Monumental tystnad av kritikerna

Sebbe Staxx lägger ner som rappare, han har en annan agenda och vill gå vidare. För några år sedan intervjuade jag honom för X-cons Magazine, han var då i den andra fasen på sin resa mot ett annat liv. I SVT dokumentären Kartellen – lys upp skuggorna  får vi följa Kartellen från start där Leo ”Kinesen” Carmona var grundaren trots att han då satt i fängelse i Finland. Leo kom att spela en stor roll i Sebbes vändning och kan man tala om positiv påverkan mellan två kriminella så är detta ett skolexempel. Mötet mellan dem i filmens sista minuter är varmt och kärleksfullt, två killar som aldrig mötts, har genom en insmugglad telefon och rapptexter blivit vänner för livet.

Läs även om Femtastic – Girls up front, i slutet av bloggen.

Jag minns att Sebbe sa under vår intervju att han hoppades att Kinesen skulle få komma hem och att allt gjorts för att ge honom en bra start som en fri man.

Det finns ljus i allt mörker, den kriminella världen är inte nattsvart, det sker saker med människor också där. Någon gång befinner man sig på rätt plats och ljuset blir starkare. Däremot minns jag alla, som efter ett av Sebbes återfall för några år sedan som gjorde att han fick lämna fryshuset, på Facebook förfasade sig över att Kartellen-Sebbe fick sådan medial genomslagskraft. Det var inga positiva diskussioner och att Fryshuset slängde ut en människa tillhörande en grupp som Anders Carlberg månat om, fick bra gensvar.

Fryshuset har på något sätt anpassat sig till modellen att vara till lags självklart då deras verksamhet bygger  delvis på skattepengar. När Anders Carlberg hyste in Skinnhuvudena på Fryshuset, gav dem en lokal morrade visserligen kritikerna, men Anders Carlberg gav inte med sig. Han trodde oerhört hårt på att stöd och närvaro bidrar till förändring.

Efter filmen på SVT kommer lovord, från kompisar, fans och supportrar positiva adjektiv och önskan om lycka till i nästa steg. Tiger gör de sk brottsexperterna, moralväktarna från den tidigare debatten, de kan inte ens kosta på sig ”bra jobbat grabben – Kartellen”.

Så fungerar inte det fördömande släktet, det fördömande kan inte ta steget tillbaka. Det är så det känns för många som inte via musiken/kulturen kan slå sig in tillbaka, att komma från fängelse eller orten för att bli en i samhället. Flera x-fångar säger ofta ”Straffet är värst utanför fängelset” så borde det inte vara. Den dag vi slutar tro på att förändring är möjlig, den dagen är vi själsligt döda. Trött kan man bli, men att ge upp – nej aldrig.

Såg även filmen Femtastic – Girls up front, Vanessa ”DJ Ney Ney” Marko och Nathalie ”Cleo” Missaoui är två grymt duktiga tjejer som via kollektivet Femtastic tagit den kvinnliga rappmusiken till en egen nivå. Starka texter om det som berör tjejer/kvinnor och deras vardag. Härliga förebilder och massor av kvinnokraft. Ni behövs.

Relaterat:Ulf Lönnberg och Jan Sjunnesson (fd rektor på Fryshuset) var har ni era ideal

Vi ville alla vara Birgitta Stenberg eller!

I dag läste jag på FB tidig morgon, om Birgitta Stenbergs död. Birgitta Stenberg som kom att bli förebilden för en fri kvinna, som skapade sina egna rättigheter i en tid då flickors rätt var att inrätta sig i ledet. Birgitta Stenberg författare, världsresenär inte bara geografiskt utan också i att upptäcka sidor hos sig själv och andra, de andra som kom moraliskt korrekta att rynka på näsan. I det lutheranska samhället fanns självklart inte utrymme för en kvinna som likaväl älskade med kvinnor som med män. Som valde att leva på utsidan trots att de sociala förutsättningarna skulle gett andra möjligheter.

Drömmen som försvann-din o min

h… ser att en ock annan hittar in fast det var länge sedan jag kved. Ursäkta du i dag kved – gnällde var bekymrad – känner inte ordet kved. Inser efter att min dator varit död i 24 timmar o återupplevdes mot en av avgift på 740 skr gett mig abstinens, så nu blandar jag friskt. Hur var det nu med medelklassekonomi, ja du som har fina bostaden i Sofo eller eller annat område, vi väl inte bli medveten om att den sk ekonomiska investeringen bara är en bubbla där du själv är förloraren. Men drick gärna lite latte, kör fina barnvagnen och drick ditt sk fina borgarvin med tända ljus. Glöm att bara en i familjen som förlorar en lön är en katastrof och att du o familjen måste besöka både soc o kyrkan. Vem vet soc kanske tar ditt barn för att du från en dag till nästa blir fattig.

Blue eyes cryin in the rain

Jag var troligtvis en av miljoner svenskar som såg Jills Veranda i Nashville. Troligen en av lika många som hade svårt att hantera att en så ung, ödmjuk och livsglad person bara någon tid efter programmet spelats in dog.

Åtskilliga följde hans blogg, om kampen mot cancer och för viljan att leva. Jag har en nära vän, som för sin kamp om än inte på samma sätt men väl via sociala medier. Vi delar hennes förhoppningar, nergångar och stunder då hon funderar över om all behandling leder någon vart. Vi finns där, i den cyberistiska världen delar vi så gott det går hennes kamp.

Jag blir lätt irriterad och trött när kvällstidningsrubrikerna lyfter än den ena än den andra kända svensken eller internationella stjärnan som kämpar mot sjukdomar. Det känns som om det bara är det kända ansiktet som förtjänar att synas och räknas. Deras kamp är troligtvis vare sig mindre eller annorlunda än alla dem som kämpar i tysthet.

Kristian Gidlund skrev och delade, han blev en rubrik men det kändes inte lika illa. Det var en person som stod nära vardagen och vårar världsperspektiv på ett helt annat sätt. Det skulle kunna vara bror eller son. Min vän är en vanlig kvinna, men ändå ovanlig. För jag kan känna att är det någon som förtjänade att få några år till är det hon. Jag vet hennes historia, vilken kamp som förts för att komma dit hon är nu och när livet äntligen börjar bli bra så händer det oförutsedda.

Det finns troligtvis inget som är värre för anhöriga och nära vänner än att se hur någon man älskar barn, ung eller äldre att utföra en strid som man egentligen är ganska ensam om. Men jag kan också känna en så oerhörd respekt och värme för dem som vägrar låta sig besegras in i det sista och jag blir så förbannan när jag läser om Försäkringskassan som frågar ”när tror du du skall dö”. I samhället är det pengarna och din arbetskapacitet som efterfrågas. Du duger som människa så länge du är frisk nog att lyfta ett finger, och ditt erkännande ges först när du kan peka ut vilken månad/år du ska dö.

Undrar om det finns något samhälle så kyligt som vårt när det gäller människor som har sjukdom där döden är en trolig utgång. När jag var yngre och någon fick diagnosen cancer, var det sjukhusvård inom några dagar. Idag får människor vänta i veckor, vänta på att vårdgarantin skall uppfyllas. Min väninna berättar att hon haft tur. Hon får ett värdigt och fint bemötande av sjukvården, hon behöver inte bekymra sig över försäkringskassan längre. Hon är lyckligt lottad som sjuk. Jag önskar att den sjukvården också kunde uppfylla drömmen att bli frisk.

Jag skulle nog önska att vi hade ett varmt och empatiskt samhälle där tyngdpunkten låg på att önska att människor blir friska istället för att de skall redovisa sin dödsdag. Jag skulle önskat att personer om Kristian Gidlund fått leva vidare. Världen blir så än mer kall när människors värme försvinner.

Tack SVT o Jill Jonsson för ett tänkvärt inslag men också ett fantastiskt program.

Relaterat: Jills veranda

SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige,

Film o teater med kärlek – Sofia o Glada Hudik

6 mars har Sofia Rapp Johansson premiär med filmen om sitt liv, Att skära sig fri. En film som speglar delar av uppväxt men också jakten på att få upprättelse av samhället. Det samhälle som tog ifrån henne barndom och Ungdomstid. Det Samhälle som bestämde att Sofia och hennes syskon/bröder efter 1980 inte skulle få ersättning vanvård.
När jag lyssnat och läst om medlemmar i Glada Hudikteatern dyker det upp historier om människor som varit placerade som barn (utvecklingsstörda) och som farit oerhört illa i de hemmen. Utvecklingsstörda har överhuvudtaget inte rätt att söka ersättning för vanvård vare sig före 1980 eller efter.

Valet 2014 det objektiva valet

SR och SVT har redovisat sin valpolicy inför 2014 vilket innebär att de som arbetar med program, nyheter, debatt skall iaktta största möjliga tystnad. Nej förlåt neutralitet. Som anställda inom TV ska  det inte längre säga offentligt att man är emot rasism och främlingsfientlighet. SD är ju numer rumsrent och finns i riksdagen och skall därmed behandlas som ett parti bland andra.

Dåliga skolresultat en kulturfråga

När jobbade som lärare på numer nerlagda Hässelby Gymnasium, skrev jag en artikel på en webtidning om skolan. Jag tror rubriken var att det skall vara kul i skolan. En upprörd pappa till en elev ringde rektorn och frågade om det var skolans uppfattning. Jag diskuterade med rektor o skolledning och hävdade att yttrandefrihet också måste omfatta lärare. Nu är jag fri att tycka och har inte ändrat mig på en enda punkt. I DN debatt skriver Sverker Lenas om den amerikanske, författaren Chris Hedges, Pulitzerprisbelönad journalist och tidigare korrespondent på New York Times  och hans bok, I boken ”Empire of illusion, där Chris Hedges menar att spektakelkulturen är problemet för skolan.

Från båtsprit till attraktivt boende

Som tonåringar var vi ofta i Hammarbyhamnen. Det var inte ett område som lämpade sig för unga människor framför allt inte unga tjejer. Till hamnen kom båtar från främst Europa, förutom s.k. laglig last förde båtarna med sig alkohol som såldes till hugade köpare – också vi unga.

 

Själva området med båtarna låg bakom stängsel men det var lätt att ta sig in genom grindarna och eventuella vakter och poliser lärde vi oss att undvika.

 

Flera år senare lämnade jag Stockholm och återvände många år senare och möttes då av en helt annan vy. Den tidigare så mörka och föga sociala platsen hade ersatts av begynnande bebyggelse, Sjöstaden. Nya hus reste sig där industrispåren fört fram godstågen till väntande båtar.

 

Nya hus hade börjat ta form. Hamnen hade restaurerats till ett trevligt promenadstråk, Det växte fram en hel ny stad ur den tidigare så sunkiga industrihamnen.                                                                                                        Ändå var det med visst vemod då man som äldre stockholmare minns vissa områden så tydligt och kunde se det gamla i ljuset av det nya som växte fram.

 

Hammarby Sjöstad var för mig den del som låg närmast Södermalm på norra sidan av Skanstullsbron. En del säger att området omfattas mellan Mårtendal och Sickla Udde, men för mig var Hammarby hamnområdet nere vid Barnängen och Blecktornet.

 

Vad jag inte kunde föreställa mig 1966 var att området skulle bli ett av Stockholms mer attraktiva bostadsområden. Hade stadsplaneraren Albert Lindhagen fått råda 1866 kunde  Sjöstaden varit en motsats till stråket vid Kungsholms Strand där vackra bostäder reser sig med utsikt över Mälaren och Rålambshovsparken.

 

Men inför Sveriges ansökan om OS tog planerna fart på en annan form av Sjöstad, moderna ljusa hus med utsikt över vattnet där det ges utrymme både för solande, badande och strandhugg med båtar.

 

Hammarby Sjöstad ska kanske kunna ses som ett monument över ett OS i Stockholm som inte blev, men ännu hellre som en vacker förnyelse av stadsmiljön där vatten utgör den absolut viktigaste delen.

 

Dalarna sommar som vinter

Dalarna minns jag första gången jag så ett foto av mig själv som barn i en leksandsdräkt. På den tiden kläddes alla barn i folkdräkter och varför just Leksand har jag inte förstått eftersom jag inte har någon som helst anknytning dit. Numer vet jag mer om Dalarna och Leksand. I flera år bodde en kompis till mig i Leksand och någon sommar styrdes vägen till Dalarna och trakten kring Siljan.

Musik i Hesselby i dagarna tre

Nu är programmet för ”Hesselby Folkfestival” klart. Under tre dagar bjuds på allt från genuin svensk folkmusik till skånsk sing-songwriting  och poesi samt populära repriser.
Andra upplagan av Folkfestivalen blev beslutad ganska sent, men har ändå fått ihop ett artist- och musikfält som skall locka Stockholm med omnejd. I år har man för publikens bekvämlighet delat upp en del scener utifrån olika sjangers som en speciell scen för ”Hillbilly o Bluegrass” där bl.a Spinning Jennies och Rockridge Brothers uppträder. För den som vill ha lite mer folk- och viston bjuder YTF på artister som Stina Bengs, Elin Lyth och Krister Ulvenhoff m.fl.
Därtill bjuds rika möjligheter att lära sig allt från dans till nya låtar på fiolen.