyrelseI samt Rosy Bofeldt från Göteborg. Bakgrunden till den sk upprättelsen behöver jag inte gå in på här inte heller att det tillsattes en utredning för att ta reda på hur den sett ut. Närmare 900 personer berättade för statliga utredare om det de upplevt.  Historier där fantasin tar slut om hur illa barn kunde ha det som var omhändertagna för att få ett bättre liv. Magazinet skriver att den borgliga regeringen fick ta över en utredning de egentlingen inte velat ha och att man inte riktigt visste hur den skulle hanteras. Därav att det drog ut på tiden och att Maria Larsson vägrade förstärka intervjugruppen för att de skulle hinna enligt planeran.

Det blev, skriver Filter en ”ensidig” redogörelse där förövarna lämnades utanför. Å andra sidan fick så många svenskar som varit utsatta berätta och oberoende av varandra sågs den röda tråden i utredarnas utredning. De berättande hade verkligen utsatts för vedervärda kränkningar omfattande från sexuella övergrepp under flera år till psykisk misshandel. Utredarna har hela tiden sagt att man inte haft anledning att ifrågasätta sanningshalten just därför att så många berättelser bekräftar varandra.

Irland valde en annan väg där också förövarna fick träda fram, men i SVerige sträcker sig vanvården från tiden innan 1920 och framåt. Många av dem är döda, barn kommer inte alltid ihåg namn på förövare och kanske skulle utredningen tagit dubbelt så lång tid. I Irland var trycket på Staten hårdare inte minst för att Katolska Kyrkans präster var de framträdande förövarna.  På Irland tog man också med livssituationen idag. Flera hävdade att deras liv påverkats av hur det var i barndomen. I Sverige valde man bort dagens situation med argumentet att det inte finns forskning som styrker att att en dålig vuxentid har sitt ursprung i barndomen.

Det finns och fanns ju vanvårdade som faktiskt hade höga positioner i Samhället likaväl som det fanns vanvårdade på parkbänkarna. Men kanske finns det fler på parkbänken än på Universitetet och i företagen.

Morgan Johanssons engagemang i frågan om vanvården handlade också om hans egen barndom. Det skilde honom från de personer i den nya regeringen som tog över, där få eller inga hade någon kunskap om  att leva i utanförskap som barn i socialtjänstens armar. Hur illa ställt det är visar också de sk förbättringar som skett inom regeringen på barnrättsfrågor. Kostmetiska ingrepp skyddar en fortfarande felaktig sociallagstiftning. Jag har inga facit kommer aldrig att få, men kanske hade Morgan Johansson (S) i en socialdemokratisk regering fått ett bättre utfall än Maria Larsson.

Vi vet alla att Kerstin Wigzell gjorde upprättelseutredningen och även om Kerstin Wigzell var delvis bakbunden som utredare hade Kerstin en hög ambition. Men beslutet med en enda ersättning (där Samhällets Styvbarn ställde sig bakom) har av många väckt förstämning. Argumentet som jag stod för var hur värderar man övergrepp i pengar etc. Beloppet stannade på 250 000 kr vilket tvingade Kerstin Wigzell att lägga in ”vanvård av allvarlig art”. Ett diffrentierat belopp hade kanske blivit mjukare, men tagit längre tid och i slutänden också skapat känsla av orättvisa inom gruppen.

250 000 kr var en summa som skulle gå att få gehör för hos opinionen, skulle inte framställa de vanvårdade som snika och roffande samtidigt som en följd skulle bli att kommunerna i framtiden skulle bli skyldiga att betala skadestånd till barn som utsätts för vanvård idag. Jag var när detta pågick ordförande i Riksförbundet Samhällets Styvbarn, och jag tar min del av ansvaret till det som blev. Detta slöt också förbundsstyrelsen upp omkring och när medlemmar talade om för lite ersättning sa dåvarande förbundssekreterare att det trots allt var mycket pengar inte minst för den som inte hade något alls. Vad vi skulle drivit hårdare var att pengarna skulle ha skyddats från indrivning. Det fanns med i vårt remissvar men kom aldrig med i slutpropostionen.

Upprättelse var också en ceremoni som kom att hållas i Stockholms Stadshus. In i det längsta dröjde besket om datum och plats för att med bara lite drygt en månads varsel sa att det skulle bli i november 2011. Organisationerna fick inte vara med och påverka utformning och innehåll utan detta bestämdes i kanslikorridorerna hos Maria Larsson.

Ceremonin fick kritik för att inte alla fick plats men också för det kränkande bemötandet med vid ingången där alla undersöktes som potentiella terrorister. Väl inne var talmannens anförande minnesvärt och bra, Mike Lewengood höll i hop det med värme och minnen, men den äldsta delgarna tror hon var 98 år presenterades inte vilket jag tycker var uselt.

Samhällets Styvbarn inbjöd till efterträff men avstod från mat då vi alla trodde att det skulle erbjudas något att äta på ceremonin. Pyttesnittar och begränsad tillgång till dryck gjorde att de flesta inte fick något. Många hade rest hela natten utan mat och inga pengar alls. Vår efterträff blev frukt då vi trodde alla var mätta när de kom.

Medlemmar uttalade sitt missnöje, över tillställningen som de tyckte var andefattig och kränkande. Ett handikappat par i rullstol som inte hunnit anmäla sig släpptes inte in trots att det fanns plats. Och att kvinnan faktiskt hade haft ett helvete i sitt fosterhem just som funktionshindrad.

Från styrelsen var vi tvingade att köpa tillställningen, vi försvarade också det hela och reagerade över att medlemmar gick ut och kritiserade ceremonin och som vi tycket också styrelsen. Med facit i hand vill jag ge kritikerna rätt, det var en fattig tillställning där inte politikerna stod i kö för att prata med deltagarna.

Ursäkten till de vanvårdade kom från Talmannen iof landets högsta företrädare efter kungen, men Statsministern som borde varit där o sagt några ord var på resa. Maria Larsson talar om oförlåtliga händelser etc men Maria Larsson hade upprepat de orden många gånger tidigare. Inget nytt under solen.

Kerstin Wigzell var numer pensionerad efter att ha gjort sin sista utredning för Staten, till Filter kommenterar hon de små snittarna som försvann lika snabbt som politikerna, kvar blev Maria Larsson och Jimmie Åkesson. (sedan undrar alla varför Jimmie Åkesson vinner väljare). Faktum är att jag varit i Stadshuset med ungefär lika många deltagare där vi både åt o dansade. Det hade Kerstin Wigzell och Maria Larsson också. Den senare visste vad det kunde betytt med mat, Kerstin Wigzell kände obehag över den nonchalans som visades de närvarande.

Det är första gången som det skrivs en journalistisk kritik mot Upprättelsen och Vanvårdsfrågan. Det är glädjande även om det saknas vesäntliga delar i historien att någon vågar och törs skriva om detta. Jag kan som fd ordförande och numer inte önskvärd som medlem i Samhällets Styvbarn känna att kritiken också omfattar mig och den organisation jag företrädde. Men jag var inte nöjd över den sk maten och bemötandet i Stadshuset utöver den formella delen. Vi lär oss alla av misstagen, jag lärde mig att Göran Johansson som började som superbyråkrat blev en av de vanvårdades språkrör mot myndigheter, politiker och förvaltningar. Att Kerstin Wigzell som statlig utredare hade ett stort och äkta hjärta för våra frågor och för barn.

Jag lärde mig att det sk förarbetet med tillsättandet av nämnden inte blev som man hade hoppats. Jurister och människor med mil till vanvård och utsatthet skall besluta om vem eller vilka som vanvårdats allvarligast och därmed vilka som får pengar. Jag träffar folk som säger ach vad fan vad är en våldtäkt, vi får inga pengar jag tänker inte söka.

Läser vi sedan broschyren om

Vad är ”I samband med vården?”

För att avgöra om ett barn varit utsatt för övergrepp eller försummelser i samband med vården får man utgå från vad ett hem normalt har kunnat känna till eller göra. Har hemmet tagit det ansvar och visat den omsorg som kan förväntas kan det inte sägas ha förekommit brister i samband med vården. (Detta är ännu idag för mig en skrivning jag inte begriper, de vanvårdade klagar knappast för att de blivt sedda eller normalt hanterade)

Om till exempel fosterföräldrarna tagit ansvar men barnet ändå utsatts för övergrepp eller försummelser utan deras vetskap, av till exempel en släkting eller en anlitad hantverkare, kan det inte anses ha skett i samband med vården. (Och det vi ju alla att barnen berättade hej vilt om vad de utsattes för)

Om de däremot har tillåtit att andra gjort sig skyldiga till övergrepp eller försummelser kan det anses ha skett i samband med vården. (Givetvis alla föröverare erkänner glatt att de medvetet låtit fosterpappan knulla fosterdottern) Detsamma gäller om de låtit bli att ingripa för att skydda barnet när de haft vetskap om, eller anledning att misstänka, att andra gjort sig skyldiga till övergrepp eller försummelser.

Magazinet Filter

SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro