Barnkonvention och Barn-ombudsmannen var fanns ni hos Sofia Rappp Johansson

Detta skriver jag i egenskap av vice ordförande i Barn och Ungdomsrättspartiet, inte som bloggaren Anne Skånér.

Staten har avsagt sig allt  ansvar för barn som farit illa efter 1980. Det innebär att barn i framtiden hamnar i ett juridiskt dilemma om de skall stämma en myndighet för vanvård. Barn som i vuxen ålder tar upp s.k vanvårdsärenden riskerar bli skyldig staten pengar istället för  tvärtom. Nu har Sofia via Facebook och ren skär tiggeriverksamhet lyckats skrapa ihop beloppet och JK kan klappa sig på huvudet över en lyckad affär, allt medan Sofia kämpar vidare för att betala advokatkostnaderna. Statsministern vill ju förbjuda tiggeri, kanske skall den verksamheten hamna på Facebook och därmed bli laglig.

Var skillnaden enligt JK – domen i Sofia Rapp Johanssons fall, (statens gräns 1980 och låt säga mitt exempel 1975), måste ses som svävande, då plötsligt kommunerna har ansvaret efter 1980 – den sk placerande-kommunen. Enköpings kommun sa på ett tidigt stadium att ansvaret inte var deras, då ärendet var preskriberat – med andra ord äldre än 10 år. Detta kontrollerade Sofia själv innan processen mot Staten sattes igång.

Den stat som beslutat om Socialtjänstlagen och LVU har plötsligt inget ansvar över sin egen lagstiftning. För om det är kommunens ansvar blir det Förvaltningsrätten som får ansvaret och deras intresse och kunskapsnivå är inte mycket att hänga i granen. Doniafallet i Landskrona är ett bra exempel på hur kommuner kan skyffla runt ansvar.

Nu säger JK att parterna stämt fel myndighet, det är kommunens ansvar. Det ansvar som bara skiljer ett år mellan det statliga 1980 och i luften hängande 1981 och framåt. JK borde väl från början ärendet lämnades in kunnat informera om detta för snart tio år sedan. (Justitiekanslern är en myndighet under regeringen vars uppgift bland annat är att reglera skadeståndsanspråk mot staten och att vara åklagare i tryck- och yttrandefrihetsmål.) Eller var cynismen så tung att man insåg förlusten och därmed pengar till staten?

När beskedet om kommunernas ansvar kom i domen, uppstår en delikat fråga. Den gäller dagens barn i samma situation. En placerande kommun t.ex Fagersta kan överlåta ärendet till den kommun som barnet placeras i. Detta är upp till kommunerna. I en liknande stämning skulle då Fagersta Kommun kunna frånhävda sig ansvaret till den nya kommunen, som i sin tur hänvisar till Fagersta etc. Det innebär ett antal prövningar innan ens sakfrågan -vanvården- kan tas upp. Den som betalar är givetvis det klagande barnet. Oddsen i detta spel kan vi se som given – förloraren är barnet.

Jag hade önskat att Barnombudsmannen engagerat sig mer i detta än vad som varit. Inte i Sofiafallet utan principiellt om det är rätt att barn inte skall kunna föra sina ärenden vidare av risk att hamna i skuldfällan och för att man saknar medel och därmed förlorar den demokratiska rättigheten att föra en juridisk process mot jätten Staten? Fredrik Malmberg är i mina ögon en av de få BO som fört barns talan, men här känns det som Åsa Regnér lagt direktiv om vad som får tas upp eller inte. Att tala för Barnkonventionen som lag är en sak, men var finns de juridiska rättigheterna för barn i den lagstiftningen. Jag vill också minnas att BO inte diskuterade Doniafallet trots att det var ett minderårigt barn.

OSA Fredrik Malmberg

Barn som Ikea-möbler eller av kärlek?

 

Kommer barnen att på samma sätt som adopterade få höra att de ska vara tacksamma att de alls är vid liv? Kommer de att skuldbeläggas för frågor om sina ursprung? Kommer deras röttersök att göras till underhållningsprogram på bästa sändningstid? Kommer deras fysiska och mentala hälsa främst att beskrivas och formuleras av deras föräldrar?Kommer forskning om dem främst bedrivas av deras föräldrar? Kommer de att få kämpa för att få adekvat vård som inte förminskar deras upplevelser kring övergivandetrauma och rotlöshet? Kommer böcker om dem främst skrivas av deras föräldrar? Kommer surrogatbarnen känna att de måste vänta tills deras föräldrar har gått bort innan de kan uttrycka vad de egentligen känner?

Läste ett intressant debattinlägg i Aftonbladet, om surrugatmödrarskap med titel o ingress ”Är längtan efter barn viktigare än barnen? Debattören: Ska surrogatbarnens röttersök göras till underhållnings-tv på bästa sändningstid?”                                                                     Lisa Wool-Rim Sjöblom är själv adopterad från Korea och som adoptivbarn ställer hon onekligen ett intressant spörsmål. Men det är också oerhört provocerande, för enligt den svenska samhällssynen är det en mänsklig rättighet att kunna skaffa barn. Därav tusentals kronor i konstgjord befruktning, spermadonationer (det senare en ny industri med hög potential). Barnlöshet är en sjukdom och skall finansieras över skattsedeln. En adoptivfamilj utreds trots allt, vilket inga andra föräldar görs innan katastrofen är ett faktum.

När det talas om adoption och surrogatmödraskap, som gärna sammanflätas i diskussioner om ofrivillig barnlöshet, är det framför allt en sak som blir tydlig: argumenten för vad som är barns bästa och vilka rättigheter barn anses ha, ändras beroende på de vuxnas reproduktiva villkor. Rätt eller fel!

Fel, för att skaffa barn är ingen rättighet, det är en förpliktelse mot det barn man skaffar sig biologiskt eller på annat sätt. Det är ingen metod i att uppfylla moderskapets helgedom eller det gifta parets slutliga status som föräldrar. Barn är en individ vi medverkar till, där skyldigheterna mot barnet är att för evig tid finnas där och vara barnets support.

Jag tillhör dem som adopterat, men inte för att enbart uppfylla moderskapet, utan för att i kombinationen med önskan om barn och möjligheten att ge det/de barnen bästa möjliga förutsättningar till ett bra liv. Kärleken till de barnen är garanterat lika stark som till det biologiska barnet och bara den som inte kan tänka, förstår att barn är DNA men kärleken till barn är större än genetiska anlag. Jag var ingen perfekt mamma, långt ifrån, men grunden ”kärlek” har alltid funnits.

Jag kan redan ana vad som komma skall för dessa barn, och som adopterad så bävar jag inför att surrogatbarnen ska utsättas för samma splittring som gruppen adopterade, att de också ska ställas mot varandra beroende på hur väl de passar in i de vuxnas drömmar.

Barn är inga möbler där de utgör den slutliga finishen i våra hem.  De är heller inte dockor som bäddas ner i dollargreen för bebisar och visas upp i senaste modet. Jag får ibland känslan av att barn inte är efterlängtade för sin egen skull, utan för att vara mitt egos svar på lycka om att så skall det vara.

Barnen blir till parenteser, trots att de utgör själva kärnan i debatten, och deras villkor förenklas gärna till en simpel fråga kring att existera eller inte existera:                               • Så du tycker alltså att mina barn inte skulle ha funnits?                                                           • Tror du att mina barn hellre inte hade fötts alls?

 

Det Lisa Wool-Rim Sjöblom tar upp är viktigt, jag känner igen vissa delar i egenskap av fd fosterbarn, kravet på tacksamhet att någon vill ha en. Att man får en familj inte enbart för sin egen skull utan för att någon är så vänlig att de uppoffrar sig. Man förväntas också acceptera och utstå långt ifrån kärleksfullt agerande. Socialtjänst jobbar inte av kärlek till utsatta barn, det är en plikt och yrkesfråga. Vore det av kärlek till barnen var sitsen en annan för både foster- och adopterade barn. När vi adopterade från AC var det tydligt att adoption inte är en välgörenhets/biståndsinsats utan att det handlade om att Barn söker föräldrar. Att bli den föräldern är en ynnest. Att adopterade barn inte i slutänden motsvarar våra svenska förhoppningar och fördomar, innebär att de som en sommarkatt kastas ut när de avviker från den förhoppningen. Jag har mött dem, sett deras trasighet inte bara i att förlora ett land utan också all anknytning till det land skickats till.

Som adopterad finner jag det symptomatiskt att debatten om barn främst värnar de vuxnas behov.

Jag har i hela mitt liv fått lära mig att min adoption har handlat om mina föräldrars barnlöshet, och att jag har dem att tacka för att jag i dag är vid liv.

Min egen berättelse, och mina biologiska föräldrars berättelse, har inte varit relevant.

Jag har fått lära mig att gener och biologi är oviktigt, att det sociala föräldraskapet är det mest betydelsefulla. De problem som vi adopterade kämpar med har förklarats med trauman som den tidiga separationen vi utsattes för lämnade efter sig.

Som adopterad har jag fått veta att anledningen till att adopterade är överrepresenterade inom psykiatrisk vård, i högre grad försöker ta livet av sig och har ökade tendenser att falla in i olika sorters destruktiva beteenden, går att härleda till den första separationen.

Lisa ställer frågan om surrgatmödrarskap, vad det står för? En annan kvinna mot betalning bär det som sedan blir mitt barn. Men det må vara, frågan är hur vi förklarar när barn ställer frågan – Vem är jag! 

Lisa skriver om dubbla budskap som ges beroende på i vilken form barnet kommit. Jag förstår henne, adoptivbarn speglar ju inte generationernas arv i släkten, surrugatbarnen kommer alltid att ha en en annan ”mamma”. Och där någonstans finns kärnans problem, vi älskar inte barnen för vad de är, utan för vad de återspeglar av våra förväntningar.

Jag är inte emot adoption, fosterbarn eller ens surrugatmödrarskap, jag är emot att barn är en kröning på toppen av den lyckliga familjens ansikte utåt. Att barn blir något som visas upp från koltåldern till studentexamen, på hur bra allt blivit samtidigt som andra mindre bra barn vandrar runt på fosterhem, HVB-hem o periodvis på gatan för att de inte motsvarat bilden av vad vi tänkt oss.

För såväl adoptiv- och konsgjorda befruktningsbarn har egna uppsättningar av gener etc som vi måste leva med, precis som vi slåss för för de ”biologiska” barn som hamnar fel.

Hennes slutfrågor förtjänas att besvaras, ni som läser ge gärna era synpunkter.

Kommer barnen att på samma sätt som adopterade få höra att de ska vara tacksamma att de alls är vid liv?

Kommer de att skuldbeläggas för frågor om sina ursprung?

Kommer deras röttersök att göras till underhållningsprogram på bästa sändningstid?

Kommer deras fysiska och mentala hälsa främst att beskrivas och formuleras av deras föräldrar?

Kommer forskning om dem främst bedrivas av deras föräldrar?

Kommer de att få kämpa för att få adekvat vård som inte förminskar deras upplevelser kring övergivandetrauma och rotlöshet?

Kommer böcker om dem främst skrivas av deras föräldrar?

Kommer surrogatbarnen känna att de måste vänta tills deras föräldrar har gått bort innan de kan uttrycka vad de egentligen känner?

,

1000 kronor som tack för vilken hjälp då, Samhällets Styvbarn

När jag ser en hemlös, tiggare eller en insamlingsbössa lägger jag gärna en slant. Det är till ändamål som på något sätt kommer en annan människa till del. Min uppgift är inte att fråga tiggaren, den hemlöse om vad de använder pengarna till. Lika lite som någon skall fråga mig vad jag gör mina pengar. När Riksförbundet Samhällets Styvbarn däremot går ut o ber om 1 000 kr från dem som fått ersättning av Staten som en tack för hjälpen, blir jag inte bara irriterad jag blir förbannad.

Medlemmar i Styvbarn skall alltså av tacksamhetsskuld bidra till att stötta förbundet, Samhällets Styvbarn, som fått över 300 000 kronor i bidrag från Socialstyrelsen. Så pass att man hade råd att byta till större lokaler och fler anställda. Idag är man tillbaks i den lilla lokalen.