Ersättningsnämnden brister i bemötande och rotar i det mest förbjudna

Ersättningsnämnden avslår mer än 40 procent av alla ansökningar. Det protesteras nu emot från flera håll också forskare och delar av Utredningen om Vanvård. (skrivelse till regeringen o socialutskottet den 13 november). Den 21 november genomför Röster För Barn tillsammans med personer ur Vanvårdsgruppen två aktioner dels utanför Ersättningsnämndens Kansli Birger Jarlsgatan 16 och utanför Riksdagsledamötsingången kl ca 13.30.

Men det är inte bara avslagen som är katastrofala utan också på det sätt de sökande bemöts. Den 30 minter långa/korta tiden är som en minirättegång där 5 jurister/byråkrater med stenansikten utgör makten mot den sökande på andra sidan.  Du ska utan problem kunna lämna ut ditt kön till nämnden för allmän beskådan för att sedan mötas av avslag.

Maria Larsson …..är det lättare att jaga rullstolar än skydda barn

KD backar i dag skulle de inte ens komma in i riksdagen om vi skall tro opinionssiffrorna. KD letar febrilt efter frågor som kan stärka deras politiska tilltro och existens, men famlar allt mer i dunkelt mörker. Nu skall kraften läggas på att jaga människor som behöver assistenter för att klara vardagen. Några fall visserligen kostsamma har uppmärksammats och det föranleder Maria Larsson att gå ut stort – nu skall det bli stopp på fusket.

Ett stulet liv och att vara offer

Gårdagens blogg om nationaldagen i Norge väckte ilska från mina kamrater inom vanvårdsgruppen. Jag förstår dem av många skäl, liksom jag ber om ursäkt att nationaldagsfirandet i Norge, fick en felaktig förklaring.  Det var framför allt begreppet offerkofta som några reagerade på. Det är ett ord som sticker och min avsikt var faktiskt också att väcka lite ilska.

Nationaldag i Norge med stänk av blod

Svensk nationaldagsfirande känns som ett påtvingat ovanifrån, vad är det vi firar. Att vi är svenskar 🙂 etniska svenskar..eller att vi är en nation av världens alla färger på gott och ont. Vi har inget krig, ingen fred, ingen occupation, å inte firar vi Unionsupplösningen heller av förklarliga skäl.  Inte ens något massmord som färgar den svenska fanan med stänk av blod.

I Norge är det 17:e Maj, det är deras fredsdag. Dagen då de fick en grundlag och skilde sig från Sverige. Ett ok mot ett annat blev det när man stod under tysk domän under andra världskriget. Där föddes sk tyskebarn, som fortfarande inte hittat sin upprättelse. En tragisk följd av kriget, där barnen fått betala ett högt pris.  Ett högt pris betalar man också för den demokratiska öppenheten, när det var möjligt att ungdomar och barn brutalt mördades på Utöja förra sommaren.

När Norge nu firar nationaldag är det med dubbla blodstänk, kriget och massmorden och Unionsupplösningen. Men Norge låter sig inte brytas ner, man ser sitt 17:e Maj som en möjlighet att förena och komma närmare och inte minst gå vidare.

Jag tänker på hur en del ur gruppen vanvårdade av sociala myndigheter blir så insnöade och fokuserade på våra egna händelser och liv, att vi inte förmår att känna empati, glädje och delaktighet i sorg med andra utan att vi alltid måste hänvisa till vår egen sorg och olycka. Det gäller inte bara i frågan om Norge det gäller också det som sker inom Sverige eller i övriga världen. Våra öden är alltid värst, våra utsatta barn har det alltid värst. För många inom den sociala debatten finns det inga barn i övriga världen. Gatubarn i Sydamerika kan ju inte ha de sämre än svenska barn som är utsatta, svältoffren i Afrika har det säkert bättre än omhändertagna barn i Sverige. Barnen som dör i Syrien vad är väl det när svenska barn omhändertas och inte mår bra.

Jag provocerar medvetet för Barn för mig,  är alla världens barn. Inte mina barn inte dina barn utan våra barn och det innebär att ungdomarna i Norge också är ”våra” ungdomar. Barn far illa av olika skäl, i Sverige skulle självklart inget barn behöva fara illa framför allt inte då man är omhändertagen av mamma Staten. Men så är det tyvärr och det måste vi jobba emot.

Men barn  som bor hemma far också illa. Barnfattigdomen drabbar i högre grad barn i biologiska familjer, även om fattigdomen i paritet med fattiga länders barn är relativ. Vart fjärde barn växer upp i missbruk inom familjen. Det är inte de barnen som är omhändertagna.

Det finns en barnkonvention och ett tilläggsförslag till barnkonventionen. Sverige har skrivit under den första,  men inte tillägget som säger att varje barn skall ha en röst – ett ombud som företräder deras intressen vid t.ex ingripande från samhället. Tillägget gör det också möjligt för barn att överklaga till en egen ”domstol” i Geneve.

Jag brukar kritisera Israel som stat, för att de inte förmår att känna empati med utsatta länder,  utifrån vad deras folk har upplevt av hot, utrotningsförsök, mord etc men om jag går ner på närmare nivå verkar det vara ett syndrom att man som drabbad inte förmår att ta till sig andras olycka eller sorg och utsatthet. Så hur skall en hel nation kunna göra det som inte vi som enskilda individer kan klara av.

Om vi menar allvar med att kämpa framåt, måste vi kasta av oss oket som offer och ständigt utsatta. Kamp föds inte i offerkoftan utan ur ilska och handlingskraft.   Vi måste också ta tag i vår historia och göra upp med den på ett eller annat sätt, men vi vill inte att dagens barn skall bli oss om några år och då måste vi slåss nu och här mot detta.

Vi måste också sluta värja oss mot ordet politik. Inom vissa grupper  får inte begreppet politik diskuteras. Eftersom det är värdeladdat och kan o hemska tanke ge en övervikt åt ena eller andra lägret. Ändå är den Norska nationaldagen politik i hög grad, vanvårdsfrågan i Sverige politik, svälten och krigen politik. Faktum är ju att Sverige bidrar på sitt sätt genom Lundin Oil och försäljning av vapen till den förödelse som vi vill förhindra.

En annan sak är också att vi i vår utsatthet ställer saker emot varandra. Ungefär som SD säger att problemen beror på invandrare, skolan, äldrevården och socialtjänsten, arbetslösheten. Vi ställer vanvård mot andra grupper t.ex biologiska barn som far illa i sina hemmiljöer. Slutsats det är bättre för barn att bo hemma än att vara i samhällets omsorg. Enögdhet har aldrig lett någonstans och kommer inte att leda till något nu heller.

Låt oss därför släppa vår egen sorg och våra problem och låta tanken sväva över till Norge idag och på måndag då rättegången fortsätter. Vi mår inte dåligt av att dela med oss av kärlek och omsorg, men vi mår dåligt när vi låter kärleken förtvina i våra hjärtan. En annan sak vi ogillar alla starkt det lagförslag som ligger om ersättning till vanvården, vi diskuterar på FB men vad händer sedan.

UNT, Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, SVT, TV4  Nyheterna ,Alliansfritt Sverige, Newsmill

Äntligen – nu tar advokaterna bladet från munnen

I Aftonbladet skriver Peter Althin och Anton Strand en svidande kritiskt debattinlägg om socialtjänstens brister i barnavårdsutredningar. ” Men problemen inom socialtjänsten ligger på individnivå, bland socialarbetare och deras chefer. Om man inte längre kan lägga fullt engagemang och ge positiv energi till människor som har svåra problem ska man byta arbete.”

 

Det är ingen ny kritik så tillvida att den inte framförts tidigare. Såväl vi som dagligen träffar föräldrar som berättar den enda hårresande historien efter den andra som enskilda socialsekreterare känner väl igen anslaget. Jag skulle kunna rada upp fall på fall där just bristerna i Socialsekreterarnas jobb legat till grund för felaktiga omhändertaganden. Märkliga beslut på tjänstemannanivå som förbjuder föräldrar träffa sina placerade barn. Föräldrar som tvingas stå under bevakning likt grovt kriminella för att träffa sina barn någon gång i månaden, en enstaka timme.

Men problemet är inte bara socialtjänstemännens bristande kunskaper i utredning och lagtext, utan också förvaltningsdomstolarnas oförmåga att ställa frågor, kräva in mer underlag, ta hänsyn till ev vittnen som stärker barn och familjs utgångspunkt. Det är advokater som gör halvhjärtade jobb för att det ligger för lite pengar i att ställa upp i de här fallen. Humanadvokater växer inte på träd i Sverige. Jag vet familjer som ringt sig förtvivlade i jakt på jurister för att hjälp, utan att få det. Orska de kan inte betala. Man vet sällan heller att hemförsäkringen kan hjälpa till och för barnets del att socialförvaltningen skall betala den delen.

Jag vet sk lekmannajurister som kämpat i åratal för att föra talan mot kommuner som uppenbart brustit i utredningar och förfaringssätt när det gäller omhändertaganden och omhändertagna barn. Men som alltid förlorar främst för att de administrativa domstolarna är inkompetenta och okunniga och oftast litar mer på socialutredningar och tjänstemän än andras utsagor.

Detta gäller även politikerna i de lokala nämnderna som sällan ens läst det ärende de skall besluta om utan väntar på föredragningen för att sedan besluta i enlighet med utredande förslag.

”hälften av socialarbetarna anser att kommunens ekonomi är minst lika viktig som klienternas bästa” är det konstigt. Inte alls. När kommunernas politiker och egna jurister snickrar förordningar och regelverk som är anpassade till kommunens ekonomi utan grund i lagstiftningen i det här fallet Socialtjänstlagen, är det självklart att svaret blir som ovan.

Att 20 procent har modet att tycka motsatsen är trots allt en ljuspunkt och många inom socialtjänsten slutar sina jobb idag för att de inte orkar, inte klarar att slåss mot de lokala politikernas krav. Vissa går så långt att de säger ”vi bryter mot lagen varje dag” med kommunen som stöd.

Maria Larsson skriver i anslutning till ett halvhjärtat förslag till ersättning för den sk vanvårdsgruppen att det måste till ett arbete för att förhindra vanvård och felaktigheter för dagens omhändertagna barn. Vi kanske skall börja där att Maria Larsson garanterar barn deras rätt att ha juridiskt ombud som inte är ”mutat” av socialförvaltningen, att familjer som drabbas har rätt till rättshjälp och att den sk LVU lagen skrotas och byts mot Barnskyddsutredningens förslag.

Man skall inte som Annina Karlsson vars dotter dog i valborgshelgen, behöva rymma utomlands för att myndigheterna begår övergrepp. Man skall inte som RebellRobban behöva känna sig kriminell är märklig för att han slåss för att få hem sin son. Man skall inte som Kajsa behöva slåss när man gjort en frivillig överenskommelse som både barn och mamma gjort med sin socialförvaltning och ändå få barnet LVU-at.

Andra bloggare i ämnet: Frihetssmedjan, Göran Johansson, Jonas Wikström

 

UNT, Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, SVT, TV4  Nyheterna ,Alliansfritt Sverige, Newsmill

Muntliga berättelser skall ske offentligt enligt lagförslaget om ersättning för vanvård

Nu finns lagrådsremissen att ladda ner på regeringens hemsida http://www.regeringen.se/content/1/c6/19/27/48/e80563e1.pdf. Efter att snabbt läst igenom en första gång finner jag en oroande sak som ”att muntliga förhandlingar skall vara offentliga” vilket innebär öppet för allmänhet och media, om inte nämndens ordförande förespråkar annat. ”9 § Nämnden ska hålla muntlig förhandling om sökanden begär det och det inte är uppenbart obehövligt. En muntlig förhandling ska vara offentlig. Om det kan antas att det vid en förhandling kommer att lämnas någon uppgift för vilken det hos nämnden gäller sekretess som avses i 26 kap. 14 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), får ordföranden vid förhandlingen besluta att den ska hållas inom stängda dörrar.”

Vilka politiker bryr sig om barn o ungdomar – Agenda ser inga barn

Ikväll följde jag partiledardebatten, främst för att se socialdemokraternas nya ordförande. Han hade en tillbakahållen och faderlig profil som inte låg långt efter Reinfeldts kolika ögon, som ständigt såg lika förvånade och oj då… Samtidigt blir jag förbannad på SVT Agenda (#Agenda) som inte kan lyfta mer än det mest traditionella och förväntade. Dålig journalistik.

Oranisation för ersättning skall utredas

Regeringen presenterade idag 20120402,  de direktiv som gäller för att starta den nämnd som skall handha ersättningsfrågan för vanvårdade. Den särskilda utredaren skall dels göra en kostnadsberäkning över nämndens arbete, beräkna personella resurser.

Norges Socialminister trodde på barnens berättelser

Det är trist när inte rubriksättare och debattörer  kan hålla isär Skadestånd kontra Ersättning. ”Vanvårdsersättningen”  har blivit lika med skadestånd,  istället för det ursprungliga Ersättning.  Trots att det är två olika juridiska begrepp. DN skriver som rubrik ”Skadeståndsbeslutet måste omprövas” till Mårten Schultz i övrigt mycket analytiska och välskrivna inlägg där han talar om Ersättning inte Skadestånd.     ” Det som utmärker en rättsstat är att rättsordningen i sådana situationer tillhandahåller juridiska verktyg för den drabbats, instrument för upprättelse.  I praktiken är det ofta skadeståndsrätten som står för verktygen i dessa situationer. Den ger enskilda personer rätt till ersättning för kränkningar som orsakats av någon annan. ”Någon annan” kan vara såväl en annan person eller företag, som en stat eller en myndighet. Skadeståndets funktion är mycket djupare än dess ekonomiska inkarnation: att göra den skadade eller kränkta hel igen. ” Men det går ofta att kompensera så att effekterna blir mindre förlamande, inte lika totala. ”

Mårten Schultz, professor i Civilrätt skriver också att den i allmänhet tioåriga preskriptionstiden är ett problem eftersom felen eller konsekvenserna oftast inte upplevs förrän lång tid efter händelsen. Många ur vanvårdsgruppen hann i kapp sin barndom vid ungefär i 40-50 årsåldern. I den gruppen finns inga som helst juridiska möjligheter att ställa vare sig de fysiska förövarna eller staten till ansvar.

För mig ter det sig enkelt att lösa detta för framtiden genom att avskaffa preskriptionstiden för brott och kränkningar mot barn. Det innebär att vuxna barn kan föra sin talan också som vuxna och de fall inte förövarna finns kvar – mot staten.

En intressant invändning från Regeringen var gällande beviskraven. Förutom placeringsbeslutet skulle ersättningsfrågan grundas på enskildas berättelser. Det skulle enligt regeringen vara lättare att få ersättning för en skada i förfluten tid än idag.

Ja Kära Regering det är idag stört omöjligt att vinna över myndigheterna och Staten. Inte ens Domstolsväsendet gör sig besvär att undersöka hur vida det finns grund för ersättning eller fällande dom i barn- och ungdomsärenden. Genom att ha en felfri Socialförvaltning i Sverige, som inte har tjänstemannaansvar och som anser att alla utom de själva har fel, kan naturligtvis inga barn eller ungdomar i dag vinna sina fall.

En stat med Hedern i behåll och som talar om att göra Barnkonventionen till lag, skulle självklart idag stå på barnens sida, istället för subjektiva myndigheter och deras tjänstemannatyckanden. En Stat med hedern i behåll skulle självklart tilldöma barn skadestånd för deras lidande som iscensatts av myndigheterna. Det skulle gälla allt från att inte bli ”hörd” vid placerings-ärenden,  eller ha ett fristående ombud som kan tillvarata den unges rättigheter. Det skulle självklart gälla ersättning till familjer som felaktigt och utan saklig grund får sina barn omhändertagna, för det förekommer likväl som Myndigheter underlåter att ingripa där det borde ha gjorts.

Låt oss se vad som hände med vår norska motsvarighet.

Kommunerna i Bergen och Oslo genomförde granskningar 2001-03 samt 03-05 och Norska Stortinget (motsvarar vår Riksdag) tog initiativ till en landsomfattande undersökning 2004-04. Den undersökta perioden berörde ärenden från 1954 till 1993. Alltså betydligt kortare tid än i Sverige där vi går från 1920-1980. I Norge ingick 314 personer varav 220 var barnhemsbarn. Man granskade också arkiv och akter som visade sig likt många Svenska handla om adminstration men inget om övergrepp eller omsorg. I Oslo framkom att material också makulerats.  Fysiska bestraffningar var vanligast under 1950- och 1960-talen. Sexuella övergrepp hade skett vid alla slag av institutioner, men minskat efter 1970-talet. Det fanns stora brister i den praktiska omsorgen, bl.a blev många barns skolgång eftersatt.

I Norge låg tillsynsansvaret på kommunernas barnavårdsnämnder och landshövdingen. samt socialdepartementet.Samtliga instanser fick av granskarna kritik för bristande tillsyn av barnhemmen. Svårigheterna som man fann i Norge var hur omfattande vanvården var. Hur många barnhem var bra, alt dåliga. Ca 95% av dem som  berättar om övergrepp har verkligen varit utsatta för dessa övergrepp, fabricerade berättelser har kunnat skiljas ur. Samma siffror redovisas från Irland och Island. De som hört av sig i Norge var dem som utsatts för övergrepp. Men den norska utredningen försöker ändå utifrån jämförelser med utländsk forskning få fram ett underlag.  Sexuella övergrepp var vanligare i fosterhem och barnhem än bland befolkningen i övrigt.  7-8 gånger i fosterhem och 6 gånger vanligare på barhem. 12 procent av pojkarna under 12 år och 24 procent av flickorna under 12 år har utsatts för för sexuella övergrepp på barnhem.

13000 barn varav hälften på institutionerna kan ha misshandlats och mint 1 000 av dem utsatta för sexuella övergrepp. Precis som i Sverige var dålig myndighetskontroll och att synen på barn var annorlunda. Personer som ville begå övergrepp eller hade pedofila anlag sökte sig till jobb på institutionerna. Dåvarande barn och familjministern Laila Dåvøy lovade att det aldrig skulle hända igen. Och så sa hon,  ”Många av de här barnen har aldrig blivit trodda, men vi tror på dem”. Den Svenska regeringen tror däremot inte på de svenska berättelserna.

Men det var också så att barnhemsplaceringar trots allt blev räddningen för många och många hamnade hos familjer som gav långt mer tid och kraft än vad som begärdes. Och så var det även i Sverige.

Norska barnhemsbarn som utsatts för övergrepp eller kränkningar fick en statlig ersättning på 300 000 norska kronor. Oslo och Bergen har sa sig beloppet till 725 000 norska kronor.
I svenska kronor kan de norska tidigare barnhemsbarnen med andra få nästan 860 000 kronor i ersättning vardera.

Erlind Lange kommunalrådet i Oslo uttryckte att ”Det har varit en kränkning som både stat och kommun måste ta ansvar för och som vi ger en obetingad ursäkt för”.
Jag fick en fråga om varför Norge betalat ut ersättning så ”enkelt”. Jag tror att Norges historia från kriget,  är allt annat än lysande och att detta är ett skäl.

De norsktyska krigsbarnen I Norge tillsatte regeringen redan i juli 1945 som skulle undersöka möjligheten att deportera de sk Tyskebarnen, ca 8 000. Stöd fanns också hos den dåvarande socialministern Sven Oftedal. Sverige, Tyskland och Australien tillfrågades innan försöket lades ner. En norsk överläkare utfärdade en kollektiv attest för alla sk tyskebarn i vilken de beskrevs om svagsinta och med avvikande beteende.  Orsaken skulle vara att kvinnor som umgicks med de tyska ockupanterna i allmänhet var ”svagt begåvade och asociala psykopater samt höggradigt svagsinta” det innebar naturligtvis att också deras barn med automatik var samma. En del barn utsattes för medicinska experiment med LSD och andra droger.   Ett stort antal av tyskerungerne drabbades under många år av misshandel, sexuella övergrepp, tvångsvård och tvångsadoption vilket drivit många till självmord. 1959 fick Norge 50 miljoner D-mark som en del av den tyska kompensationspolitiken efter kriget. Vart de pengarna tagit vägen är det ingen som vet men de nådde inte de utsatta barnen och deras familjer.

1998 sa Stortinget nej för tillsättandet av en undersökningskommission, utifrån ”onödig”.  Men till skillnad från Sverige tilldelades offren för tvångslobotomier 1996 ersättning och 1999 ersattes arvingarna till av den norska staten konfiskerad judisk egendom, men tyskebarnen förblev utan kompensation. Däremot bad statsminister Kjell Magne Bondevik om ursäkt 1998 till den diskriminering som tyskebarn och deras mödrar fått utstå.  Sju tyskebarn försökte dra Norges regering nför rätta 2001 men föll på preskriptionstiden. Stortinget instruerade däremot 2002 regeringen att komma överens med de drabbade. Mer än 59 år efter andra världskrigets slut,  inledde Norge utbetalningar av kompensation för de övergrepp som skett efter krigsslutet. Belopp på 2000 till 20 000 nkr.  Drabbade som kunde dokumentera svår misshandel kunde komma ifråga för det högre beloppet, utan bevis skulle bara det lägsta beloppet utbetalas. 159 barn vars fall avslagits av norska högsta domstolen tog 2007 ärendet vidare till Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

I Sverige har man tidigare betalat ut ersättningar till olika grupper, men då säger Regeringen att Rättssäkerheten varit hög. Det har lätt kunnat avgöras om en person blivit steriliserad eller HIV-smittad. Regeringen säger också att staten då varit direkt ansvarig för övergreppen genom lagstiftning eller myndighetsutövning. Med andra ord Statlig lag hade inget ansvar för tusentals barn som utsattes för vanvård inom Barn och Socialvård i Sverige. Vilken lag var då ansvarig, motfrågar jag Regeringen.

Slutligen säger Maria Larsson att hon skall ge färdiga förslag för att öka säkerheten i samhällsvården av barn och unga för att förhindra övergrepp i framtiden. Vill då bara påminna om att i proportionslistan för hösten finns inga radikala förslag för ändringar som stärker rättssäkerheten för barn. Ett viktigt inslag saknas t.ex återinförande av tjänstemannaansvaret.

Jag har inte skrivit om Norge för att jag är missnöjd med den svenska ersättningen, för jag ser inte vår upprättelse som en tävling i pengar. Men det är viktigt att se hur ett annat land med likartad kultur som Sverige resonerar och inte minst att man tror på Barnen. 98 procent har till dags dato fått ersättning i Norge.