Livet går sakta men rofyllt framåt på avdelning K84 . Men det går framåt och själv tänkte jag idag att i mitten av nästa vecka går jag nog hem. När sedan läkaren på ronden säger något liknande – med ett litet om – så tycker jag att jag är väl synkad med läkare och mig själv.
Om innebär att jag måste klara att äta vanlig mat, utan att den kommer upp. Dricka erforderlig mängd vätska. Att maten resten av mitt liv kommer att bestå av för mig lämpad kost är något jag måste vänja mig vid.
För nu är jag för evigt nätansluten i såväl mat- som luftstrupen så denna blogg kommer just nu från kanal 1 matstrupen. 
Tycker nog att den påminner om en mikrofon eller vad säger ni :).
Det är egentligen helt fantastiskt vad som kan åstadkommas med reservdelar för att hjälpa kroppen och mitt fall är jag slitet skämt tacksam över att inte vara utsatt för Paolo Macchiarini och hans konstgjorda luftstrupar – jag kallar honom för Mackaroni. Jag har ju ett nät i luftstrupen också. Och ytterligare ett ner mot vänstra lungan.
Men jag är än mer tacksam över den svenska specialistsjukvården, som innebär att jag som medborgare har råd att vara sjuk och inte som i USA där varje moment innebär tillägg på sjukvårdsfakturan och där jag troligen skulle varit död eller åtminstone döende. Så trots brister vi har råd att bli sjuka. Råd att bli sjuk låter fruktansvärt men så är det helt klart – och de sämst ställda pensionärerna hur skulle de ekonomiskt klara en längre tids vistelse. Har inte ens kollat om det finns högkostnadsskydd i samband med vård på sjukhus.
Närmast återstår en datormografi fredag (17 mars) för att sedan uppta förminskningen av körteln som blockerat både andning- och matfunktioner. Fan ta dig körtel 5 strålningar skall väl om inte förinta så minska dig till ett minimum.
Jag går ut ganska mycket har nog nämnt att jag gillar utsikten mot Flemingsberg Centrum, häromdagen satt jag på en de modernt utformade sittsofforna och upptäckte en Kråka som lugnt och tryggt spatserade bredvid mig. Helt oberörd av en Pokémon-jagande äldre kvinna, nej kråkan var ingen Pokemon, utan i högsta grad levande och hoppar lika oberörd ner framför mina fötter. Givetvis borde jag tagit en bild, men när tillfällen ges klarar tydligen hjärnan bara en sak åt gången. Har dock inte återsett kråkan sedan dess.
Det börjar gå mot finalen på min sjukhusvistelse och när den är över få ni läsa i slutbloggen om att leva med cancer. För att sedan älta en sjukdom som är livslång känns inte produktivt men att dela sina erfarenheter under ett visst skede är något annat.
RosenRasande 