Förvaltningsdomstolarna är socialnämndens förlängda arm

Det finns ingen Brottsling som skulle tillåtas företräda sig av samma förfarande som inom Förvaltningsdomstolarna. Om förvaltningsdomstolarna fick döma en misstänkt för brott skulle alla brottslingar dömas till fängelse och motparten alltid vinna. Vare sig de har rätt eller fel.

För så fungerar Förvaltningsdomstolarna. I mitt fall talar jag om ärenden inom socialtjänsten. De som bäst klarar sin strid mot förvaltningsrätterna är ungdomar över 15 år som omhändertas av sk miljöskäl. Förvaltningsdomstolarna dömer ensidigt till Socialtjänstens fördel, även om underlagen är dåliga, felaktiga eller bygger på direkta lögner. När jag säger att de är socialtjänstens förlängda arm är det ingen överdrift.

Barn och föräldrars juridiska ombud är oftast inte kunniga inom de område de företräder, svensk sociallagstiftning. Merparten är brottsmålsadvokater som tar förvaltningsdomstolsärenden som mellanjobb. Att seriositeten blir låt beror också på att Förvaltningsdomstolarna och Kammarrätten sällan beviljar den ersättnings ombuden begär. 24 timmars arbete blir 17 timmar, 35 timmar 25 timmar etc. Domaren i förvaltningsrätten har med andra ord på förhand avgjort vad ett barn får kostas på vad gäller rättssäkerhet.

Den njugga inställningen innebär att det sällan görs några större utredningar från ombudens sida. I allt fler fall berättas om barnombud som knappt träffar barnen innan förhandlingarna, om barnombud som inte för fram barnens önskemål eller synpunkter. I några graverande fall har tiden varit betydligt längre vad gäller samtal med socialtjänstens representanter än barnen.

Förvaltnngsdomstolens förhandling bandas inte vilket innebär att rättens ordförande skriver ner vad som passar.
Socialnämnderna advokat kan använda vilka metoder som helst för att socialförvaltningen skall få rätt vilket innebär att svartmåla och anklaga föräldrarna utan att rättens ordförande agerar eller bryter in och det finns ingen domstol där man får svärta ner anhöriga än i förvaltningsdomstolarna, detta utan några som helst bevis eller underlag.

Advokaten Marie Fredborg som var det tre fagerstabarnens juridiska ombud hade träffat dem i tre timmar. När hon träffade barnen presenterade hon sig inte ens som deras ombud utan barnen måste fråga henne vem hon var och vad hon ville. Marie Fredborg nämnde inte ett ord av de önskemål eller tankar barnen hade i Förvaltningsdomstolen utan anslöt sig till Socialnämndens yrkande.

Enligt Advokatsamfundet gäller följande: ”Advokaternas arbete utförs inom ramen för etiska regler som ska skydda klientens intressen. Alla advokater står under tillsyn av Advokatsamfundet. Det ställs höga krav på den som vill kalla sig advokat. Alla advokater är skyldiga att följa det som kallas god advokatsed. Grunden för god advokatsed finns nedtecknad i Advokatsamfundets vägledande regler för god advokatsed, som utgör en viktig del av advokaternas etiska ramverk. Regelverkets huvudsakliga uppgift är att värna klientens – den som anlitar advokater – intressen. Lojalitet med klienten, oberoende, frihet från intressekonflikter och tystnadsplikt är kärnvärden i advokaternas etiska regler. Den som anlitar en advokat ska kort sagt kunna känna sig säker på att advokaten hela tiden ser till klientens intressen och inte tar några andra hänsyn i arbetet. Advokaternas tystnadsplikt är reglerad i lag.”

Detta regelverk verkar inte gälla inom Förvaltningsdomstolarna. Därtill hindras barn på socialnämndens inrådan från att framföra sina åsikter i domstolen även om barnen är att betrakta som mogna och fullt kapabla att framföra sina åsikter.

Av alla de somtal jag fått från familjer som är i konflikt med socialnämnderna ang deras barn har jag sällan fått en rapport om en advokat/jurist som anses göra ett bra jobb. Jag menar också i fall där det är självklart att barn omhändertas behandlas familjen kränkande och nedsättande.

Det är lätt att förstå att advokater vill ha välbetalda jobb, med klienter som kan öppna plånboken, har kändisstämpel etc. och det är rent ut oförskämt att de domstolar som skall avgöra barn och familjers öde begränsar insatserna för den förfördelade. Det är nämligen så att familjen/barnen måste bevisa att socialnämnden har fel i sin utredning/bedömning, men eftersom det inte finns tid eller pengar för att göra några större djupdykningarna blir resultaten att Förvaltningsrätterna blir socialtjänstens förlängda arm. Detta istället för att verka för rättssäkerhet.

Det är dags att avskaffa Förvaltningsdomstolarna i dess nuvarande form som allsmäkiga i allt från skattemål till körkort och barnärenden. Det måste till specialdomstolar med sakkunskap om barn som står fria och objektiva i förhållanden till andra myndigheter.

I senaste numret av RFHLs tidning Oberoende tas flera fall upp där föräldrar och barn kommer till korta i rättsliga sammanhang, och det som styrker den här debatten är  Kristin Werkandes examensuppsats i processrätt där hon undersökt ett antal domar inom förvaltningsdomstolen. Hon skriver att Barnet tenderar att försvinna och undrar vart Barnens röst tog vägen. Hon konstaterar i merparten av de fall hon tittat på har barnen aldrig kommit till tals eller lyssnats på.

Att Kristin Werkanders uppsats gör någon verkan lär jag inte tro, det har inte blivit någon större debatt kring den och enklast är självklart att tiga ihjäl också kritiken från de egna leden.

SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro