Så mycket sorg i spåren av vanvårds- och upprättelsefrågan

Maria Larsson och Regeringens stora misstag var att säga nej och sedan ja. Man borde av humanitära skäl sagt ja från början. Upprättelsefrågan fick ett uppsving utan dess like genom regeringens kyliga nej, från norr till söder vaknade allt fler som varit utsatta. Genom att ändra till ja fick frågan ytterligare sprängkraft och jag vågar tro att högen med ansökningar kommer att bli ansenlig. Betydligt mer än vad som kommit om regeringen hanterat detta rätt från början.

Information och brist på att läsa hela texter gör att många tror att ersättningsfrågan är klar. Detta trots att inga formella beslut tagits och att hela ärendet måste genom Riksdagen innan det kan starta. Att hantera en så stor fråga som ersättningskraven och nu Upprättelseceremonin är gigantisk. Den senare som är ganska klar i det meddelande regeringen skickat ut, öppnar trots detta för missförstånd och därtill är anmälningstiden i kortaste laget. Köerna till 020-numret är långa. På Facebook diskuteras hur vida man skall delta innan pengarna betalats ut, gruppen efter 1980 känner sig glömd. Föreningarna som arbetar med den här frågan får sin beskärda del som inte klarat av att ro iland också dem efter 1980. Men ingen har glömt 1980 gruppen, men den måste vänta tills det första är klart. Om frågan drivits med också dem efter 1980 som krav i det läge som vi befann oss hade vi troligen förlorat hela ersättningskampen.

Att vänta med Ceremonin är inte rätt mot de många äldre, som någon sa i telefon, hållit sig vid liv för att få med sig Ursäkten i Graven. Att kunna dö och veta att Staten i åtminstone detta fall erkände sina fel. Det kommer givetvis att bli en lång rad sårade människor också när det gäller ersättningen. Det räcker inte med att ha varit fosterbarn eller barnhemsbarn. Vad som skall räcka återstår att se när förslaget landar i Riksdagen för behandling, förhoppningsvis före jul eller i början av nästa år 2012.

När jag skriver om Regeringens Misstag är det inte mot bakgrund av att frågan spreds, utan att det var på detta sätt som en av de största utredningarna, Vanvårdsutredningen,  någonsin fick sin genomslagskraft i Sverige. Det skulle ha funnits bättre och mer humanitära vägar att fått spridningen. Idag står många handfallna, undrar om utredningen (avslutad) Upprättelsen påbörjad. Vad innebär det, jag som inte varit med från början, frågorna är oändliga. Minnen väcks, vart tar jag vägen med alla minnen och fragment som börjar komma fram efter år av vilande och instoppat någonstans i hjärnans minneskammare.

Vad hela den händelsen startar är svårt att överskåda idag. Det kommer inte att ta slut efter Ceremonin, knappast heller efter det att ersättningarna börjar behandlas någon gång under 2012. För gruppen efter 1980 har allt bara börjat. Den ilska, indignation och som jag ibland kan se också starka Egon, handlar inte om elakhet, inte heller  i grunden missunnsamhet. Jag vill tro att det bottnar i oändlig sorg, en sorg som aldrig bearbetats eller tillåtits diskuteras eller varit tillåten.

Pratade med en kvinna som nyligen separerat från sin man efter tio års förhållande, därför att de inte tillsammans orkade med hans historia. Att inte ha berättat kan få katastrofala följer, och i de fall som här, en person som växt upp i trygghet och sk normalt liv var det mer än vad som orkades. Jag undrar hur många fler det finns liknande ute i landet! Vanvård och uppväxt i fosterhem eller institutioner skapar sorg, en sorg vi ofta inte kan sätta fingret på. En som ringde som bott i en bra familj, hade fått utbildning och allt mer därtill berättade om den tomhet som ofta följde i hans liv. En känsla av övergivenhet och hål i själen. Man behöver alltså inte varit vanvårdad för att uppleva barnets tillitsbrist eller känslan av hemlöshet.

Det är det sorgearbetet måste ges utrymme och det måste finnas beredskap långt efter det att ceremonin och ersättningsfrågan är klar. Den inneboende sorgen och vad en förlorad barndom inneburit är inget som kan betalas bort och troligen inte heller minska vid Ceremonin. Ceremonin är samhällets erkännande av att ha gjort fel och det är gott nog. Men det finns ett arbete långt efter detta och här är det viktigt att samhället har resurser och förmåga att möta de här människorna. Det måste finnas tillgång inom psykiatrin, samtalsgrupper och andra stödåtgärder.

Sorgebearbetning kan inte läggas på enskilda organisationer eller frivilligkrafter, det finns vare sig resurser eller kompetens för att möta detta. Däremot kan frivilligorganisationerna bidra med att påverka, bistå och kämpa för att dem som behöver får det professionella stöd som behövs.

Jag tror att följande citat visar hur stor skadan är i den grupp som utsatts för vanvård.

”Ang. länken på http://www.stockholmskallan.se/Tema/Hemmet/Hitta-hem—fosterhem/ i komm. 111014 10:34  Man söker berättelser IGEN – hur många finns inte redan???  Andra konstformer t ex finns inte representerade. Antar att det handlar endast om Stockholmsområdet? Tröttsamt är det. Även kostsamt…
Åter IGEN är betoningen på fosterhem OCH barnhem! (länken)
Den här ”vanvårdsutredningen” (rapporten) har de facto handlat om endast 2 ”typer” av placeringar, vilket är, som jag ser det, mycket allvarligt.
Under 5 år har de i ”rapytten” traggat samma saker tillsammans med några representanter i vanvårdsföreningarna. Samhällets styvbarn lade inte ens in vid remissansökan förslag på hur vanvård skulle förebyggas i framtiden. Det arbetet jobbade väl ingen vanvårdsförening på?
Ärligt talat: jag är inte speciellt förvånad då jag antar att Anne Skånér och t ex Göran Johansson tror att det endast är ”fattigdom” som är problemet…
Allt strul som har uppstått i samband med Vanvårdsutredningen och Upprättelseutredningen är i grunden baserat på redan allvarliga brister i den första.
Jag står vid mitt ord. Kommer vanvårdsföreningarna att inbjudas vid ceremonin vägrar jag komma. Deras närvaro är bara det ett övergrepp på många av oss andra!
De har varken haft kompetens eller resurser att stötta och hjälpa. Därför har de heller inte ens haft förtroende för föreningsbidrag! Däremot har de visat prov på metoder som absolut inte har med föreningsliv att göra! Kan dessa föreningar få fritt spelrum på ceremonin är ju den politiska eliten direkt medskyldiga. ”

Vill dock avsluta med att Samhällets Styvbarn remissbesvarade Barnskyddsutredningen och ställde sig bakom de förslag som Kerstin Wigzell lade fram.

Rätt att delta vid Ceremonin har alla som varit vanvårdade oberoende vad de har gjort i sitt liv. En officiell ursäkt är till för hela gruppen oberoende organisatorisk hemvist.

Rätt till ersättning också för gruppen efter 1980