Ersättningsnämnden – nej tack en kränkning är nog

Aldrig att jag sätter mig framför ersättningsnämnden och lämar ut mitt liv, jag tror aldrig jag mått så dåligt efter ett möte som med den sk nämnden och ändå. Det var inte mitt ärende. Man möts i huset av att slussas upp till en reception för att sedan slussas vidare till förhörsavdelningen. Där placeras besökaren i ett väntrum som har allt att önska, tom husläkarmottagningen är varmare.

Därefter inbjuds offret att ta plats i förhörsrummet, i det här fallet ifrågasattes undertecknads ev närvaro under intervjun. Det är inte brukligt förklarades, vilket fick min vän att säga jag vill det. jaha för den här gången då. Alltså offret får själv inte avgöra om han/hon skall ha någon bredvid sig i förhörsrummet.

För det var precis den känslan jag fick. Ett avlångt rum med vita väggar, vitt bord och vita stolar. En kall blå tavla på väggen som enda färgklick. Konferensrummet på jobbet är trevligare skulle jag lätt säga. Den anklagade förlåt, sökande, placeras ensam på ena långsidan omgiven av ett antal tomma stolar för att sitta mitt emot raden av myndighetspersoner som var och en hade ett ansikte lika levande som en stenstaty. Raden idag bestod av 4 män och en kvinna.

Redan placeringen i rummet gav mig magverk, där skall du och jag o vi sitta lämna ut våra liv inför en rad människor som verkade totalt oengagerade eller intresserade av den besökande. Frågorna var ungefär lika djupa som vattnet i en barnbassäng. Jag tänkte för mig själv vilken tur att det inte var sexuella övergrepp med i bilden, undrar vilka frågor man kommit med då. Kanske hur många gånger man våldtogs, utsattes etc. I vilken form skedde övergreppen etc.

Här handlade det om så enkla saker som att aga ett barn under sex år med mattpiskan och känslostörd fostermamma. I slutet av förhöret, förlåt intervjun, frågades från ordförande om det fanns några övriga frågor från de andra i raden av tyngda myndighetspersoner vilket inte fanns.

Efter att vi sluppit ut ur rummet kände jag att jag måste bara ut. Vi vänder oss om och tittar genom glasrutan, det vi ser är svarta ben utan kroppar som nu diskuterar om det blir ersättning eller ej.

Vad var det som fick mig att reagera, ja dels var det den kyliga miljön där den sökande placerades ensam mitt emot en rad personer som kändes långt från de liv som berättas om. Sedan var känslan av att det mer handlade om ett förhör utan rättegång och rätt juridiskt ombud, där den sökande skall känna att den är i underläge. Bara de grövsta förseelserna ger någon form av ersättning. Med andra ord grova sexuella övergrepp/grovt våld men knappast barnarbete. I det här fallet är jag övertygad om utgången.

Jag undrar om juristerna och de sk sakkunniga, gubbarna har läst att det faktiskt inte var tillåtet att aga fosterbarn. Det fanns ett agaförbud för fosterbarn långt innan vi fick agaförbud i Sverige för alla barn. Det var inskrivet att fosterbarn skulle få gå i skolan och inte utsättas för hårdare arbete än husets övriga barn etc. Detta är inget som jag tror ens har lästs av av nämndens jurister. Urklippet under är hur alla avslag ser ut.

Jag låter tjatig och kritisk, jag är för pessimistisk. Ja o tyvärr finns det inget som får mig att ändra min inställning. Jag är idag mycket tveksam till att söka ersättningen och utsätta mig för Ersättningsnämndens sk förhandling. För mig var det som en rättegång utan rätt till försvar med bara åklagare.

SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro