Gun Zacharias omstridd men fylld av hjärta har lämnat in

Fick veta genom en god vän att Gun Zacharias har lämnat in. Gun hann bli 85 år och planerade in i det sista för en föreläsning. Detta är den Gun jag vill minnas, en kvinna med integritet, vilja, styrka och obrottslig lojalitet mot det hon stod för. Gun lärde jag känna genom min tid som missbrukare, träffade henne på Gamla Bro (fd Allaktivetshus  som jag o några till arbetade för att få igång). Det var mitt under brinnande vietnamkriget och själv tillhörde jag FNL rörelsen. Vietnamnkriget och jobbet på Gamla Bro hindrade dock inte att det röktes på till och från. Efter att ha slutat med amfetamin och sprutor tyckte jag det var ganska okej att röka, det var ju liksom i tiden och alla gjorde det.

På Gamla Bro mötte jag Gun Z och Nils Bejerot. Jag var kompis med Guns dotter som också befann sig på Gamla Bro. Gun naglade fast mig i väggen, tittade på FNL märket och sa ”tror du Vietnamkriget kan vinnas genom en massa flummare”. Man blev lite ställd och muttrade något om att ”jag var ju inte i krig bara i en rörelse emot kriget”. Nils Bejerot tonade ner samtalet och jag minns att hela episoden slutade med att jag hade Nisse B:s tegelsten om narkotika i handen och nya tankar kring det där med att röka på.

Gun var en oförvägen kämpe mot narkotika, i arbetet som socialarbetare mötte hon många av dem. Tillsammans med socialläkaren, Nils Bejerot utgjorde de stocksholms tuffaste radarpar mot knark. Vare sig Gun eller Nisse lämnade någon oberörd. På den tiden ansågs de båda som kontroversiella och smått galna med sina tankar och ideer om knark, men med facit i handen, verkligheten blev mer av de farhågorna som de bägge hyste än ett nollbruk av narkotika.

Gun var inte bara kämpen mot narkotika, hon var en hängiven förkämpe mot rasism, främlingsfientlighet. Hon var bland de första i Sverige/Stockholm som arbetade för romernas sak och kraften tror jag hon fick ur sin egen historia som judinna. Gun pratade sällan om sitt judiska ursprung, men att historierna och erfarenheten av detta blev en hennes drivkraft tror jag inte råder någon tvekan om.

Vi var långt ifrån överens i allt, det var inte lätt att vara ense med Gun i alla frågor. Hon hade vad man kan säga ett huvud för sig, kompromisslös och obrottsligt lojal mot det hon trodde på. Ett av de mer roliga tillfällena med Gun minns jag när vi skulle göra en film om narkotikasituationen i Europa. Gun och ytterligare en kvinna till skulle vara med och utforma manuset. Vi i filmteamet hade en idé men fick ett manus som handlade om några pojkar som åkte moped, samt en märklig förklaring till varför det skulle vara mopedpojkar. Vi tog aldrig deras manus och Gun blev oerhört sårad över att vi förkastade det.

Sista gången jag träffade henne var förra sommaren under Almarna i Kungsträdgården, vi firade 40 år sedan almarna räddades. Vem sitter inte där, plötslig om inte Gun. Något äldre, lite mindre men fortfarande med den brinnande blicken och kampviljan. Gun kramar min hand och viskar i mitt öra ”Anne se till att de tar upp narkotikafrågan här också”. Jag sa till Gun att det kanske inte var rätt tillfälle. Men det slog mig att för Gun var kampen mot narkotika oerhört viktig in i det sista.

Gun har två döttrar och flera barnbarn. Hon var inte alltid världens lättaste mamma, men hon hyste djup kärlek till sina barn och barnbarn. Men hon hade också en oerhört förtroendefull tillit till sina barn och ofta var hon mer mamma till lånebarn/inneboendebarn än vad hon var till sina egna. Jag minns när Ann 14 år gammal flyttade till Italien. Att du törs, sa jag. Ja men det är ingen ide att säga emot hon skulle åka i alla fall, och hon har sin syster där nere.

Men kanske är det så med kvinnor med stort hjärta, stort engagemang att man lätt glömmer och tror att ens egna barn självklart skall förstå och acceptera allt.

Ja Gun, nu får du emellertid vila och vi som är kvar som minns dina glansdagar, dina föreläsningar, ditt engagemang, ditt brinnande intresse för människor,  får vara glada om vi har bara en liten del av det du bar med dig. Tack för de här åren även om det blev glest de sista med att ses. En sak vet jag emellertid, det finns inte många av din stam kvar. Och det gör livet så förbannat trist.

• Gunhild (Gun) Zacharias, (1927-2012) föddes i Stockholm. Socionom som arbetat med flykting- och missbruksfrågor. Men även inom film som regiassistent, skådespelare och manusförfattare. Hon har i tv-program berättat hur det vara att växa upp på Östermalm som judinna i en tyskvänlig omgivning. Under andra världskriget tog hennes familj emot hundratals flyktingar som jagades av nazister. Gun Zacharias talade många språk, deltog i debatter och skrev böcker, studieplaner om narkomani och barnböckerna ”Knoppen” och ”Det stora knytkalaset”, som blev pedagogiskt verktyg för lärare och även namn på en kulturförening i Sundbyberg. Hon var även med och startade Simon (Sveriges invandrare mot narkotika). Hon tilldelades ”Centrum mot rasism” pris 2010.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Newsmill kulturbloggen