Etikettarkiv: osynligt

För vissa blir livet aldrig rättvist eller ens helat

Läste i Aftonbladet där Lena Mellin skrev om vuxenvärldens svek gentemot Jeanette som våldtogs under hela sin uppväxt. Lena Mellin skrev ovanligt varmt och nära i sin krönika. ”I slutet av förra året hölls en ceremoni i Stockholms stadshus. Talman Per Westerberg bad ett tusental personer som vanvårdats på barn- och fosterhem under 60 år om ursäkt: – Den vanvård ni utsatts för är en skam för Sverige.

Dessutom ska de drabbade få en kvarts miljon kronor var i skadestånd. Pengarna kan sökas från nästa år.

Det var första gången staten bad en misshandlad grupp offentligt om ursäkt. Men pengar har tidigare betalats ut till bland andra tvångssteriliserade, blödarsjuka som fått hepatit C vid blodtransfusioner och neurosedynskadade.

Många av dem som fått samhällets ursäkt, oavsett om den enbart varit pekuniär eller kombinerats med ord, har upplevt att det varit en viktig beståndsdel på vägen mot själslig ro i förhållande till vad de utsatts för.

Det kanske Jeanette Eriksson aldrig kan uppnå. Men hon kan i efterhand få moralisk upprättelse för att hon berättade för sjukvårdspersonal vad hon utsatts för. Men utan att någon ingrep mot våldtäkterna som spolierat hennes liv.”

Jag kan i detta nu känna att de 250 000 kronorna inte känns särskilt viktiga. Detta givetvis som utlöser en kaskad av tillmälen på FB om att jag negligerar den grupp som var omhändertagen och kränktes av samhället. Nej jag negligerar inte, jag tänker på hur många mail jag fick som ordförande för Samhällets Styvbarn där jag med sorg läste berättelser från människor som inget högre önskat att samhället flyttat dem. Människor som likhet med Jeanette utsattes för kränkningar innanför hemmets fyra väggar utan att kunna göra något eller ens antyda till vuxna att något var fel.

Jag orkar inte återge Jeanettes berättelse den finns på AB och den finns som radiodokumentär, men det här är slutet på artikeln ”I början av 1990-talet förtidspensionerades Jeanette. Intyg efter intyg vittnar om hennes omfattande problem, om incesten som visar sig i form av kramp och förlamning. Under några år på 1990-talet föreläste hon på Karolinska institutet om sina upplevelser för personer som arbetar med sexuella övergrepp mot barn.

Ändå upplever Jeanette att hon ständigt måste slåss för sin sak, för rätten till assistanstimmar eller rätt behandling. För upprättelse.

”Mitt liv är redan förstört”

Att hennes funktionsnedsättning inte självklart syns utåt gör att hon blir ifrågasatt, av färdtjänsten eller av personer hon möter i mataffären.

Barndomens övergrepp förföljer henne.

– Jag berättar inte om det här för att någon ska tycka synd om mig. Jag gör det för att folk ska veta hur verkligheten ser ut och för att andra barn inte ska drabbas. Mitt liv är redan förstört, säger Jeanette.”

I de här orden ligger så stor sorg och smärta men jag hoppas att sorgen och smärtan är större hos de äldre som visste och anade men som aldrig grep in. Sofia Rapp-Johansson som gett röst genom sina böcker om samma upplevelser är en röst som talar för Jeanette och alla andra som utsatts och utsätts. Ni vuxna som anar sluta ana – anmäl. Hellre en anmälan för mycket än ingen alls. Tack till en bra krönika Lena Mellin.

Aftonbladet, SR UNTNystart Ekonomi och JobbExpressen, SVD, DNSVT, TV4  Nyheterna ,Alliansfritt Sverige, Newsmill

Annonser