Att spara brev, julkort, vykort ja allt skrivet är inte helt fel. I dag har jag läst igenom brev o post från 1967 och märker att många gamla vänner bara försvunnit. Därtill har känslan av att få handskrivna brev blivit något ouppnåeligt. Jag läser brev från fostermamma skrivet med säker hand som man lärde sig på hennes tid i skolan. Brev från jämnåriga och maskinskrivna brev. Det roliga är att handstilen är så personlig, man kan läsa lite av den som finns bakom och varje ord, mening är tänkt och formulerad. Kommer på att jag inte fått ett handskrivet brev de senaste 10 åren och att jag aldrig mer kommer att få ett maskinskrivet sådant.
De maskinskrivna breven består av överxade ord, korrekturändringar i efterhand och ibland har tangenterna slagit så hårt att det gått hål i papperet. Å,ä och ö är typiskt det lätt försvinner.
Vad man kan göra idag är att googla på namnen i vilket fall där det finns efternamn. Men hur gör man med gamla vänner i Canada.
Sedan är det alla som jag inte minns där det bara finns ett förnamn, Marianne, Karin, Olof etc. I några fall hör de samman med tiden inom SSU i Hudiksvall. Mer minns jag inte. Hittar några adresser i Canada undrar vad som händer om man skriver och säger Hello, its Anne, do you remember me. We meet 30 year ago. Men nu har den lille fan flugit i den förkylda och snart olagliga bloggaren, så jag skall faktiskt prova att skriva till några gamla adresser och se vad som händer. Kanske kommer det ett argt brev/mail från någon fru eller lady som undrar vad man vill och vem man är.
Det finns andra roliga saker i gamla brev. Hittar vykort från vänner på Hassela 1969 -1975. Julkort, brev och en del gamla foton. Inser att tiden gått fort, Hasselakollektivet som det var finns ju inte längre i Hälsingland. Så var det alla man lärde känna genom Fojokurser i Kalmar, Ewa Thures, Helena mfl. Inser att en mängd människor försvunnit genom åren som en gång var i högsta grad levande och nära.
Men nu är frågan vad gör man med 300 vykort från vänner när och fjärran. Vart och ett personligt utformat minne, en korrespondensbok om hur kommunikationen såg ut innan datorn tog över mitt liv för snart 20 år sedan. Ja medan ni läser och hittar bra tips till mig, skall jag fundera över hur mitt material skall användas. Vem vet det kanske blir en bok i alla fall.
Nu återgår jag till mina minnen och läser vidare, ha det så bra och Du; kasta aldrig gamla brev och vykort.
RosenRasande 
Jag har alltid toksamlat vykort och brev. När vykorten blev otaliga gick jag och köpte färgade jättestora tjocka ark, sen klistrade jag eller blubbade på sån där grå massa och fäste upp dem och fick ihop jättestora vykortscollage som jag sen prydde en större vägg med. I o m det så varje gång jag gick förbi den så påmindes jag om mina gamla brevkompisar och så klart mindes jag på den tiden vem som skrivit vad bakom vart o ett av dessa vykort.Tyvärr försvann den tillsammans med många andra saker och minnen som jag aldrig kommer få tillbaka! That´s life! Kram