Att leva med cancer 7 – lite om Hallå och hur snabbt det vänder

Tack alla ni som läser mina bloggar och ger så fin respons, det är bra för egot att uppmanas skriva mer. Det kreativa är märkligt helande och i skrivande stund, ja då har vi vänt åt fel håll. Kan man tala om återfall i sjukdom, tja varför inte. Var fast bestämd om att åka hem som i morgon, blir jag garanterat kvar helg och en bit på nästa vecka.

Var så övertygad om att se Förklädd Gud i morgon på Folkoperan, men så blir det inte. Min inastant i matstrupen (nätet ni vet) har beckat igen och måste nu rensasas. En liten avloppsrening står på listan. Under tiden 24 timmar utan mat och dryck. Helt klart matorgiernas tid är förbi och frågan är om förändrade matrutiner- kostnader är avdragsgilla. Annars blir det dyrt-dyrare att vara sjuk.

Fick därtill lite lunginflamation som nu behandlas med antibiotika. Håller på att bli en intravenösmatad trött på sjuk, men som måste gilla läget. Så all medicin, mat och dryck sker via slang. Måste tänka på hur det är att äta själv så inte kroppen glömmer den funktionen. Men snäll personal gör det uthärdligt.

Nu kom det jag längtat efter rörmokaren – det blir om allt går vägen operation kväll sa min snygge narkosläkare, som hade sällskap av ortoped, tål att tittas på:) åtminstone piggare. Som ska bli narkosläkare ”hänger” med hela natten. Nåväl en glädjande överraskning mitt i allt, dag ca 21.00.

Mina naglar skapar problem då inte lacken går att ta bort normalt men de brukar lösa sig. Men syreupptagningen fungerar åt det bättre hållet. Fröken fåfäng vill så gärna ha sina naglar intakta.

Tänk att livet blev så mycket lättare. plötsligt. Nåväl har jag berömt tålamod som jag önska jag besatt. Vi har en liten ”Hallå”, en dam några år äldre än jag som när hon känner sig ensam ropar ”Hallå”. Det känns så övergivet, hon har delat rum men när ensamheten eller är det ångest tränger på finns bara Hallå. Personalen gör allt för att hjälpa henne och själv skulle jag nog be Hallå sluta hallåa, så någon vårdmänniska finns inte i mig. Men söt är Hallå och pratar glatt på när hon får sitta i korridoren. Sjukdom är ett brett spektra helt klart.

Minns på Gröne Jägaren puben och restaurangen där vi Bajen-lovers går, att personalen hade arbetsrockar där det stod ”vi heter inte Hallå” detta då många i beskänkt tillstånd blev kallade just Hallå. Men är man som min lilla Hallå äldre och sjuk, känner sig ensam så är det henne förlåtet. Så jag lyssnar med jämna mellanrum efter Hallå det känns tryggt och en vetskap om att hon lever.

Nu är det 1.45 kvar till operation och troligen sova natt. I morgon skall jag vakna som nyrensad och färdig för lite strålning, omgång två. Sedan kan man börja se framåt igen. Tack ni som följer var rädda om er man vet aldrig när det vänder.

Glädjande besked det fanns inget skräp i matstrupen, kanske hade den försvunnit under min långvariga fasta, men borta var det. Så jag firade med halv portion tomatsoppa, Loka och mjölk. Nu avvaktas ronden och nästa strålning. (23 mars 207)

ja en liten lapsus blev det idag, jag skulle enligt Huddinga strålas på SöS, men väl där visade det sig att jag skulle till Radium på Karolinska, allt gick bra dock och med tanke på vilket tryck det jobbas under och imorgon blir det rätt adress.

 

 

 

Att leva med cancer 6 – nu har jag nätet i matstrupen och möte med kråkan

Livet går sakta men rofyllt framåt på avdelning K84 . Men det går framåt och själv tänkte jag idag att i mitten av nästa vecka går jag nog hem. När sedan läkaren på ronden säger något liknande – med ett litet om – så tycker jag att jag är väl synkad med läkare och mig själv.

Om innebär att jag måste klara att äta vanlig mat, utan att den kommer upp. Dricka erforderlig mängd vätska. Att maten resten av mitt liv kommer att bestå av för mig lämpad kost är något jag måste vänja mig vid.

För nu är jag för evigt nätansluten i såväl mat- som luftstrupen så denna blogg kommer just nu från kanal 1 matstrupen. 

Tycker nog att den påminner om en mikrofon eller vad säger ni :).

Det är egentligen helt fantastiskt vad som kan åstadkommas med reservdelar för att hjälpa kroppen och mitt fall är jag slitet skämt tacksam över att inte vara utsatt för Paolo Macchiarini och hans konstgjorda luftstrupar – jag kallar honom för Mackaroni. Jag har ju ett nät i luftstrupen också. Och ytterligare ett ner mot vänstra lungan.

Men jag är än mer tacksam över den svenska specialistsjukvården, som innebär att jag som medborgare har råd att vara sjuk och inte som i USA där varje moment innebär tillägg på sjukvårdsfakturan och där jag troligen skulle varit död eller åtminstone döende. Så trots brister vi har råd att bli sjuka. Råd att bli sjuk låter fruktansvärt men så är det helt klart – och de sämst ställda pensionärerna hur skulle de ekonomiskt klara en längre tids vistelse. Har inte ens kollat om det finns högkostnadsskydd i samband med vård på sjukhus.

Närmast återstår en datormografi fredag (17 mars) för att sedan uppta förminskningen av körteln som blockerat både andning- och matfunktioner. Fan ta dig körtel 5 strålningar skall väl om inte förinta så minska dig till ett minimum.

Jag går ut ganska mycket har nog nämnt att jag gillar utsikten mot Flemingsberg Centrum, häromdagen satt jag på en de modernt utformade sittsofforna och upptäckte en Kråka som lugnt och tryggt spatserade bredvid mig. Helt oberörd av en Pokémon-jagande äldre kvinna, nej kråkan var ingen Pokemon, utan i högsta grad levande och hoppar lika oberörd ner framför mina fötter. Givetvis borde jag tagit en bild, men när tillfällen ges klarar tydligen hjärnan bara en sak åt gången. Har dock inte återsett kråkan sedan dess.

Det börjar gå mot finalen på min sjukhusvistelse och när den är över få ni läsa i slutbloggen om att leva med cancer. För att sedan älta en sjukdom som är livslång känns inte produktivt men att dela sina erfarenheter under ett visst skede är något annat.

 

Att leva med cancer 5-då ser vi politikernas brister

Jag har legat i snart två veckor på Huddinge Sjukhus, jag har mött den mest fantastiska personal från städare till läkare. Jag har aldrig sett ett elakt leende eller känt mig stressad i egenskap av patient. Däremot har jag fått insyn om hur anställda trots allt kan dölja bristerna – som konsekvent underbemanning. Ofta hörs att någon ringts in, eller i extremfallen ingen har kunnat hoppa in. Alltså 2+2 kan bli 2+1 som gör samma jobb som full bemanning. Men detta märker vi inte som patient av och många är i så dålig form att de knappast reflekterar över personalens belägenhet, vi förutsätter att det skall fungera. Punkt slut.

Själv är jag inte där än, trots hälsoproblemen, att jag inte kan låta bli att ställa frågor. Frågor om  jobbsituation, den allt tuffare sitsen inom sjukvården och ett Stockholms Landsting (borgerligt styrt) som konsekvent vägrar inse att godtagbara löner för alla,  allt från under till sjuksköterskor är en förutsättning för att kunna jobba tryggt. Landstingspolitiker ser självklart till att ha fina löner och knappast någon av dem skulle byta undersköterskans 22 000 kr/månaden mot sina 35-40 000 kronor. Däremot köper man gärna in av kompisföretagen till bra ersättning för säljande företag – men vem i Jösse namn behöver stödstrumpor för 6000 kr/paret. Samma företag som sedan får fortsätta sitt avtal trots kritiken.

Alltså avslutas strumpavtalet. Det är förstås rimligt, men det är inte slutet på skandalen eller kostnaderna för Stockholms skattebetalare. Onemed ska fortsätta att leverera stödstrumpor och andra förbrukningsartiklar till Stockholms landsting i ytterligare två år. Under den tiden sätts ett nytt kostnadstak, nu 450 miljoner kronor om året.
I klartext, fram till 2018 skulle Stockholms läns landsting betala 300 miljoner för förband, kompresser, stödstrumpor och annat. Nu kommer notan från Onemed i stället att landa en dryg miljard högre.
En miljard är inte felräkningspengar, inte ens för de borgerliga politikerna i ledningen för Stockholmslandstinget. (Aftonbladet 31 Augusti)

Snickaren bakom detta är och var Filippa Reinfeldt som smidigt skaffade sig ett välbetalt arbete inom privata vården som i sin tur upphandlar av Landsting och Kommuner. Det brott hon begått med skattemedel har hon aldrig ställts ansvar för,  vare sig av partikolleger eller media. Hon tillåts gå vidare utan att svara på en enda fråga. Det är fult och det så djävla cyniskt då jag ser dem som tar hand om människor gör det för knappt två par stödstrumpor  i månaden.

OneMed på sin hemsida: Med oss som partner kan de förbättra vårdkvaliteten, sänka totalkostnaderna och samtidigt förbättra sina resultat inom miljö och CSR.

27 december 2016 skriver Dagens Samhälle att Stockholms Landsting spenderar för lite pengar på konsulter inom ledarskap etc. Ursäkta mig men om resultatet blir stödstrumpor för 6 000 kr/paret kan man nog undvara den konsultationen.

Inom den kommunala omsorgen säger fotfolket med hämningslysten blick,  ” jag skulle vilja se de beslutande politikerna utsättas för den vård de fattar beslut om, sjukvård, äldrevård. Hur klockan de monterat styr insatsen i deras behov, hur biståndshandläggaren som klockar hur lång tid ett toalettbesök får ta.”                                                                              Med andra ord att kissa är numer inte individuellt utan en kollektiv handling där alla förväntas kissa nu – sluta kissa av samhället beslutad tid.

Men det fotfolket inom traditionell vård sjuk eller äldrevård glömmer är, att politiker oberoende färg ser till att skaffa sig ett socialt skyddsnät som gör att de aldrig kommer i närheten av vare sig vårdköer och klockade kissningar. Stockholms sjukvård är i världsklass, sa Stockholms Landsting allt eftersom notan för nya Karolinska tickar utan stopp. Sedan Filippa slutade sitt ledarskap har världsklasslogan tystnat och mumlet innanför landstingets väggar når knappt ut till media. När politiker säger att sjukvården är god och patientsäkerheten hög, är det politiker som aldrig skulle lägga sig på en officiell avdelning som uttalar sig – den prevligierade grupp av personer som betalar sig förbi. För i annat fall hur har de genom enkla fältstudier kunnat missa hur verkligheten ser ut.

För det är väl självklart, om man skär ner antalet vårdplatser från 17 till 7 med samma bemanning, så fungerar det utmärkt. Och då kan borgarna i landstinget slå sig för bröstet om att det fungerar bra. Och framför allt inom den privata sektorn. Nej villkoren är lika usla om inte sämre både vad gäller arbetsbelastning och lönevillkor.

Det varje politiker borde göra om de ”tvingas” dela sjukvård med kreti och pleti, är att fråga dem som jobbar, hur de har det. Är det svårt med personal etc. Personalen själv kommer aldrig att berätta, eftersom de vill att det ska vara bra men på frågor garanterar jag att de svarar – och då kanske i lär er något.

 

Att dela livet med cancer 4 – att fatta svåra beslut

Några veckor innan jag fick diagnosen, lungcancer, började Axel min medvän sedan14 år må dåligt. Kroppen förändrades, hans matvanor blev sjuka, allt från sopor till sin egen mat. Han kissade inne fast vi varit ute och jag insåg att hans njurar inte var okej. Insåg att tiden var inne för honom, men egoismen var större, hans närvaro, tillit och sällskap. När jag fick beskedet om min sjukdom var jag tvungen att börja tänka realistiskt. Själv var jag i kondition att inte kunna ta hand om honom. I slutet av oktober hade jag bestämt mig, Axel måste gå vidare. Och jag tror att han ”valde” sitt slut.

Sista natten med Axel sov jag inte en blund, han kämpade för att ta sig upp i soffan och lika mödosamt för att ta sig ner. Han förstod och följde mig överallt, vilket måste varit en oerhörd påfrestning.

Nästa morgon går vi kissrundan och sätter oss i bilen. Från att pigg och nyter hoppat in i bilen får vi nu hjälpa honom. Resan till veterinären är slutet på Axels 17 år. Det är smärtsamt och att stå bredvid en livskamrat som somnar in, ja hur återger man den känslan. Den fridfullhet han visade efteråt i sin sömn var trösterik, men jag skämdes också över att känna lättnaden. Ingen av oss skulle längre behöva känna ångest över att inte orka och ni anar inte, att se Axels ögon….ja jag stannar där.

Självklart var det ett rätt beslut för oss bägge. Axel var ingen hund längre, hans stämband var tysta, inga wow hemma vid dörren, inte ens ett litet gny. En hund som inte låter är ingen hund. Nu känner jag frid över att Axel har blivit en pälsängel, kanske träffar en och annan från jordelivet. Att han har det bra och inte behöver oroa sig över mig.

Saknaden över Axel är stor – men svåra beslut är aldrig lätta att fatta.

tillbringar kvällen på avdelning K84 sal 5 blir väl omhändertagen, tack till tålmodig personal också dagsjukvården K 82

 

Att dela livet med cancer 3 – kan också vara skrattigt

Har klockan 14.10 tuggat i mig en halv bulle av en halv bulle, det tar sig sa den ständigt hungrige. Kan till och med svälja – det är ju fan att morfin ska vara vägen till att äta. Ingen långsiktig lösning helt klart – men just nu tacksam. Kaffe smakar efter veckor av motstånd bra, vilka framsteg på mindre än en vecka.

Fick en PICC Line för några dagar sedan, en infart som gör att jag inte ska behöva bli stucken så mycket. Vandrar omkring med en liten slang hängande utanför kärlet som är bedårande skyddad av ett mikrofonskydd (ser ut så) därav mitt SÄPO jag hör er så det så :). Bra skulle det vara om än inte vackert, tänker på badsäsongen där de flesta kämpar med bikinilinjen, som just nu är det minsta problemet för min del. För första gången i livet vill jag gå upp i vikt – så där lite lagom, 50 kg är lite lite även för min del, därav gödningen med allsköns intag. Mitt roliga problem blir bikini med vit armbindel, där höger arm ständigt uppsträckt ska skyddas mot det svalkande vattnet.

Generalprovet var när PICC  Line, var på skiktröntgen. Bestämt sa jag inga fler stick använd PICC Line och efter samtal med experterna blev så bestämt. När kontrastvätskan skulle sprutas in känner jag att det hamnade definitivt inte där det var tänkt, utan duschade undertecknad som med lätt moln av sockerlösning. NI som minns när hårspryen var slut ersatte vi med sockerlösning ungefär så var det fast lite mer än håret. Stopp ropar en förskräckt patient – det kommer fel.

Rådig röntgenpersonal sätter en ny nål och vi genomför röntgeneländet. Efteråt åker jag till K 84 full av sockerlösning från hår till öra, mun mm och kastar mig in i duschen. Problemet undrar ni – jo det var ett litet hål i slangen och trycket från kontrast blev lite mycket – betydligt mer än matning-och näringsdrycksintag. Problemet åtgärdades sedermera, men lite kul ska man ha också på sjukhus.

Har också insett att jag skulle bli en bra duvmatare, fast bytt duvorna mot hus. Tycker att färgsättningen i Flemingsberg, på husen kring centrum alltid ter sig som intressanta och spännande. Tycker om att sitta där på bänken och skåda mot de gröna, röda, blåa husen. Tänk vad färg kan göra människor glada, och att titta på husen är betydligt mer sanitärt än att mata duvor. Så ligger du på Huddinge Sjukhus ge centrumhusen en chans och njut – och sanningen att säga någon duvmatare blir jag aldrig – men däremot en stor fan till nytänkande arkitektur där man vågar ta ut svängarna.

Nu är elitåkarna i Vasaloppet i mål, kvar är blåbären och motionsåkarna som mödosamt tar sig fram mot det tilltagande mörket. Hoppas de inte möter några  nallebjörnar på vägen, själv ligger jag i tryggheten med stortv på väggen, där 1:an och 2:an hela tiden syntolkas vilket innebär att en monton röst läser exakt det som redan är textat till svenska – tänk er att se en långfilm på 1,35 där all engelsk text först skrivs på svenska för att sedan läsas upp av en robot.

Att dela livet med cancer 2

Ett halvår har gått sedan jourläkaren på Lisebergs Vårdcentral skickade mig på lungröntgen, tack för det, troligen räddade det några år av mitt liv. Fredrik (läkaren) blev snabbt min husläkare.

Jag hör alltid hur kompisar säger du ser så fräsch ut, yngre och yngre. Intressant lite cortison fyller ut rynkorna 😉 och skämt å sidor alla sjukdomar syns inte. Så inte min cancer, men vi lever sida vid sida i ett av oss bägge, antar jag oönskat beroendeförhållande. Vem väljer att leva med mig så nära 24 timmar frivilligt och vem är den som har ett samboförhållande med cancer utan förbehåll!

Nu glyttar solen fram, denna vasaloppssöndag, ser fram emot promenad till pressbyrån studera de färglada husen i Flempans centrum. Färg skapar munterhet och alla gråa förorter borde ha färgade hus.(08.00 söndag)

Det som slog mig när jag fick diagnosen, att jag inte hjälpt Sofia Rapp Johansson rädda våra utsatta barn tillräckligt och att lägga hela ansvaret på Sofia och hennes hjärtevän var inte rätt. Men tio år är knappast heller tillräckligt, ge mig ett liv till. Eller hur nyttjar jag tio år mest effektivt kanske är mer realistiskt.

Läste i Bladet att småbarn på dagis far illa, vilken nyhet, som om inte 7 timmars vuxentid för barn blir det dubbla, fast utan övertidsersättning och kompensation. Den tiden kompenseras de aldrig för samtidigt som kraven på barn ökar i att snabbt bli vuxna. Utsatta barn tenderar att glömmas bort, flickan på 14 år med över 30 placeringar får ett torrt uttalande av Barnovänsministern Åsa Regnér att så får det inte gå till.

En stulen barndom går aldrig att ersätta, och den svenska regeringen är lyckligt vetande om att de barn som berövas allt aldrig behöver bli kompenserade, eftersom Staten inte har ansvar för just de här barnen. Däremot har staten ansvar för de lyckade och de mindre lyckade i skolan eftersom de ingår i internationell statistik. Barns värde startar för politikerna när barnen fyllt 18 ock skall beträda arbetsmarknaden.

Därför ges flyktingbarn sällan inskolning för att klara sin skolgång, eller 18 åriga ensamkommande möjligheter till studier utan förväntas skaffa jobb, trots dåliga baskunskaper.

Barn har generellt ett dåligt värde – att jämföra med när de blir gamla, alternativt sjuk då värdet sjunker igen. Bästa konsumenten är från 20 – 45 under förutsättning att de inte behöver någon form av vård eller insatser.

Hör många äldre som upplever att man inte satsar på dem inom sjukvården, läkare förskrivet tex alltid en mängd mediciner – istället för att det görs insatser som kan leva till ett kvalitativt liv. En professor i åldringsvård på TV som jag givet inte minns namnet på, samt arbetande inom åldringsvården bl.a jag själv tidigare reagerade på att pensionärer på boende allt mer beter sig som pillerknarkare i brist på att resurserna skärs ner – resurser som promenader, läsning, utflykter etc. Med andra ord det är stor skillnad på de privata vårdbolagens softade broschyrer och den verklighet de möter. En dam som jag gick hem till berättade om hur det var, att allt skulle lösas gjordes på mediciner som gav falsk kortvarig lycka. Hon konstaterade att hemsjukvården var vida överlägsen de sk boendernas insatser.

Idag mår jag bra, välmedicinerad, mätt fri från jobbiga symptom. Ångesten är mindre, det finns ett ljus där ute och jag räknar kallt med mina tio år. Vi hörs.

Tack avdelning K84

Att dela livet med Cancer

Sjukdom och död har en förmåga att hålla vänner på avstånd. Har tänkt på det sedan jag fick beskedet om cancer – det är som att vara tillsammans med en missbrukare. Man glöms bort i sociala sammanhang och förväntas vara levande död.

I september fick den odödliga jag besked om lungcancer, det tog mig ett tag att processa detta. Nätter av drömmer, svett och ångest – att inse att också den okuvliga skulle kunna besegras. Mitt första ord till min läkare på Huddinge Sjukhus var att jag har inte tid med cancer och han skrattar – hur länge vill du leva!

Jag behöver tio år, blir svaret väl medveten om att ett decennium inte räcker för att nå målen. Att ge en bättre värld för barn i Sverige, de utsatta och glömda barnen som egentligen bara är en belastning för det samhälle som byggs vidare på.

Tio år ska du nog kunna få och lite till, och jag såg att min dotter andades ut. Lungcancer är ju självförvållat till största delen, så bär 56 års rökning med heder :). Vad jag inte visste var att såväl mormor som morfar och min moster samt farbror dog av cancer, så en liten bit av ärftlighet kanske finns. Å andra sidan risken att inte utlösa arvsanlag kan ju vara att just det – inte röka eller att sluta.

En av dem som jag första tiden delade det hela med var en person som troget körde mig till sjukhus, följde med till läkare, ja helt enkelt tog kanske de största smällarna i en för oss bägge ny situation. Efter en vecka meddelar jag min fd man om diagnosen, vilken i sin tur pratade med vår dotter och son. Det underlättade klart och vi genomgick en process som var tuff för min dotter. Hur hanterar vi som anhöriga detta när vi ställs inför det? Själv fick jag omedelbart bästa tänkbara vård och hjälp vid Huddinge Sjukhus. Stockholms Landsting är inget att skryta över som inrättning, men att de anställda gör skäl för sin lön och lite till. Det är imponerande att klara jobbet när en redan minimerad arbetsstyrka drabbas av sjukbortfall, utan att det går ut över oss patienter.

Däremot finns det ett glapp till anhöriga, varför finns det inte kanaler för anhöriga att ringa framför allt om man inte bor i Stockholm, där det kan ges adekvata svar på frågor som jag den sjuka inte ens kan svara på. Är hopplös i sjukvård och blandar ihop begreppen etc. För den som aldrig varit sjuk är det svårt att klä i ord och uppfatta hur ska det då vara för den anhöriga. Det borde finnas kanaler och kanske någon som ringer upp närmast berörda för att förklara.

När jag mer offentligt gick ut med min sjukdom hade jag klarat av cellgiftsbehandlingen, men då jag vet att jag aldrig blir cancerfri blir det säkerligen fler behandlingar. Det intressanta är reaktioner över att vara sjuk. På Facebook ges en temperaturmätare i form av allt från gilla, blommor till fuck cancer, krya på dig. Glädjande att det sker från människor jag obetingat vet att de menar gott, men samtidigt oerhört få som erbjuder besök, telefonsamtal, social samvaro. Det märkte jag hemma och jag märker det på sjukhuset där jag ligger nu. Hur klarar sig de sjuk utan en dator för att få omvärldskontakt 😉 dator ger en viss frihet trots allt. Men framför allt varför är det så svårt att hantera sjukdom, dödsfall och t.ex personer som lever i medberoende?

Man kan ju knappast säga ”tja hörde du har cancer och snart ska dö” lika lite som börja teatraliskt gråta och ömka. Men ett ledord är som jag lärde mig tidigt, att bejaka sina friska sidor så långt det går. Cancer är trots allt bara en liten del av tillståndet om vi har tur, och att älska och vårda sitt friska jag är nog den största tillgången i kampen mot sjukdomen.

Sedan kommer vi till situationer som i mitt fall där andra saker träder in och stör mina planer, saboterar planeringen och det suger. En gammal bekant sa till mig ”Lev livet” och det tror jag på. Musik, böcker, film, teater livsglädje fyller på och genererar kraft. Alla har inte de behoven kanske, men vi måste var och en hitta det som ”lev livet” leder.

Nu är klockan 22.40 pip. Jag inmundigar en påse med flytande mat som doftar allt från panpizza och sopp, har schottat 5 ml kalium, sköljt ner med en 2017 års Loka, naturell. Sett en lysande artist och musiker, Loreen bli utslagen av det som ska föra Sverige till seger i Melon, vågar påstå att vi inte når finalplats. Loreen är för bra för Melon. Skall publicera mitt alster, se franska Falsk Identitet. Och ja jag mår mycket bra bättre än för en vecka sedan.Tack ni som finns kvar och stöttar.

Forsättning följer för den som orkar läsa.

#cancer, #KarolinskaSjukhusetHuddinge, #personalenpåK82/84 mina gulliga systrar, underbar dotter, omtänksam fd make,

 

 

 

Barnkonvention och Barn-ombudsmannen var fanns ni hos Sofia Rappp Johansson

Detta skriver jag i egenskap av vice ordförande i Barn och Ungdomsrättspartiet, inte som bloggaren Anne Skånér.

Staten har avsagt sig allt  ansvar för barn som farit illa efter 1980. Det innebär att barn i framtiden hamnar i ett juridiskt dilemma om de skall stämma en myndighet för vanvård. Barn som i vuxen ålder tar upp s.k vanvårdsärenden riskerar bli skyldig staten pengar istället för  tvärtom. Nu har Sofia via Facebook och ren skär tiggeriverksamhet lyckats skrapa ihop beloppet och JK kan klappa sig på huvudet över en lyckad affär, allt medan Sofia kämpar vidare för att betala advokatkostnaderna. Statsministern vill ju förbjuda tiggeri, kanske skall den verksamheten hamna på Facebook och därmed bli laglig.

Var skillnaden enligt JK – domen i Sofia Rapp Johanssons fall, (statens gräns 1980 och låt säga mitt exempel 1975), måste ses som svävande, då plötsligt kommunerna har ansvaret efter 1980 – den sk placerande-kommunen. Enköpings kommun sa på ett tidigt stadium att ansvaret inte var deras, då ärendet var preskriberat – med andra ord äldre än 10 år. Detta kontrollerade Sofia själv innan processen mot Staten sattes igång.

Den stat som beslutat om Socialtjänstlagen och LVU har plötsligt inget ansvar över sin egen lagstiftning. För om det är kommunens ansvar blir det Förvaltningsrätten som får ansvaret och deras intresse och kunskapsnivå är inte mycket att hänga i granen. Doniafallet i Landskrona är ett bra exempel på hur kommuner kan skyffla runt ansvar.

Nu säger JK att parterna stämt fel myndighet, det är kommunens ansvar. Det ansvar som bara skiljer ett år mellan det statliga 1980 och i luften hängande 1981 och framåt. JK borde väl från början ärendet lämnades in kunnat informera om detta för snart tio år sedan. (Justitiekanslern är en myndighet under regeringen vars uppgift bland annat är att reglera skadeståndsanspråk mot staten och att vara åklagare i tryck- och yttrandefrihetsmål.) Eller var cynismen så tung att man insåg förlusten och därmed pengar till staten?

När beskedet om kommunernas ansvar kom i domen, uppstår en delikat fråga. Den gäller dagens barn i samma situation. En placerande kommun t.ex Fagersta kan överlåta ärendet till den kommun som barnet placeras i. Detta är upp till kommunerna. I en liknande stämning skulle då Fagersta Kommun kunna frånhävda sig ansvaret till den nya kommunen, som i sin tur hänvisar till Fagersta etc. Det innebär ett antal prövningar innan ens sakfrågan -vanvården- kan tas upp. Den som betalar är givetvis det klagande barnet. Oddsen i detta spel kan vi se som given – förloraren är barnet.

Jag hade önskat att Barnombudsmannen engagerat sig mer i detta än vad som varit. Inte i Sofiafallet utan principiellt om det är rätt att barn inte skall kunna föra sina ärenden vidare av risk att hamna i skuldfällan och för att man saknar medel och därmed förlorar den demokratiska rättigheten att föra en juridisk process mot jätten Staten? Fredrik Malmberg är i mina ögon en av de få BO som fört barns talan, men här känns det som Åsa Regnér lagt direktiv om vad som får tas upp eller inte. Att tala för Barnkonventionen som lag är en sak, men var finns de juridiska rättigheterna för barn i den lagstiftningen. Jag vill också minnas att BO inte diskuterade Doniafallet trots att det var ett minderårigt barn.

OSA Fredrik Malmberg

Socionom är du en bra förälder

När barn omhändertas sker det ut i från skyddsfaktorer, som våld, misshandel, övergrepp och beteendestörningar i tonåren kanske i kombination missbruk. Jag köper det liksom att föräldrar ber om hjälp eller att unga människor själva kontaktar socialtjänsten för problem hemma. MEN här slutar det!

Begreppet omsorgsbrist om barn är däremot ett tvehugget huvud – låt oss lista socialtjänstens regelverk för LVU av barn till exemepel ensamma mammor, kanske med en egen problematik i botten.

Du möter en socialsekreterare, kanske barnlös, nyutexaminerad, Du möter en erfaren med egna barn.

Du ställs inför faktum att du bara har brister i omsorgen om ditt barn. Tilldelas en lista om vad som ska ändras.

1/ Du är en dålig mamma om du har  fasta rutiner för dina barn.                        Har rena kläder och minst tre ombyten på dagis. Du ska laga middag varje dag samma  tid, inga qvick midddagar utan lagat från basvaror. Räknas korv och makaroner till det  senare. Du ska vara en trygghet och skyddande faktor för ditt barn. Se till att dina ev  skolbarn också har en berikande fritid. Kunna hjälpa till med läxor även om du själv  aldrig haft bra betyg i ämnet eller ens kan dagens skolmatte. Du ska krama och gosa med barnen – kommunicera med barnet, läsa dess signaler.

Listan kan fyllas på av brister.

2/ Du är en dålig mamma om du har rutiner, har allt för rena kläder och tvättar för ofta. Du ska inte göra intrång i barnets värld med t.ex middag kl 18 varje dag, det är påträngande i barnets integritet. Du ska inte ha fasta sovtider utan kunna vara flexibel. Du har fritidsaktiviteter som stimulerar ditt barn och skapar ett aktivt barn.  Du ska inte tvätta blöjbarn i rumpan vid blöjbyten, det är en fixering. Du ska inte  krama  och gosa med barnet för ofta. Du får inte bli för beskyddande. Alltid se till att ha rätt umgänge.

Mina frågor: Du barnlösa socionom, som festar på krogen på helgen, lever singelliv vad kan du av ovanstående. Var i utbildningen ingår det?

Du med egna barn följer du regelverket du själv sätter upp? Tänk jag vet socionomer som missbrukar, lever med män som misshandlar. Socionomer vars barn är grava missbrukare.

Låter sina barn springa vind för våg. Kränker sina barn.

Kanske borde ni ha fått en orosanmälan och hamnat på andra sidan skrivbordet.

 

Långa arbetsdagar för barn – problem?

När vuxna jobbar åtta timmar, tycker vi det är långt. Kortare arbetsdagar för vuxna har diskuterats i flera år och i några fall prövats med framgång.

Nattarbete är vida känt att det sliter på kroppen, mentalt och på sikt kan innebära också fysiska åkommor. Detta forskas och talas om.

När småknoddar anländer till förskolan kl 06.00 på morgonen av stressade föräldrar tycker vi det är självklart att små barns dag börjar vid femtiden, att de kanske tillbringar upp till sex, sju timmar ibland längre tycker samma samhälle är naturligt.

När barn börjar skolan är den slaviska tiden runt åtta på morgonen, därefter tillbringar unga människor en arbetstid inom skolan på ca 8 timmar inkl läxläsning blir dagarna ca tio timmar. Det är med andra ord hårdare krav på barn än på vuxna och sedan undrar vi varför så många tonåringar, barn och unga vuxna drabbas av perceptionstörningar, stökar i klassen, skolkar och i värsta fall droger/kriminalitet.

Samtidigt vill politikerna dra ner på loven, korta sommarloven och lägga fler timmar på den grupp som redan har det tuffaste schemat. Tänk om samma politiker hotade att dra in semesterdagar – behöver inte säga mer.

OM vi började tänka från beslutsfattarhåll hur barn drabbas för att vuxenvärldens intresse och måsten är större för vuxna än barn kanske bilden kunde bli en annan. Det mest tragiska i barnens och de ungas värld är att ingen frågar just dem om hur det skulle kunna vara. Vill vi förbättra för vuxna borde grunden vara – börja med barnen. Ett annat tempo, lugnare start på dagen, senarelagd s.k förskola kanske skulle få fler idag, stökiga ungdomar att fungera bättre, orka skolan och öka inlärningsmotivationen.