Politikerna ser barn i skolan som maskiner

Politikerna sjunger i samma tonart vad gäller barn och skola, alltså utan nyanser eller pauseringar, oförmögna att se varje enskilt barns unika förmåga. Barn klumpas av bekvämlighet ihop till en homogen skara för att det underlättar politiker att inte se varje barn. Därmed anser fjanten Fridolin att vi ska ha läslov, för att barn skall plugga mer. Till dig Fridolin vill jag införa en läsa på om barnvecka på sin semester. Det mest opportuna idag är skolan och flyktingar. Skolan för att mota okunniga borliga politiker som sjunger andrastämman i skoldebatten. Flyktingar för att närma sig SDs frågor och därmed försöka framstå som lika invandrarfientliga som dem.

Men skolan brinner för mig. Barn brinner jag för. Jag är inte barnexpert men tillräckligt erfaren för att inse att varje barn besitter unika möjligheter om de ges en chans att i egen takt utvecklas, efter ålder och mognad.

Alla Barn kan lära sig läsa, räkna och förstå sammanhang om de får vara barn och inte minikloningar av politikernas önskemål om hur de skall vara. Men barn behöver olika tid, utrymme för att nå målen. Det innebär att vissa barn läser när de är fem andra kanske först i tioårsåldern. Andra utvecklar matten snabbt andra behöver mer tid. Fakta känt är att barns hjärna inte är det samma som politikernas färdiga mallar, barn utvecklar olika delar när de blir intellektuellt mognare.

Läsförståelse kan alla barn nå upp till. Men barn behöver olika lång tid.

De politiska partierna straffar dagens barn genom diverse lagstiftningar som inte stämmer med barn som människor. Man lagstiftar att barn skall lära sig, på den tid som snart utrangerade politiker i skoldebatten, det skall ske genom en läroplan som inte fastställs efter barnens behov och förmåga, utan efter en politiskt styrd forskning som handlar om att spara pengar.

Lärarutbildningen skall bli bättre, trumpetar Löfvén och Fridolin, hur har de tänkt den planen. Ska lärare återgå till katederundvisning och bulta in kunskap i barnen! Har politiker någonsin funderat över varför barn i skolan redan i tio-elva års ålder känner skoltrötthet, psykiska besvär i gymnasiet. Alla måsten som barn och unga förväntas uppfylla.

Ni kan pytsa in miljarder i lärutbildningen, men det bidrar inte till att ta bort barns sätt att utvecklas över tid och rum. Den absolut bästa läraren kan möta eleven som vägrar matte, vägrar läsa. För ytterst handlar det om barnets utveckling.

Barn och Ungdomsrättspartiet skriver i sitt skolpolitiska program:

Skolstarten anser vi skall vara flexibel, vi tror att social mognad är en grund för att kunna inhämta kunskap. Alla barn har långt ifrån en social mognad som är likvärdig och för vissa barn tar det något längre tid. Det kan t.ex gälla flyktingbarn, invandrarbarn som har svåra traumatiska händelser med sig i bagaget. Men också barn som kommer från destruktiva miljöer. Barn har inlärningsförmåga men det innebär inte att kunskapen fäster eller kan omvandlas i ett nästa steg. Vi tror att en flexibel skolstart inte på sikt innebär förseningar i barns utveckling eller kunskapsinhämtning.

Den som vill att unga skall ha inflytande över nuet och framtiden, kan stötta Barn och Ungdomsrättspartiet, Den som vill ha ett parti som lyssnar grupperna utan röster kan också stötta BURP. BURP finns på Facebook.

Ersättningsnämndens avslag och bifall en odemokratisk rättsprocess

53 procent av alla ansökningar för ersättning för vanvård avslogs. Det vet vi liksom alla dokument spår av Ersättningsnämnden snabbt förpassades till arkiven. Vi vet också att Ersättningsnämnden bröt mot lagen eftersom man aldrig tog upp de omsökningar som gjordes utan gav avslag på tidigare underlag.

Detta har jag bevis för i åtminstone ett solklart ärende där en person som inte orkade eller fick den formen av frågor så att hen kunde berätta om fosterfadern som förgripit sig på henne. Detta var känt inom familjen, men framför allt visste fostermamman i hemmet om det. I ansökan 2 tas detta med vilket under normala omständligheter skulle inneburit ett beviljande. Men ersättningsnämnden vare sig lyssnade på ljudband, läste handlingar eller tillät personen komma personligen.

Ingen av de sk omansökningar som gjorts har lett till ändrade beslut.

Ersättningsnämnden arbetade tvärtemot vad som var tänkt som en domstol med offer och förövarperspektiv. Detta trots att det handlade om preskriberade ärenden där den statliga ersättningen skulle utgå som ett erkännande av Staten brustit i ansvar och tillsyn. Men inget av de ärenden som hanterats har tagits upp utifrån statens bristande ansvar utan gjort till en odemokratisk juridisk process där fosterfamiljer/personal på institutioner anklagats för felaktigt agerande utan att de fått möjlighet att ge sin bild av vad som hänt. I en normal rättegång hade det varit omöjligt att anklaga en fosterpappa för våldtäkt utan att han fått både försvarare och rättsskydd. Men i Ersättningsnämnden hängdes såväl barnhems- som fosterfamiljer med flera ut och förklarades som skyldiga alt friade. De fall där ersättning gavs var motiveringen att vanvården varit av allvarligaste art, dock inte med ett ord om svenska statens ansvar i frågan. Ersättningsnämnden gjorde hela frågan om ersättning för vanvård 1920-1980 till en dold rättegång, vilket inte borde vara möjligt utifrån preskriptionen.  Ingen kan förutom mördare dömas för brott efter det att preskriptionen har trätt i kraft, men i Ersättningsnämnden togs inte den hänsynen.

Rent rättsligt var Ersättningsnämndens arbete en parodi på svenskt rättssamhälle. De som ansökte hade inte rätt till juridiskt ombud via rättsskyddet, de fick inte ha stödpersoner med sig som kunde bidra till att förklara och muntligt stötta den sökanden. De sökande som saknar vad kallar talets gåva, fick med andra ord klara sig bäst de kunde.

Avslagen kunde inte överprövas utan skulle skickas in som nya ansökningar, där den sökande nekades ny muntlig förhandling. Omansökningarna avslogs med exakt samma ordalydelse som tidigare och ibland av samma person som var med i första omgången.

När politikerna nu fegt, förutom Roland Utbult, vägrar diskutera Ersättningsnämden och deras sätt att handlägga frågan om ersättning, är sveket så mycket större än tidigare. Regeringen Stefan Löfven, Miljöpartiet, Vänstern väljer att tillsammans med sina borgliga kamrater tiga ihjäl frågan.

Ersättningsnämndens misslyckanden och totala rättsbrott borde intressera svensk media, ingen annan rättsprocess där det gjorts så mycket fel, skulle tigas ihjäl. Men här handlar det om några tusen foster- och barnhemsbarn av vilka en majoritet på odemokratiska grunder fått avslag och dessvärre även de som fått, troligen fått pengar utifrån fel kriterier. Därmed inte sagt att de skulle varit utan, men processen var alltigenom så långt från lag och rättvisa vi kan komma.

Roland Utbult, Karin Rågsjö, Morgan Johansson, socialdemokraterna, alliansen

 

Sommarprat lika med meningslöst eller!

 

Lyssna på Delal Sindy

Har läst recensioner om sommarpratare, lyssnat på en del program och inser att kritikerkåren sällan är nådig,  samtidigt som de markerar vissa riktiga synpunkter. Som om sommarprogrammet skall vara en marknadsföring av sina företag, märkesvaror, vilket jag instämmer i att det inte skall vara. Obetald reklamplats är inte public service. Men sedan går i vi isär. Carola var en av dem som fick tuffaste kritiken, trots att hennes sommarprat inte skilde sig särskilt mycket från många andra artister och kändisar. Plock ur uppväxten, hyllning till föräldrar, hur allt startade etc. Berättelse om att artisteriet inte är nog, man måste göra något också,  handfast. Vilket Carola gjorde, reste till Kos räddade båtflyktingar, fick några av dem boende i sitt hem. Kristen etik möjligt men framför allt medmänsklighet och att en liten insats är mer värd än ingen alls. Längtan efter fler barn, adoption.

Eländesliv präglar många sommarpratare, tragisk uppväxt mot alla odds klarat livet. Jag köper det på samma sätt som att man har rätten att säga att ”mina föräldrar var mitt stöd”, ”min support”. Själv har jag haft elände som barn, jag möter dagligen barn och unga vuxna med eländesliv, som sällan eller aldrig får berätta eller ens bli en rubrik i pressen. Så vad man kan hoppas är är att kändisar med eländesliv väcker myndigheter att tänka till, vad gör vi för att stoppa det. Men hit tills har ingen av alla med sk dålig uppväxt, fosterhem, misshandel i sommarprogrammen pratat om de barn som drabbas idag. Där finns inga ”det får inte hända igen” samhället måste ta ansvar för barn de omhändertar. Så långt sträcker sig inte kritikerkåren heller. Att fler ur kändissverige haft det svårt, ja varför inte, vart fjärde barn utsätts eller har utsatts för någon form av social ”misshandel”.

För mig känns det mer att gäspa över att höra ytterligare barnhemsbarn etc berätta om sina liv som slutat på toppen inom etablissemanget. Jag skulle önska att de brydde sig utanför sin egen bekvämlighetszon. Därför gillade jag Carola, hon gjorde något praktiskt inte räddade världen, men väl några liv. Precis som min kompis Ella Carlquist, som i det tysta medverkat till att rädda 50 000 liv från att drunkna.

Jag gillar å andra sidan också sommarpratare som har en annan historia än vår, som flytt från krig, över minfält, åkt i båtar som ingen ens borde behöva överväga, landat i Sverige och fått ett nytt liv. Som utifrån det också vågar ta ställning också i sin professionella roll. Jag tycker om sommarpratare som Emil Jensen vars program var ett brev, en berättelse om sin syster till sin döda syster. Det gav närhet utan att bli pjunkigt.

Vad sommarpratarna blir är våra förväntningar, jag har svårt för en stor del av dem, deras story säger mig lite eller inget griper in in. Medan andra öppnar mina ögon och får mig att förstå att vara flykting, invandrad är så oändligt mycket mer än utvalda inlägg på FB om våldtäkter utförda av flyktingar. Det skapar en form av förändring, det är som att läsa en bok.

gummibåt

Flytvästarna på bilden är fejk, samma sort som flyktingar använder på sina farofyllda båtresor. Carola berättade om det i sitt Sommar, Ella Carlquist tog initiativet till United Rescue Aid

Favoriter som betytt något för mig: Gunhild Stordalen, Ahmad Khan Mahmoodzada som tvingades fly, efter rollen i Filmen Flyga Drake. Gloria Ray Karlmark, en av dem som ändrade livet för många svarta kvinnor, Anders Kompass för sitt mod och öppna kamp för barn, Sakine Madon som ger ordet yttrandefrihet en ny dimension, Sara Mohammad för att hon så modigt redogör för sitt liv, hedersrelaterat våld begripligt. Det finns en utomstående från Lokalradion i Värmland, Delal Sindy som grundat ”Change International”  som hjälper kvinnor som flytt från IS.

När folket får höja rösten går drevet

Det pågår en obehaglig kampanj på Facebook, mot Lotta Gröning, journalist på Expressen, rakryggad och sällan bekväm för sina motståndare. Jag följer tråden som består av allt från att vi ska se till att du blir av med jobbet, djävla rasist etc. Allt för att hon skriver – säger att SD är demokratiskt invalda i Riksdagen och att detta måste accepteras. Med andra ord det handlar inte om en enskild journalist, persons egna tyckanden utan ett konstaterande i fakta. Jag anser också att de är valda demokratiskt, det innebär inte jag sympatiserar, tycker eller ens gillar dem som parti eller företeelse. Men dubbelmoralen bland etablerade politiker blir sjuk när de utan att tveka tar den så förhatliga SD politiken och inte erkänner varifrån det kommer. Rasismen får bara höra hemma i de sk etablerade partierna.

Läs mer

När politiken tiger ihjäl oförrätter

Dagens rekommenderade läsning:

Chris Forsne: Det vanmäktiga folket. Ledarsidorna.se

Fråga: Hur kan Anna Kinnberg Batra sprida att en flyktingfamilj får 28 000 kr i månaden skattefritt, utan att enda tidning reagerar

Fundering: Hur kan Ebba Busch Thor ha ett så totalt uttryckslöst ansikte

Sverige är landet där vi glömmer historien och lägger ett tjockt ogenomträngligt täcke på den del av historien vi inte vill minnas. Fyra allianspartier under Almedalsveckan har inte med ett ord berört barns utsatthet, ungdomars ökade frustration över framtiden, lika lite som de berört att barn i Sverige utsatts för övergrepp, våld i alla tider. Lika lite som de nämner att så många barn och unga mår dåligt. Lösningen från SD är folkdanslag i Rinkeby och insatsstyrkor. Övriga nöjer sig med ökade polisresurser, strängare straff och represalier samt tvångsarbete. Samt ökade krav och piskor i skolan, tak i socialhjälpen.

Löfvén vill öka polisens insatser, strängare straff men samtidigt satsa lite pengar på sk insatser i de utsatta områdena. Jag tänker i mitt stilla sinne att historien upprepar sig på något konstigt sätt, det skapas nya ungdomsgäng inte i förorterna utan inne i Kinnberg-Batras lyxreservat, Stockholm Centrum. Det är ungdomar som tar sig över alla gränser hit från Marocko, flyktingbarn som vägrats uppehållstillstånd men som inget land vill ta emot. Samtidigt skriver allt fler också respektabla tidningar och medier om sexuella övergrepp och våldtäkter utförda av flyktingar.

Om man som tonåring är på flykt under en längre tid, åker gummibåt som kan bli den sista resan, sett sina vänner och anhöriga dödas. Utsatts för övergrepp, sett våldtäkter som en del av kriget förväntar vi oss att det barnet/unge skall bete sig om inget hänt när de väl kommer till Sverige. Alla fasor, trauman, skräck skall bara falla av och ”man” skall finna att alla de verkliga upplevelserna var bara en otäck dröm. Problemet är att drömmen är en mardröm, vakendröm som finns där lika tydlig som när allt hände.

Barn och Unga som kommer till Sverige skulle innan de ens kommer i närheten av skola och svenska måsten få sakkunnig hjälp och behandling, bearbeta sina upplevelser och faktiskt ges terapi. Problemet är att det saknas traumacentrum i Sverige, bara RK (Röda Korset) driver anläggningar. Svenska politiker har en märklig förmåga att tro att bara bomberna tystnat, barn får mat och tak över huvudet är problemet löst.

Det trodde politikerna om de 20000 barn som utsattes för vanvård 1920-1980 också. Bara de får sin ursäkt, lite pengar slumpvis fördelat så är det klart. Att spåren från barndomen sitter kvar, mardrömmarna återkommer tänker inte den på som har 63 000 kr i månaden och har råd med terapi.

Av de svenska barn som idag far illa, hamnar fel vågar jag påstå att det finns bakåt en anhörig, förälder med anknytning till den svenska vanvården. Med andra ord det sociala arvet går vidare och klassresor är ganska ovanliga i den här gruppen. Klassresan är möjligtvis från langare, missbrukare, våldsverkare till egen cell hos kriminalvården.

I Almedalen lever alla sitt eget liv, här störs vi inte av omvärlden. Media sätter agendan för vad som får sägas inte sägas offentligt. Besöksgruppen i Almedalen är lierad med utställare och seminarieanordnare, kostym, snygga seglarkläder, jeans och T-shirt som kostar ungefär som en tredjedels månadslön för vissa. Damer i lagom sommarkläder, men väl korrekta, klapprande skor mellan kullerstenarna. I det här sammanhanget finns ingen empati eller ens beröringspunkt med de utsatta. Seminarier om barn och barns utsatthet, barn i skolan, befolkas av samma personer som jobbar inom sociala sektorn, skolan etc. Inga journalister skulle ens komma på tanken att gå på Barnombudsmannens seminarium om Barn och Azylrätten, bristen på rättigheter för barn etc.

Men vi fortsätter åka hit till Almedalen, kanske av rädsla att missa något viktigt. Mitt viktigaste var gummibåten som äntrade stranden vid lyxkrogen Callis, där 90 flytvästar vittnade om en verklighet som media redan gått förbi, alla de som dör till följd av krigets konsekvenser, de fåtal som överlevt efter fasansfulla timmar till havs. Och vi diskuterar överhuvudtaget inte, att de vapen vi tillverkar och säljer i Sverige är en del av det krig flyktingar flyr ifrån.

 

 

 

Jag har burit kanske någon döds flytväst

gummibåtDet politiskt korrekta Almedalen, är en tillställning som är relativt färgfri. Alltså inga invandrare, flyktingar eller tafsande pojkar av obestämt ursprung. Men här finns andra färger, blått, brunt, grönt, rosa-blått, rött. Gemensamt de är alla inom ramen för vad vad besökare och sk utställare, lobbyister etc kan acceptera.

Det finns väldigt lite av uppror, förändringskrav och eventuella krav stannar i blocken, datorn eller skrivbordslådan för att aktualliseras nästa år igen. Jag tror med andra ord inte ett dugg på att frivilligorganisationer som lägger ner tusentals kronor i Almedalen lyckas förändra i grunden, eller att uppvisningar i profilkläder ger mer än möjligtvis reklam åt den byrå som tagit fram dem. För när du och jag kommer hem och hösten gör sitt insteg, inser vi snabbt att Almedalsveckans politiska tal, samt andra sas motparter till hoppfyllda besökare, inte längre är aktuellt.

Det som kändes så skönt mitt i detta var United Rescue Aid, grundat på Gotland av Ella Carlquist, idag en internationell hjälporganisation, som förhindrar att inte fler dör i vattnet mellan Turkiet och Grekland, t.ex. Deras aktion i Almedalen, där vi 27 stycken äntrade en gummibåt, en av de båtar som normalt transporterat flyktingar, kunde aldrig ge oss mer än ond aning om hur det är i verkligheten.Vi åkte i flyktingarnas båt, vi bar deras odugliga flytvästar, men vi hade bra väder och räddning inom några minuters avstånd. Den båt vi åkte i var bland det bästa, Ella berättade att den första båten som var tänkt var ett montage av tre trasiga gummibåtar.

Vi ville visa besökarna i Almedalen hur det hade kunnat se ut och hur de omänskliga azyllagarna kommer att bidra till flera människors död.

I Almedalsparken säger Stefan Lövfen att han har respekt för vår demonstration, men att han måste hantera hur det ser ut i vardagen, här och inom EU. Jag undrar om att hantera frågan innebär att betala Turkiet för att skjuta syriska flyktingar vid gränsen till Turkiet varav åtskilliga kvinnor och barn. Eller att fler skall drunkna på väg undan kriget, faktiskt ett krig vi delvis stöttar genom svensk vapenexport.

Vi kan inte ta emot alla, men alla söker sig inte hit och många söker sig härifrån, eftersom ovissheten över att få stanna skapar oro. Först vänta kanske ett år eller mer på papper från migrationsverket, sedan tre år till för att lösa allt som krävs för att eventuell få stanna. Under den tiden hålls barn och föräldrar åtskilda om de inte lyckats komma tillsammans. Många invandrare har också svårt att få jobb även efter utbildning.

Det finns inga jobb, säger vi, men jag säger det finns jobb, när sjukvården går på knä i brist på utbildad personal är det troligen bara ett av många ställen där vi kan fylla upp. Eller om inte en anställd tvingades göra två-tre personers arbet skulle givetvis möjligheter till fler jobb uppstå.

Sedan tycker jag att de länder som väljer att lämna EU skall ha tillträde på samma villkor som våra flyktingar.

 

Nej jag säljer inte själen till vare sig hög eller låg

 

Bäst i Almedalen hit tills: Alexander och Barn och Ungdomsrättspartiet, Uber VD Alok Alström, som ger lätta jobb en annan dimension. Basinkomstfrågan, Mona-Lisas leende (film och debatt) X-cons ordförande Peter Söderlund som faktiskt gör sig bra i debattsammanhang. Barnrättstorget.

Almedalen är intressant, den sk politikerveckan är 11 procent totalt och företag, affärsdrivande verksamhet runt 27, ideell sektor (de rikaste och statligt understödda) svarar för den högsta procenten.

Vem fan skall jag lobba emot, skapa möten en vecka som kallas politikerveckan, de sk politiska topparna närmar sig knappast folket, vi ser dem i Almedalsparken, sägande exakt det de tror publiken vill säga. Vi ser dem i TV-soffan – precis som hemma och sedan försvinner de. Kvar blir fotfolket, partiernas tjänstemän exakt den grupp som givet inte heller har tid med småfolket, utan snabbt fångas upp av den kommersiella sektorn och lobbyisterna.

Pimpa din politiker blir inte lätt helt klart. Hit tills har Jan Björklund attackerat alliansvännerna som en pitbullterrier, (skådespel för folket) Centern har uttalat oro över landet och Stefan Lövfen. Löfven lovar krafttag mot flyktingpojkar som våldtar och tafsar på svenska flickor, fler poliser, strängare straff för stenkastning mot brandbilar och insatser i ”orten”.  LO vill slopa vissa delar av den hårda flyktingpolitiken.

”Vår erfarenhet av tillfälliga uppehållstillstånd är att det leder till en försenad integrationsprocess. Så jag tycker att det är viktigt att regeringen gör en snabb utvärdering och tittar på om man kan gå tillbaka till det som gör att när man väl får stanna, så får man göra det för gott, säger LO-ordföranden Thorwaldsson, förändringen gör det svårare för nyanlända att komma in på arbetsmarknaden.” Fan nu missar du alla SD anhängare i LO.

Alliansen gör utspel och talar om hur illa S och MP regeringen skött, mitt hatobjekt nummer 1 Kinnberg-Batra vill helt klart bli statsminister. Tänk att ha tre Margret Thatcher i regeringen med empatilösa Kinnberg-Batra som statsminister.

Så övertrumfar man varandra i Almedalen politiskt. Egentligen är det en årligen återkommande valkampanj välregisserat in i detalj. Men fan vad tråkigt det blir.

Nu förväntas Lövfen bli anfallen av brunkolskritiker, vid kvällens tal, intressant att det är just brunkål, jag skulle hellre kasta den på SD och M. Lövfen däremot borde åka flyktingbåt till Almedalen tillsammans med 80 av sina närmaste och gärna några av deras barn. Då kanske Lövfen skulle kunna förstå vidden av det politiska beslut som fattats i riksdagen.

Apropå Almedalen här är risken minimal att nupen i rumpan av flyktingpojkar, ensamkommande sådana. Risken är betydligt större att en välklädd svensk gentleman fram på småtimmarna småtafsar på damerna, men garanterar att det blir inga rubriker. Flyktingar och Invandrare har inte råd med jippon som Almedalen.

Jag tycker det är märkligt att alla afganska pojkar är poteniella våldtäktsmän, att alla män med arbiskt och afrikanskt ursprung så till den milda grad hatar svenska tjejer att deras enda intresse som ev flykting i Sverige är våldta svenska tjejer. Vi måste verkligen stoppa svenska tjejer från att åka till länder utanför Europa, som Turkiet.

Mitt tips till tjejer skaffa en kamerapistol fotografera försyndarna och häng ut dem på Facebook, Facebook har numer ingen moralisk spärr så ni kan säkert publicera bilder utan problem.

Allvarligt talat  är det inte dags att nyansera debatten om förövarna.

PS ikväll sker en helt annan sak i Almedalen 80 statslösa flyktingar kommer till ön i en gummibåt.

Almedalsveckan: en marknad för själarnas realisation

 

Viktigaste seminariet i Almedalen: Vanvårdsersättning – en misslyckad upprättelse,

Veckans friskaste händelse Barn och Ungdomsrättspartiet med troligen världens yngste partiordförande medverkar i panelsamtal som anordnas utav barnombudsmannen. Ämnet:  Barn som rättighetsbärare i den sociala barnavården när barnkonventionen blir svensk lag. Samtalet är den 5/7 10.40-11.40 :)

Om några timmar åker jag till Almedalen den sk politikerveckan. En vecka som svällt allt mindre av politik men desto mer av företag, offentlig verksamhet, arbetsgivare och lobbyorganisationer. Det politiska budskapet är tydligt, det är inte dessa våra minsta eller utsatta som regerar agendan, utan den allt mer blomstrande och konsumerande medelklassen.

Stefan Löfven, landets främsta företrädare för socialdemokratin, tillika statsminister slår klart fast i Aftonbladets partiledarintervju vilka han företräder.                                                    ” Varför betalar sjuka och arbetslösa högst inkomstskatt, högre än både pensionärer och löntagare?                                                                                                                                                              – Jag sade redan i valrörelsen att vi inte tänker förändra villkoren för enskilda hushåll. Lagt kort ligger.

Men varför ska de betala högst skatt?
– Vi tänker inte förändra det som är gjort. Jag tänker inte ändra i hushållens förutsättningar.

Men är det inte konstigt att de mest utsatta betalar högst skatt?
– Det var den förra regeringens val att göra detta. Det hade inte den effekt på sysselsättningen som de trodde. Det visste vi redan då.

Han svänger ett som han vet orättfärdigt beslut tillbaks i alliansens knä därmed har man också accepterat ökad fattigdom, utslagning till förmån för den grupp alla vänder sig till idag ”medelklassen”.

Det är lätt att vara miljonär i socialdemokratins Sverige men fan så illa att vara sjuk och utanför gemenskapen,

Jan Guillou skriver i en krönika om socialdemokratin efter Palme, ”Olof Palme skulle aldrig ha sålt sig som konsult till Stenbeck” men också att Palme inte skulle ha sålt ut välfärden, sålt ut de mest utsatta. Och det tror jag, den som kommer från den riktiga överklassen, vet villkoren från två håll och kunde nog inse att om man inte lyfter från botten ramlar det ihop. Det fanns ett ställningstagande från Palme som han inte avvek ifrån, dem han företrädde.

I Almedalen skall vi lyssna på samma tema alla, Arbetslinjen, ur Löfvens, MP, Alliansens likalydande innehåll, vi skall lyssna på Ordning och Reda som nu är ett mantra som socialdemokratin adopterat i hopp om att ta något värdefullt från Moderaterna. Fel, ordning och reda är ett gammalt borgerligt uttryck som och knappast ett honnörsord som hör hemma i en socialdemokrati. Där borde ord som solidaritet, rätt till trygghet för alla också de svagaste, rättvisa vara bärande, men arbetarklassen/medelklassen skall numer ha ordning och reda, alltid nystädat.

Vi skall höra de slitna fraserna om skolan, om hur dålig den är men hur ett antal personer som inte gått i skolan på några år riksdagspartiernas ordföranden, som nu talar om hur svensk skolungdom skall bli bättre. Bättre genom mer läxor, prov, tester, inpiskade kunskaper självklart inte genom motivation, lärlust och förståelse.

Vi skall höra hur viktigt det är med jobb, numer också enkla jobb till fullt pris, partierna säger i princip samma sak, vi hör inte skillnaden i det politiska språket. Det politiska språket är bara en viss Nomenklatura som förstår. Vi andra skall tro vi förstår och inte får vi ställa frågor till dem vi vill skall svara, partiledarna.

Vi får höra hur viktig miljön är, även fast MP sålt ett brunkolsverk, medverkat till skatt på solenergi. Givetvis kommer Stefan L att berömma dem för samarbetet, att MP sålt ut in själ i kåtheten att få regera är inte så viktigt. Den själen sålde socialdemokratin ut med Göran Persson.

Vi kommer inte höra ett ord om fattigpensionärer, av vilka knappt håller sig över ytan men ändå måste delbetala medelklassens köpfest.  Kapitalister som skor sig på samhället, banker som lever i en egen värld ”bankomanien”. Inte ett ord om barn som far illa, misslyckade insatser för barn, missbrukare, utslagna etc. De är inte där heller föresten.

För dom blir Almedalen aldrig ett alternativ eller marknad för för dem, Almedalen är veckan då själen och hedern reas ut, under applåder från media, företag, konsulter och lobbyorganisationer.

Ja jag är där men som medlem i,  Barn och Ungdomsrättspartiet, som sådan kan de aldrig ta min själ den är inte till salu.

 

 

Riksdagen sålde ut barnkonventionen 21 juni 2016

Vad skulle min blogg handla om tänker jag. Hade tänkt skriva om ersättningen för vanvård efter 1980, de glömda barnen i regeringen Stefan Löfvens kansli. Om nedvärderingen av barn och unga, men inser att asyldebatten måste lyftas – för den handlar om barn.

Regeringen tillsammans med det delar av Alliansen och SD antagit en mörkare brun färg, där flyktingar undan de krig som vi delvis är medskapare om, nu får det svårare att skapa en framtid i Sverige och snart hela Europa. Förhandlingar pågår långt utanför EU gränserna att stoppa flyktingar bl.a vid gränsen Libyen, för att förhindra att de tar sig till Europa. I denna idoga kamp ingår ett antal tusentals barn, som inte medvetet men näst intill görs till kanonmat, troligen tvingas in i handeln med sex barn. Barn förhindras att återförenas med sina familjer. En allt i omänsklig politik beslutad av landet som varit ett föredöme för humanism och människovärde.

Samtidigt kastar vi ut invandrade som i åratal betalat skatt och skaffat sig en trygg tillvaro i vårt land för att de tjänar någon hundralapp för lite i månaden, för att de fått jobb via fel kanal. Vad mer kan byråkratlandet Sverige hitta på, stillatigande från regeringen.

En riksdagsledamot sa att många förslag lagts åt sidan för att det aldrig skulle gå att genomföra med nuvarande riksdagsmajoritet, men byråkratiska nisseproblem borde väl kunna tas upp i debatten, tror inte vare sig M eller ens mörka SD vänt sig mot detta.

Det som slår mig är att Sverigedemokraterna vunnit den största segern någonsin, tvingat en socialdemokratisk regering på knä, lyckats få Anna Batra-Kinberg att bekänna färg till den mörkblå/bruna hon står för. Till och med Reinfeldt framstår jämfört med Anna Batra-Kinnberg som humanist. Moderaternas empati för barn är ungefär lika stor som deras empati för fattigdom – noll.

KD skryter om att man inte stödde förslaget till skärpt asyllag, genom att lägga ner rösterna. Vilket patetiskt skitsnack, en nerlagd röst är vinnandes förslags röst. Det vet KD så att plocka poäng på flyktingfrågan är inte bara beklagligt utan också förräderi.

Heder till en liberal Birgitta Ohlsson (L) som hade mod och civilkurage att rösta emot, liksom de redan straffade miljöpartisterna. Samma riksdagsman som hänvisade till läget i riksdagen, sa att rösta emot inom socialdemokratin i riksdagen innebär evig utfrysning och snudd på inte en chans att vinna gehör för några förslag. Att de inte hälsar är en sak, men att bli begränsad i att slåss för viktiga frågor, är detsamma som att inte finnas kvar.

Riksdagspartierna är inte demokratiska, de är diktaturer där människor tvingas gå mot sitt samvete och ideologi. Barn och Ungdomsrättspartiet nybildat, kommer aldrig att infoga sig i de tvångströjor som riksdagspartierna idag står för. Barn och Ungas röster är inte att bli köpta av etablissemanget utan att tvinga fram ett annat tänkande.

Nu kan Stefan Löfvén ta sommarlov med sitt goda samvete, höjda ersättning för att han satt spiken i kistan för tusentals barn. Samma Löfvén som för lite sedan sa att 50 000 barn blev sålda till börsen.

Ha en bra sommar Stefan du har inget engagemang i barnen och de sociala frågornas värld och det kommer vi att se mandatperioden ut. En Alliansregering kommer att slutföra ditt jobb med att utplåna barn, unga och socialt utsatta från dagordningen.

 

Övergivna(?) barn överges igen

Läser Tobias Hübinettes inlägg på SVT Opinion om adoptivbarnens villkor. Det är en skrämmande läsning även om temat adopterade barn överges – det är som sommarkatten söt så länge den passar in – men ut när sommarnöjet är över. Jag har i omgångar skrivit om barn som handelsvara/produkter och inte minst hanteringen av adoptivbarn, men det är känsligt i LatteSverige att kritisera föräldraskap inte minst de mest lämpliga och utredda – adoptivfamiljerna. Inom socialtjänsten slår man gärna och ofta ner på fattiga mammor som olämpliga men det är betydligt svårare för en socialtjänsten att hantera medelklassfamiljen med rätt umgänge, kontakter, yrke och ekonomi där tillåts barn som regel fara illa länge innan det sätts in åtgärder.

I Sverige talas om inhemsk adoption som en lösning på alla placerade barn, jag ler cyniskt då jag vet att flertalet familjehem har skapat ett ekonomiskt beroende i att ha sk fosterbarn, adoption innebär helt andra villkor. Därtill hamnar vi i samma sits som vid utlandsadoptioner, när det lilla barnet inte längre motsvarar förväntningarna, blir trotsigt, vill veta mer om sitt liv än bara åren i den nya familjen etc, riskerar barnet att överges igen.

Barn är förknippat med kostnader, inte bara av föräldrar utan också av politikerna, därför blir barn en köp och säljprodukt som alla andra. Ett familjehem som förstärker sin budget med 10 000 – 15 000 kr i månaden har knappast intresse av att adoptera ett barn där det enda framtida bidraget blir barnbidrag. OCH man vill troligen inte alls adoptera en obstruerande tonåring med problematisk och inlemma denne som en familjemedlem.

Vi lever i ett system där allt är utbytbart och möjligt att köpa, maskiner, bilar, inredningar och BARN/Människor. Min uppfattning om att barn är en del av inredningen i hemmet kvarstår, varför skulle annars så många lägga ner tusentals kronor av egna och statens för att producera ett provrörsbefruktat barn, barn till varje pris, inte barn för barnet. En utlandsadoption är dyr, även om staten bidrar med några tusen, Tobias Hübinette skriver:

Dagens adoptivföräldrar får dessutom betala långt mycket mer pengar än de som adopterade på 60- och 70-talen. Från 1980-talet och framåt, när nyliberaliseringen av ekonomin ägde rum har priset för adoptivbarn stigit dramatiskt. Det rör sig om upp uppemot 200 000 eller till och med en kvarts miljon kronor för barn från vissa länder. Det är en stor investering i livet, och många tecknar lån på sina villor för att ha råd då det av förståeliga skäl inte går att avbetala på en adoption. Att priset för en utlandsadoption är så hög idag påverkar relationen mellan barnen och föräldrarna, det är ofrånkomligt. Det finns därför finns en risk att adoptionsföräldern både blir och betraktas som en konsument. Adoptivföräldrar av idag har med andra ord investerat mycket tid och mycket pengar, och när det inte fungerar och den norm man så gärna strävat efter inte kan uppnås så kan besvikelsen bli stor och dumpningen av adoptivbarnen äger rum. (Svt Opinion)”

Väldigt många utlandsadopterade barn har det bra i sina familjer och flertalet familjer älskar sina barn, men det räcker inte. Varje barn som överges igen och igen, är ett förlorat människoliv. Jag tror vi i högre grad måste börja prata om just det som Tobias Hübinette lyfter inte bara i den refererade debatten, utan det han pratat om länge, att barn så långt som möjligt måste ges chansen att växa upp i sitt eget land. Jag drar det lite till att varje svensk omhändertaget placerat-omplacerat barn så långt som möjligt måste få växa upp i sin egen omgivning med rätt till sitt ursprung. Och om vi tar över ansvaret för barnet är ansvaret livslångt oberoende om det är utlandsadopterat eller ett svenskt placerat barn.