Detta skriver jag i egenskap av vice ordförande i Barn och Ungdomsrättspartiet, inte som bloggaren Anne Skånér.
Staten har avsagt sig allt ansvar för barn som farit illa efter 1980. Det innebär att barn i framtiden hamnar i ett juridiskt dilemma om de skall stämma en myndighet för vanvård. Barn som i vuxen ålder tar upp s.k vanvårdsärenden riskerar bli skyldig staten pengar istället för tvärtom. Nu har Sofia via Facebook och ren skär tiggeriverksamhet lyckats skrapa ihop beloppet och JK kan klappa sig på huvudet över en lyckad affär, allt medan Sofia kämpar vidare för att betala advokatkostnaderna. Statsministern vill ju förbjuda tiggeri, kanske skall den verksamheten hamna på Facebook och därmed bli laglig.
Var skillnaden enligt JK – domen i Sofia Rapp Johanssons fall, (statens gräns 1980 och låt säga mitt exempel 1975), måste ses som svävande, då plötsligt kommunerna har ansvaret efter 1980 – den sk placerande-kommunen. Enköpings kommun sa på ett tidigt stadium att ansvaret inte var deras, då ärendet var preskriberat – med andra ord äldre än 10 år. Detta kontrollerade Sofia själv innan processen mot Staten sattes igång.
Den stat som beslutat om Socialtjänstlagen och LVU har plötsligt inget ansvar över sin egen lagstiftning. För om det är kommunens ansvar blir det Förvaltningsrätten som får ansvaret och deras intresse och kunskapsnivå är inte mycket att hänga i granen. Doniafallet i Landskrona är ett bra exempel på hur kommuner kan skyffla runt ansvar.
Nu säger JK att parterna stämt fel myndighet, det är kommunens ansvar. Det ansvar som bara skiljer ett år mellan det statliga 1980 och i luften hängande 1981 och framåt. JK borde väl från början ärendet lämnades in kunnat informera om detta för snart tio år sedan. (Justitiekanslern är en myndighet under regeringen vars uppgift bland annat är att reglera skadeståndsanspråk mot staten och att vara åklagare i tryck- och yttrandefrihetsmål.) Eller var cynismen så tung att man insåg förlusten och därmed pengar till staten?
När beskedet om kommunernas ansvar kom i domen, uppstår en delikat fråga. Den gäller dagens barn i samma situation. En placerande kommun t.ex Fagersta kan överlåta ärendet till den kommun som barnet placeras i. Detta är upp till kommunerna. I en liknande stämning skulle då Fagersta Kommun kunna frånhävda sig ansvaret till den nya kommunen, som i sin tur hänvisar till Fagersta etc. Det innebär ett antal prövningar innan ens sakfrågan -vanvården- kan tas upp. Den som betalar är givetvis det klagande barnet. Oddsen i detta spel kan vi se som given – förloraren är barnet.
Jag hade önskat att Barnombudsmannen engagerat sig mer i detta än vad som varit. Inte i Sofiafallet utan principiellt om det är rätt att barn inte skall kunna föra sina ärenden vidare av risk att hamna i skuldfällan och för att man saknar medel och därmed förlorar den demokratiska rättigheten att föra en juridisk process mot jätten Staten? Fredrik Malmberg är i mina ögon en av de få BO som fört barns talan, men här känns det som Åsa Regnér lagt direktiv om vad som får tas upp eller inte. Att tala för Barnkonventionen som lag är en sak, men var finns de juridiska rättigheterna för barn i den lagstiftningen. Jag vill också minnas att BO inte diskuterade Doniafallet trots att det var ett minderårigt barn.
OSA Fredrik Malmberg
RosenRasande 