Duger vi – älskar ni oss – Eurovisionsschlagern ställer viktig fråga

Det finns knappast något, som får svenska folket att verkligen reagera, som EurovisionSchlagern. Varje år radas ett antal artister, kända och mindre kända upp i förhoppning att tävla och vinna i den stora allomfattande Europafinalen med just sin låt. Vi upprörs över dåliga låtar och artisterna. Vi ratar och väljer, tycker och tänker. Och nog gör producenterna sitt till genom att lägga in sk svarta kort, i år Björn Ranelid och Torsten Flinck.  Vi jublar inte över att det är bra, utan över att det är så dåligt,  att många väljer att rösta på just det. En knarkare och en besserwisser.

Men jag kan se en viss ironi i hela spektaklet. Björn Ranelid sticker ut hakan, han hävdar sin förträfflighet och vet bäst. Ställer upp i alla sammanhang där han får en strålkastare på sig – och karlfan tillåter sig att njuta av detta. Han är pojken som gjort en klassresa och han tillåter sig njuta av den och sola sig i glansen i dina och mina ögon. Han kallas slempropp, gubbsjuk. Andra skribenter ifrågasätter om han kan skriva. Svenska folket undrar om han kan sjunga…nej han deklamerade.

Torsten Flinck, denna otroliga skådis, med sin mörker som ändå alltid uppstår likt de döda gång på gång. Jag minns att när han började sjunga, förfasade sig kritikerkvärlden. Torsten kan inte sjunga…etc…idag accepterar vi hans hesa och spruckna röst…kritikerna tonar ner…men oj att vara i Eurovisionssammanhang. Torsten och Björn Ranelid delar Sverige i tre delar. De som avskyr dem, de som beundrar och de som väljer att inte se alls. Men de lämnar ingen opåverkad. Inte ens artisterna i arrangemanget orkar erkänna sig slagna. De var ju bättre, hade bättre texter. De var seriösa och satsande. Hur kunde en dark angel komma och ta i från dem den seger de ansåg vara självklar.

Bara det att ta Eurovisionsschlagern på allvar oroar mig, ett jippo utan substans som upphöjs till årets underhållningshöjdpunkt. Ja men se det som underhållning då och inte som livsavgörande.

Men de omtalade fenomenen,  Torsten Flinck som Björn Ranelid ställer en större fråga. När jag lyssnade på Kevin Costners tal till Whitney Houston, han sa  ”Den Whitney jag kände, undrade – trots all sin framgång och världssuccé – fortfarande om hon var duktig nog. Är jag vacker nog? Kommer de att gilla mig? Det var bördan som gjorde henne stor, och delen som fick henne att snubbla till slut. (…)”

Det slår mig, att hur bra vi än är,  måste vi alltid veta att vi duger, presterar, är älskade. Det spelar ingen roll om vi är kända, ökända, obemärkta vi har ett otroligt behov av omvärldens uppfattning om vi duger. I Idolprogrammen talas om utvecklingspotentialer, hur långt kan man tänja sig själv. Blir jag någonsin tillräckligt bra.

Jag tänker på att Whitney Houston hade allt, men till filmen, ”The Bodyguard” blev hon ifrågasatt på grund av hudfärg. Ett litet ifrågasättande är med andra ord nog för att tippa vår självkänsla också för de stora. I mångt och mycket finns gemensamma nämnare mellan Björn Ranelid, Torsten Flinck och Whitney Houston. De kom underifrån och nådde upp till ytan och lite till. I den resan finns alltid människor som står bredvid och reagerar olika. WH var otrolig, ända tills hon blev narkoman. Då buade publiken ut henne, tidningarna skrev mer om hennes missbruk än musiken och det hon stod för. Från firad sångerska till en vanlig djävla knarkare om än med lite mer pengar än rännstensknarkaren. Men fansen älskade henne och sörjde, de ville ha mer av Whitney Houston, kanske mer än hon själv orkade att dela ut.

Jag tror att hennes missbruk delvis stod att hitta i just det Kevin Costner lyfter fram, ”Är jag vacker nog? Kommer de att gilla mig? Det var bördan som gjorde henne stor, och delen som fick henne att snubbla till slut. (…) kommer publiken att fortsätta älska mig.” Det är troligtvis samma fråga som Ranelid, Flinck och artisterna på Eurovisionstävlingen ställer sig: Duger vi, tycker ni om oss. Och i det fallet blir också de negativa rubrikerna en form av kärleksförklaring, vi bryr oss. Det räcker inte att vara en bra författare Ranelid, det räcker inte att vara en bra skådis Flinck och det räckte inte att vara en av världens mest firade sångerskor i vår tid.  Billie Holliday en tidig favorit i mitt liv, har det gemensamt med Whitney Houston att de ville bli älskade för de de gjorde, men vågade aldrig tro eller lita på att det skulle räcka livet ut.

Ranelid och Flinck kan sälla sig till detta tillsammans med mängden av artister och underhållare som alla frågar oss: Duger vi, är vi bra. När överger ni oss! Är jag lika bra även när strålkastarna slocknat. Har ni sett Limelight med Charlie Chaplin, den filmen visar egentligen allt det jag skriver om här.

Vi kanske måste våga lita på oss själva mer. Duga inför oss själva och inte för att omvärlden tycker eller tänker. Vi måste lära våra barn att de duger för vad de är, att rampljuset är en kort sekvens och när lamporna slocknar har vi bara oss själva och den vi är. Det är då vi måste älska oss själva och acceptera att vi kan göra det.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Newsmill kulturbloggen