Pojkarna på Eolshäll

Eolshäll i Hägersten var en gång ett skolpojkhem för sk vanartiga pojkar från sju år och uppåt. Där placerade Stockholm Stad Barnavårdsnämnd/Socialnämnd ett antal pojkar med svårigheter i samhället. Tanken var att de skulle gå i skolan under veckorna under extra övervakning och vara hemma över helgerna. I de fall där fanns familjer som barnen kunde komma hem till.

 

Eolshäll var ett av många ungdomshem i Stockholm och troligen Sverige, där kontrollen utgjordes av en föreståndare med fullt förtronde från samhällets sida.

Huset låg en bit från allfarsväg i Aspudden, i en lantlig lite undanskymd miljö. Omgivningen skulle säkert betraktas som vacker och naturskön för den som inte visste vad som pågick innanför husets träväggar. Tillsynen sköttes av Stockholms Barnavårdsnämnd.

 

För flera av pojkarna kom Eolshäll att bli infarten till en grov kriminalitet och ett destruktivt livsmönser. Inte för att de var placerade som barn utan för de övergrepp som begicks mot barnen. För det var barn, en av dem berättar att han som tioåring efter skolan plockades upp av föreståndaren som sedan förgrep sig på honom i bilen.

Andra berättar om övergrepp också inne i huset. Detta kunde pågå under en lång tid eftersom barnen var problembarn och föreståndaren betrodd av systemet.

 

Jag skriver ofta om kvinnor/flickor som utattes för övergrepp och vars liv till stor del är förstörda idag, men om kvinnorna talar vi. Men av de pojkar som utsattes för övergrepp på Eolshäll talar vi inte – de finns inte – de syns inte och de berättar inte.

Den historia jag fått berättad för mig, vittnar om ett barn som kunde ha haft ett helt annat liv än som missbrukare och våldsbrottsling. Om förstörda relationer med det motsatta könet, som inte vågar knyta varaktiga förbindelser. Som går omkring med skam och skuldkänslor.

 

Föreståndaren för Eolshäll är död, han kan självklart inte försvara sig, men när flera vuxna barn berättar samma historia oberoende av varandra är det rätt ointressant om huvudpersonen är död eller ej. För det yttersta ansvaret vilar – vilade på den barnavårdsnämnd/socialnämnd som placerade pojkarna där trots att det var känt att det pågick saker som inte borde hända. I det här fallet valde man att inte lyssna eller ta till sig varför pojkarna rymde, betedde sig konstigt. Och tio-elvaåriga barn rymmer inte, inte ens om tillvaron är ett helvete. Och man slutar berätta eller försöka förklara för att ingen lyssnar. Man var osynlig.

 

Det här är en av många historier som hände barn vilka var omhändertagna för sk samhällsvård, där bristen på tillsyn och kontroll skapade vanvårdade barn. Män som i vuxen ålder av skam för sina upplevelser valde att leva som marginaliserade.

För några ur den här gruppen har resan tillbaks till samhället varit lång och besvärlig fylld av minnen som ingen människa skulle behöva bära med sig. Det märkliga är att de inte hänvisar till att samhället brustit ansvar utan de själva är skulden eller var skulden till vad de råkade ut för.

Den svenska regeringen/riksdagen är skyldig att be inte bara de officiella vanvårdsbarnen som jag tillhör om ursäkt och upprättelse, utan också de pojkar vars liv och barndomsdrömmar krossades på ett pojkhem i Stockholm. Där oskulden blev skam och skuld.

Det är dags att Sverige gör upp med sin historia kringa de tusentals flickor och pojkar som kränkts och vanvårdats i en tid då de borde lekt med dockor och spelat fotboll.

Det är dags att samhället inte bara lyssnar utan börjar förstå till varför det finns så många som inte klarar av att leva det liv vi förväntar oss att alla skall leva.

 

Annonser

35 svar till “Pojkarna på Eolshäll

  1. Det är fruktansvärt. Det värsta är att det fortfarandwe förekommer…Jag är uppväxt där Eol låg och vet killar som bott där, bl.a en i min klass som det sen gick helt åt helvete för. Det kanske det hade gjort ändå, men Eolshemmet hjälpte honom knappast till ett bättre liv.—————För ca 1 år sen var jag på Lövstahemmet på studiebesök och rektorn talade sej varm för stället, men vi fick naturligtvis inte träffa en enda elev. Det stället, plus en rad liknande skolhem har fått många anmälningar på sej.Tyvärr är SIS (Statens Institutionsstyrelse) som ska övervaka dessa ställen bara en tandlös tiger.—————–En gång i tiden jobbade jag på Hammargården på Ekerö. Nåt jävligare har jag aldrig sett och jag slutade efter 3 veckor. Precis när jag började jobba där skulle vi på studieresa till Norge. Jag var tvungen att köra minibussen, för alla i personalen var så bakis. Jag var tvungen att stanna flera gånger på motorvägen på väg till ett behandlingshem vi skulle besöka, för de jag körde var tvungna att gå av och spy…..Att såna här ställen fortfarande existerar är inhumant, förskräckligt och djupt tragiskt.Kao

  2. Var intagen på Eolshells i början av 60-talet,det fanns fler pedofiler än föreståndaren,det förekom även misshandel.

    • Hej jag är övertygad om att det var så. Problemet är att så få av pojkarna vågar träda fram och berätta, jag skulle önska att fler av er kunde skriva och berätta om vad som hände. Dem av er som finns med i Vanvårdsutredningen kanske haft möjlighet att berätta, men när vi får igenom Upprättelsen i början av nästa år som omfattar alla vuxna fd foster- och institutionsbarn kanske några av oss kan lägga historien till handlingen genom att samhället officiellt tvingas erkänna sina fel.

      • Hej Anne! Gick förbi minnesmärket nere vid vattnet i Axelsberg igår… Minnen väcktes och jag minns en kille jag umgicks med som gick i parallellklass i Aspuddens skola och som bodde på Helle.. Måste varit 1982-83 ungefär… Fick så ont i magen när jag nu av nyfikenhet googlade på Eolshäll för att ta reda på vad som hände.. Hittar bara din blogg, hittar inget annat än små notiser.. Stackars stackars pojkar mitt hjärta blöder.. Och jag undrar ju nu vad som hände med min vän.. Jag dumpade honom dessutom och inser att jag kanske var den enda han hade just då, vilket gör mig ännu mer knäckt..men jag var ju också ett barn och såna övergrepp fanns ju inte i min vildaste fantasi på den tiden.. Finns det någon dokumentation om dem som bodde där? Skulle så gärna vilja att han lever och mår bra..även om jag inte tror att så är fallet 😦 … Skulle vara så tacksam för svar!

      • anne skaner

        http://rfhl.se/riks/images/rfhl/oberoende/2013_2/oberoende_2_2013.pdf
        gå in där så hittar du en artikel kring Eolshäll den enda som tagit upp vad som hände inne på Hälle.
        Stockholm Stad lovade ta bort minnesmärket o ersätta det med ett annat men det har man tydligen inte gjort

  3. Blev inte Eolshälls pojkhem nedlagt på 50-talet?

    • Nej för jag växte upp i närheten. Det fanna kvart i början av sextiotalet.

      • Lennart Johansson

        Hej Carin, jag var intagen i början på femtiotalet och jag hade ett helvete.
        Det fanns en dansk person som jobbade där,som utövade en sorts terror
        emot mig, så fort han såg mig fick jag en spark i ändan eller en örfil och
        det var dagligen,Jag fick ingen permiss enligt uppgifter var jag där i sexton mån.Och jag rymde ett fler tag gånger och hölls därför isolerad
        i olika omgångar.Även ifrån isoleringen rymde jag. vill du veta mera så hör av dig.

      • Kjell Antonsson

        Jag var intagen där 1967

  4. Jag var på HÄLLE hösten -57 till sommaren -58.Jag börjar att minnas det mer och mer.

  5. jag var där68 69 kallades röding bodde på öspo det var där jag lärde mej att sno min första bil

  6. jag viste innte gubben höll på me det fy fan

  7. jag var på helle från 83/87 så jag vet hur det gick till en hel del av det mins man ju brotten och våldet var ju det som präglade livet då ju nu är det ju tvärt imot

    • Morgan minns Du någon som hette Roger F? Svarthåriga smal kille? Vi gick i samma skola, vill så gärna veta hur det gick för honom….

  8. fläckiga snoken

    Var på hälle 44-46,sedan fosterhem på Öland till 1951.

  9. conny skoglund

    Anja . jag bodde på helle samtidigt som R.Farkas. men jag kommer inte riktigt ihåg dig. men å andra sidan så är det ganska mycket från 82-83 som man `glömt`.maila mig så får du mitt tel.nr. plz. sexsexor@hotmail.se Mvh.Conny.

  10. allt som skrivs här är inte helt rätt! ja va med men var ej intagen

  11. Maria sjöberg

    Vet inte om mitt inlägg kom med, men min pappa var placerad där från 7 års ålder till 11 år. (52-56/57)Han vill inte prata om det, men det var knappast till någon hjälp då han senare hamnade som underårig på Långholmen. Bland brottslingar fast att det troligen bara berodde på NPF och dyslexi, inte utredd men han var inte läskunnig förändring i vuxen ålder. Och han tror själv han har ADHD. Jag anser att staten gjort ett grovt brott då man placerade en ungdom, inte ens myndig på Långholmen. Jag har sagt att han kan få upprättelse, men han vill inte gå tillbaka dit och så sa han att då behövs bevis. Något arkiv borde väl finnas och det är ju bevis nog.

  12. Maria Sjöberg

    Har fått en tjock lunta med arkivpapper nu. Intressant och sorglig läsning om min pappa. Vad jag förstår skulle man tydligen inte vistas på Eolshäll under så många år som han vistades där, fyra år. Kom från Nyboda, men då han rymde därifrån blev han omplacerad. Han var svårfostrad, ordblind och vagabond, stod det att läsa. Enligt honom blev vistelsen på Eolshäll ingångsporten till kriminalitet . Han minns också den dansk, fast han trodde han var skåning, som Lennart skrev om. Han bodde tydligen på området.

  13. Maria Sjöberg Stockholms Stadsarkiv testa där

  14. Tommy Nimsten

    Var på Hälle 55-56 och har inget minne utav allt det negativa som har förts fram på denna blogg. Det jag kommer ihåg är att det var ordning och reda, jag kommer även ihåg att vi hade en båt med tennkulemotor och att vi fick impregnera bryggan med Cuprinol.

  15. Jarl Teljstedt

    Jagb kan vidimera vad Lennart Johansson säger beträffande den daske sadisten Kristensen som han hette. Han hade också ett mycket raffinerat sätt att väcka en på morgonen. Han rusaade in i rummet på godmorgonen och välte sängen så att man yrvaket hamnade på govet. Av detta kan ni förstå att man inte hade särskillt god nattsömn. Vid allra minsta lilla ljud så for man upp ur sängen för att förekomma den sadistiske idioten så att man inte hamnade på golvet. Men det fanns även andra råa sällar poå skolan. Jag bevittnade t.ex hur vår lärare lyfte upp en kille pån raka armar över huvudet och slängde honom med kraft i marken. Killen som hette Bengt vars enda försummelse var att han avvikigt från Helle. Snacka om brutalitet.

  16. Ronny Larsén

    Jag var där som 10 åring, del av 1955-56, antar att jag var ett ”vanartig” barn, skolkade bl.a.
    Mitt minne därifrån en kraftig spark i ändan som skadade svanskotan, har fortfarande känningar av det mer än 70 år senare.
    Fick en av flera smäll över ansiktet, där en ring slet upp ett sår, ärret syns fortfarande.
    Sparken var från en lärare som jag försökte få kontakt med, så jag satt kvar när rasten började, då fick han ett vansinnesutbrott och bokstavligen sparkade ut mej
    Vet att det tog låg tid innan mardrömmarna till sist tog slut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s