Pojkarna på Eolshäll

Eolshäll i Hägersten var en gång ett skolpojkhem för sk vanartiga pojkar från sju år och uppåt. Där placerade Stockholm Stad Barnavårdsnämnd/Socialnämnd ett antal pojkar med svårigheter i samhället. Tanken var att de skulle gå i skolan under veckorna under extra övervakning och vara hemma över helgerna. I de fall där fanns familjer som barnen kunde komma hem till.

 

Eolshäll var ett av många ungdomshem i Stockholm och troligen Sverige, där kontrollen utgjordes av en föreståndare med fullt förtronde från samhällets sida.

Huset låg en bit från allfarsväg i Aspudden, i en lantlig lite undanskymd miljö. Omgivningen skulle säkert betraktas som vacker och naturskön för den som inte visste vad som pågick innanför husets träväggar. Tillsynen sköttes av Stockholms Barnavårdsnämnd.

 

För flera av pojkarna kom Eolshäll att bli infarten till en grov kriminalitet och ett destruktivt livsmönser. Inte för att de var placerade som barn utan för de övergrepp som begicks mot barnen. För det var barn, en av dem berättar att han som tioåring efter skolan plockades upp av föreståndaren som sedan förgrep sig på honom i bilen.

Andra berättar om övergrepp också inne i huset. Detta kunde pågå under en lång tid eftersom barnen var problembarn och föreståndaren betrodd av systemet.

 

Jag skriver ofta om kvinnor/flickor som utattes för övergrepp och vars liv till stor del är förstörda idag, men om kvinnorna talar vi. Men av de pojkar som utsattes för övergrepp på Eolshäll talar vi inte – de finns inte – de syns inte och de berättar inte.

Den historia jag fått berättad för mig, vittnar om ett barn som kunde ha haft ett helt annat liv än som missbrukare och våldsbrottsling. Om förstörda relationer med det motsatta könet, som inte vågar knyta varaktiga förbindelser. Som går omkring med skam och skuldkänslor.

 

Föreståndaren för Eolshäll är död, han kan självklart inte försvara sig, men när flera vuxna barn berättar samma historia oberoende av varandra är det rätt ointressant om huvudpersonen är död eller ej. För det yttersta ansvaret vilar – vilade på den barnavårdsnämnd/socialnämnd som placerade pojkarna där trots att det var känt att det pågick saker som inte borde hända. I det här fallet valde man att inte lyssna eller ta till sig varför pojkarna rymde, betedde sig konstigt. Och tio-elvaåriga barn rymmer inte, inte ens om tillvaron är ett helvete. Och man slutar berätta eller försöka förklara för att ingen lyssnar. Man var osynlig.

 

Det här är en av många historier som hände barn vilka var omhändertagna för sk samhällsvård, där bristen på tillsyn och kontroll skapade vanvårdade barn. Män som i vuxen ålder av skam för sina upplevelser valde att leva som marginaliserade.

För några ur den här gruppen har resan tillbaks till samhället varit lång och besvärlig fylld av minnen som ingen människa skulle behöva bära med sig. Det märkliga är att de inte hänvisar till att samhället brustit ansvar utan de själva är skulden eller var skulden till vad de råkade ut för.

Den svenska regeringen/riksdagen är skyldig att be inte bara de officiella vanvårdsbarnen som jag tillhör om ursäkt och upprättelse, utan också de pojkar vars liv och barndomsdrömmar krossades på ett pojkhem i Stockholm. Där oskulden blev skam och skuld.

Det är dags att Sverige gör upp med sin historia kringa de tusentals flickor och pojkar som kränkts och vanvårdats i en tid då de borde lekt med dockor och spelat fotboll.

Det är dags att samhället inte bara lyssnar utan börjar förstå till varför det finns så många som inte klarar av att leva det liv vi förväntar oss att alla skall leva.